Orättvisor och cancer

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte oroar mig så himla mycket för min diabetes, jag verkar ha bra koll på sockret, jag har koll på vikten och framförallt är jag glad (trots att celltentan står för dörren).

Men som diabetiker blir man ständigt påmind, särskilt om man valt att plugga medicin (väldigt mycket inom läkarutbildningen kommer att ha med diabetes att göra, detta gissel).
Godis och läsk kan ge cancer på DN.se är en artikel om hur högt blodsocker ökar risken för ganska många olika sorters cancer. Lite segt att vara en sådan med lite väl högt socker ibland.
Nu ska jag inte lägga fokus på cancer utan på en annan del utav artikeln:

"En livsstil som minskar nivåerna av blodsocker skulle därför sänka cancerrisken överhuvudtaget, inte bara bland överviktiga personer utan också bland dem med normal vikt. En sådan utveckling ger på köpet även en minskad risk för diabetes och hjärt-kärlsjukdomar."

Cancer är en hemsk sjukdom tror jag, men en ohälsa som skördar fler dödsoffer i västvärlden är hjärt-kärlsjukdomar.
Lägg mindre fokus på cancer, rör på er för hjärtats skull istället.

Jag har förresten fått kallelse till ekokardiografi nu, på torsdag ska de kolla upp mitt blåsljud. Hoppas jag får behålla en bild.

Dagen efter ska jag på ögonbottenfoto. Snart är jag den mest kartlagda människan jag känner (har dock hård konkurrens).

Fredagstrött

En av mina favoritbloggar är en bilderblogg.
Sex bilder heter den. Ibland handlar den om tvångstankar.

Den piggade upp en annars fruktansvärt trött Eric som hela dagen suttit och insupit cellkunskap och termoskaffe.

Jag kom inte hem förrän ett tag efter sex på kvällen och då hade jag varit i skolan sedan nio på morgonen. Tentapluggande på "biblo".

Om kändisskap

På Aftonbladet.se så står det att man ska satsa helhjärtat ifall man vill bli kändis.

Jag tycker att artikeln är okej, men jag stör mig lite på att den verkar snöa in sig på att man bara ska sträva efter kändisskap. Jag tycker inte att det är något fel i att vilja vara kändis, egentligen. Jag ser bara inget större nöje i att se folk bara för att de är kända. De måste ju ha något att erbjuda. Det måste ju vara kul, underhållande, tankeväckande eller berörande att se dem.

Därför tycker jag att man helhjärtat ska satsa på det man tycker är grymt kul, vara realistisk så att man överlever dagen och inte sälja sin själ för att synas.
Jag känner att jag har sett en för mycket som är i desperat behov av rampljuset utan att ha annat än bröstförstoringar att erbjuda som underhållning.

Man ska kämpa på, jag skriver lite sporadiskt i min blogg, kommer nog aldrig att bli någon kändis på det, men jag tycker att det är kul och avkopplande.
Visst tycker jag att det är kul när folk läser det jag skriver och skickar mig en kommentar eller så.
Men i alla fall, man ska kämpa på, ha sin reservplan och är det man gör bra kanske det en gång kommer att göra en stor.

Men det största i livet är att det som gör en lyckligast inte har någonting alls med rampljuset att göra.
Det är i alla fall vad jag tror.

Skönheten i vitögat

Om detta finns det mycket skrivet.

Nio av tio kulturarbetare försörjer sig på detta, så min lilla droppe i detta hav av skildringar kommer nog inte att märkas. Men det kommer att riva i mig om jag inte skriver om det.

Det finns nog bara en sak som gör mig lika lamslagen och det är min egen död.

"Säg nåt bra för fan, säg nåt bra!" ut kom ingenting, tankarna hjälpte mig absolut inte.


Förresten såg vi på film ikväll, som på alla torsdagar. Det blev "Arga män utan ben" som är en helt okej rulle. En svart komedi i lagom tempo, snudd på långsamt i början. Jag gillar lite annorlunda filmer. Har sett den en gång förut.

Och fy vad jag är trött efter en hel dags pluggande, satt i en liten vrå på biblo med mina böcker och anteckningar. Kan vi inte få gå upp på tentan snart så eländet tar slut nån gång? Jag har ingen lust att plugga mer. Jag vill inte. Jag vill inte!

Men men, imorn är jag kanske piggare, vi ska köra igenom en gammal tenta tillsammans. Det är mycket roligare att göra saker tillsammans än att sitta i sin egen bok och traggla.

1:a mars

Då var vi inne i mars och det betyder att våren rent formellt har kommit.

Jag vill dock fortfarande minnas att snön ligger om marken och pilen på termometern dansar rätt stadigt under noll.

Och vad är då detta, jag satt och spanade in min dajm. Som vilken läsare som helst kan se så är öppningen alldeles för liten för att en hel dajmbit skall kunna komma ut.

Vem fasen har ritat den där öppningsmarkeringen?

Bland kommentarer och sommarjobb

Sitter och skriver ansökan om sommarjobb, planerar att göra ett försök som vårdbiträde inom psykiatrin i Örebro. Verkar spännande.

Så dimper ett minne ner, ett minne från min första tid som diagnostiserad diabetiker.
Jag vet att åtminstonde en person, jag minns dock inte säkert vem, en tjej i alla fall, kom med en besynnerlig kommentar.
Ja, man får en massa kommentarer när man berättar att man har diabetes. I början var det mycket "Stackars dig!", "Åhh får du inte äta socker då?" och så vidare. Man blir ganska trött efter ett tag.
Sedan var det som sagt någon som kom med den besynnerliga kommentaren: "Åhh, jag är så glad att JAG inte har diabetes, vet inte vad jag skulle göra!". Okej, säger du det för att trösta mig, då är du helt fel ute. Säger du det för att du är så grymt självupptagen, ja då är du grymt självupptagen.

Ofta hade det mycket med tonen att göra, den där lite ömkande, när jag blev trött på det där. Ja, man tröttnar på att om och om igen förklara sin sjukdom och aldrig riktigt känna sig förstådd (det jobbiga är inte insulininjektionerna, faktiskt). Men jag tröttnade verkligen på den där känslan jag fick av att om fem sekunder kommer de inte att bry sig ett skit om min jävla diabetes längre. Trots att de säger sig tycka så förbannat synd om mig.

Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig, det hjälper inte ett skit, det är något annat jag är ute efter, svårt att sätta fingret på kanske. Dock ger det här mig en fördel som blivande läkare tror jag.

Jag tycker att jag bland mina kurskamrater har fått ett bättre bemötande än bland många andra och det är ju bra, de är ju framtidens läkare.

Men den absolut bästa kommentaren jag fått när jag berättat om min diabetes var en gång när jag träffade på en gammal klasskompis från gymnasiet: "Jaha, då behöver du inte äta godis längre". Åh, Sofia!

Jag vet inte varför den kommentaren var så himla bra, men det har nog med tonen att göra.

dr House

Som så ofta förut så kollades House in. Trevligt avsnitt.

Men jag störde mig lite på översättningen. Encephalitis är inte hjärnhinneinflammation utan hjärninflammation. Hjärnhinneinflammation kallas meningit.

Nu är det sent och mycket dags att sova.

Bye the way, man ska nog ta House med en liten nypa salt.

Muraren och Scorsese

Efter att ha avnjutit Stefan Jarls film Muraren som är ett personporträtt på Thommy Berggren sätter jag mig och upptäcker att rätt film vann inatt. The Departed, som är en av de bästa filmer jag sett på bio på mycket, mycket länge fick pris för bästa film och bästa regi (av Martin Scorsese, för den som sitter med huvudet i ett åsnearsle).
(Scorsese galans vinnare DN.se)

Och Muraren var det heller inga fel på, ren och skär underhållning. Och en vansinnigt bra skådespelare, man blir sugen på att se mer. Och vilken historieberättare, eller vilka historieberättare snarare, båda två, Stefan och Thommy!

Godnatt.

Fascistoida musiklärare

När jag gick uppför Mariehemsbacken på vägen hem från skolan idag så tänkte jag på att sjunga loss tillsammans med någon som spelar piano. Köra lite halvimproviserat och anspråkslöst, sådär lagom.
Sen mindes jag en musiklektion i lågstadiet som jag inte tänkt på på mycket länge. Jag kommer ihåg att läraren under körsången avbröt och sa att hon tyckte att det lät hemskt illa när man sjöng i baktakt och att den som gjorde det skulle ta och sluta upp.

Den som sjöng i baktakt var jag och jag hade fått den vanan några lektioner tidigare, antagligen av ren tristess. Att sjunga gamla uttjatade blomstersånger hela tiden är inte inspirerande. Det kanske inte lät så bra, men det var det värt.

Dock så rättade jag in mig i ledet, min kreativitet kuvades.

På hemvägen funderade jag också på telefonnummer och vad jag ska laga för mat ikväll. Kycklingsoppa blir det, ett litet experiment stundar.

Och innan jag avslutar detta inlägg: grannen har börjat igen, lagom till celltentan. Jag tror jag skrattar ihjäl mig.

Bland palt och palt

Sitter här med en mage fylld med norrländska delikatesser. Åt för första gången palt (Palt på wikipedia) idag. Det var riktigt gott. Hade en insulinkänning i kroppen när det var dags, alldeles perfekt tajming med andra ord.
Palt, smör, fläsk vid sidan av, rårörda lingon och ett stort glas mjölk. Ujuj.
Det var gott. Den första slank ner så bra att jag tog två ordentliga paltar i min andra portion. Den tredje och sista palten fick jag kämpa med. Det måste bli fler gånger, det här var gott.

Jag är rejält dåsig nu så jag funderar på att lägga mig snart. Ska bara slösurfa lite...

DN.se idag: "Fler upplever sig vara sjuka".

Att vara läkare idag handlar inte bara om att skriva recept eller ställa diagnoser, man måste också vara riktigt vass i psykologi.
Motivera sina patienter till att ta sina piller, göra sina övningar och följa sina dieter.
Det räcker inte med att säga "Så här är det så gör så!".

Det handlar inte om att dalta med patienterna, det handlar om att få dem att följa den vetenskap och beprövade erfarenhet du under din långa utbildning fått lära dig.

När jag gick till medicinkliniken i Örebro för min diabetes kändes det nästan alltid som om de körde med silkesvantar. Kanske beror det på att jag är son till dr Lagerström och kanske beror det på att jag även är son till en av damerna på Nuklearmedicin på USÖ. Jag vet inte och det har ingen relevans för historien.
Hursomhelst.
När jag kom upp till Umeå så var det annat ljud i skällan. Då var det minsann inte "Ja du ligger lite över gränsen på ditt HbA1c, men det är jättebra" nej, då var det snarare "Du har bra värden, du ligger inom gränserna, men det kan bli bättre och det ska bli bättre!".

Jag känner mig mer taggad nu, även om det kanske inte var kul att inte få det beröm man var van vid från Örebro-tiden. Men jag har lärt mig en hel del på de besök jag har haft på medicin i Umeå.

Men i alla fall.

Jag tycker att det är bra att vi i alla fall är rent somatiskt friskare nu än för 20 år sedan. Att vården blir bättre, trots alla svartmålningar från alternativmedicinare, privatiseringsivrare och politiker.

Vården kan alltid bli bättre, men den är inte helt åt helvete i alla fall.

Paltschwiiimen (a.k.a paltkoma) sitter fortfarande i och det kanske inte blir några bilder ikväll från helgens aktiviteter, men de kommer.

Liten notis

Det finns så många olika sätt jag kan skriva på nu, många olika saker att beskriva. Jag har ett helt smörgåsbord uppdukat, men jag vet inte hur jag ska inleda och vad jag ska välja att skriva om.

Lördagen den 24 februari.

Det var en dag jag klättrade på väggarna i mitt lilla studentrum, dagen jag inte fick något gjort, dagen då ångesten nästan hade haft en chans att vinna.

Det blev en fantastisk lördag ändå. Jag väntar på att jag ska få fatt i lite bilder att slänga upp på bloggen från kvällen. Henrik hade kameran med sig på Club Ether och det var där saker hände.


Jag kommer ihåg att jag lovade Oskar att skriva om nåt band som spelades som är från Sundsvall och jag gillar ju Oskar jävligt mycket, men fasen, jag har glömt namnet på bandet. Jag skyller på att det inte riktigt är min genre.


15:00 blir det palt för första gången i mitt liv. Det är med andra ord upplagt för kulturkrockar.

To be continued

Sköna lördag

Det är vinter så in i norden, jag måste gå till affärn och golven ska skuras.

Embryologin ska tryckas in, tentan undersökas och mat ska ätas.

Det låter nästan som poesi

Skogis

Mycket har man gjort, men inte mycket tentaplugg.
Snart ringer väl modern och undrar vad jag håller på med egentligen, varför pluggar jag inte?

Ikväll har jag i vilket fall provat på hur det är på jägmästarnas kårhus Skogis. Pilsner+lasagne 60 kronor och det var riktigt gott.
Och det var riktigt bra.
Dessutom gillade jag henne i personalen som bar en röd t-shirt, det kanske bidrog till inramningen.

Snart är det dags att tentaplugga på riktigt, pressa in alla dessa bokstavskombinationer i skallen, memorera enzymer och för bövelen inte glömma bort MAP-kinas-kinas-kinas. Cellbiologins största skämt.

Bland kalorier och procent

Nu vill Aftonbladet att man ska sluta röra på sig också: ”Motion onödig för viktnedgång”.

En artikel på Aftonbladet kanske inte gör någon större skada, men jag ska försöka lindra skadan så gott det bara går.

Artikeln verkar baseras på endast en studie och den innehåller en sak som jag verkligen hänger upp mig på.

Man har gjort en jämförelse mellan olika tillvägagångssätt att gå ner i vikt och enligt mig gjort en ordentlig tabbe:
Man har delat in en väldigt liten grupp överviktiga försökspersoner (35 st) i mindre grupper:
En grupp minskar sitt kaloriintag med 25%
En grupp minskar sitt kaloriintag med 12,5% och ökar sin träning med 12,5%.
En grupp fortsätter som vanligt.

Och sedan kollat hur mycket de tappat i vikt.


För den som tänker till lite är felet kanske uppenbart, men jag ska förklara varför jag tycker det är något lurt:

Låt säga att en person äter 4000 kilokalorier per dag. Om han skär ner kaloriintaget med 25% kommer det att minska med 1000 kilokalorier till 3000 kilokalorier.

Om samma person inte rör sig så himla mycket, låt säga att denna person förbränner 100 kilokalorier per dag genom fysisk aktivitet så kommer en träningsökning med tolv procent innebära att denna person förbränner 12,5 kilokalorier mer per dag. Denna person ska ju sänka sitt kaloriintag med 12,5% också, det ska man ju göra om man tillhör den gruppen, detta innebär att personen personen sänker sitt kaloriintag med 500 kilokalorier per dag.

Min poäng är:
Om man rör sig extremt lite, vilket inte är helt ovanligt i det stora landet i väst (där undersöknigen är genomförd) och äter extremt mycket, inte heller så ovanligt, då kommer denna helmärkliga indelning i grupper att ge lite skumma resultat.

Sedan är det inte bara för kroppsvikten som man rör sig, rörelse är bra för benstomen, lederna, blodtrycket, musklerna och inte minst psyket.

Om jag gjort nån grov tavla i detta inlägg så skicka mer än gärna en kommentar eller nåt. Jag är grymt trött nu, så det skulle inte förvåna mig om det smugit sig in ett eller annat fel.
God natt.

Before the Rain

Torsdagsbion skulle avklaras.
Ska jag vara ärlig var jag inte sugen på att se på bio, men någon liten röst inom mig fick mig att bege mig i alla fall.

Jag unnade mig en bussresa för ovanlighetens skull och vilket nummer jag får se:
Busschauffören, som talade ett språk jag inte begrepp (inte norrländska dock), visar prov på grym simultanförmåga.
Han tar emot betalningen, får bussen i rullning, talar i mobiltelefon, ger mig min biljett och styr ut bussen från busshållpatsen med sin ena armbåge i ett enda moment.


Filmen, Innan Regnet Faller (1994), en kortkort recension:
En grymt vacker film på många sätt och vis. Den använder många intressanta bilder och vinklar. Den inrymmer mycket tragik och några riktigt obehagliga scener. Den är uppdelad i tre episoder som hänger ihop på sitt lilla vis, och den mellersta episoden innehåller något av det obehagligaste jag sett på film på länge.

Det finns ingen vinnare i den här filmen, det finns ingen berättelse som får sitt hollywood-slut. Men det finns massor att se.

Jag har fattat mig kort och kan bara rekommendera filmintresserade som inte sett den att se den!

Kolla på IMDB.com för mer.

Bland groddlager och diskmedel.

Jag är väldigt angelägen om mitt kaffe.
Jag glömde den välfyllda termosen än en gång häromdagen och idag hade jag inte sköljt den ordentligt så en distinkt ton av diskmedel ingick i smaken.
Jag var så illa tvungen att dricka åtminstonde några koppar, för trötthet var och är dagens stora ord för mig.
Jag hade svårt att hänga med på embryologin, kände att jag bara ville att dagen skulle ta slut så fort som bara var möjligt.

Tack vare en soffa och Henriks iPod så kunde jag vila ögonen en stund inför caseintroduktionen. Det räddade min eftermiddag.
Men...
Hur ska jag mobilisera kraft att plugga?
Hur ska jag orka se på filmen ikväll?

Jag fick lite svårt att sova inatt, av två olika skäl, tänker inte gå in djupare på det, mer än att det andra hade med tvätteri att göra. Någon tvättade mitt i natten fast man inte kan boka tvättider efter halv tio. Antagligen något smartskaft som tror att det är fritt fram att köra drop-in-tvättning efter 21:30.
Jag bor förresten vägg-i-vägg med tvättmaskinen och gillar inte centrifugen så värst, särskilt inte efter ett på natten.

Trots alla händelser och min trötthet så är jag vid gott mod, modet är så gott att jag knappt förstår det själv.

Nu är jag TBC-vaccinerad. Förresten.

Skönhet

Naturen är fylld av skönhet och vem är bättre på att finna denna skönhet än Lennart Nilsson, min favoritfotograf? Klicka---> Bildspel. (Även virus kan vara fina).

Hans dokumentärfilm Sagan om livet är nog en av sakerna som väckte mitt intresse för humanbiologin.

Bland annat

Det börjar dra ihop sig nu, snart är det tenta. Cellen ska avslutas.
Ingen ångest. Faktiskt.
19 poäng cellbiologi på en tenta, några få timmar.

Att jag inte har någon som helst ångest kan bero på att mina sinnen fylls av tusen andra ting. Tack och lov för att jag inte befinner mig på psykiatrikursen än, för då hade jag nog klassificerat mig som hypomaniker (eller vad det kallas) vid det här laget. Nu kan jag bara säga att jag är på bra humör.

Sitter jag på en föreläsning om extracellulärt matrix så ekar en At the Drive-In-låt i huvudet, sitter jag med Medical Biochemistry funderar jag på om det rent hypotetiskt skulle kunna finnas något system i huvudet som gav oss en fri vilja, eller om vi är dömda att vara ofria.

Den fria viljan avhandlades lite snabbt då jag tillsammans med F satt i ett grupprum på anatomen och skulle repetera lite inför tentan.
Min koffeinstinna hjärna fick mig att prata snabbt och jag hoppas att F hade lika roligt som mig.
Vi kom fram till att vi inte har någon fri vilja. Det är bara en illusion att vi fattar våra beslut medvetet. Vi lever och frodas under determinismens utstakade plan.

Att jag sitter och skriver just detta just nu beror på faktorer som har sin härledning långt innan våra förfäder utvecklade händer att klia sig i arslet med.

Jag tror jag får nöja mig här. Orkar inte gå på djupet och göra någon bättre förklaring just nu.

Vi undersökte också skillnaden mellan lamin och laminin.


Fåglarna kvittrade utanför KBC-huset idag bye the way.

Kallvatten, torrdass och kärlek.

Ska jag vara riktigt ärlig så har jag nog aldrig sett ett helt avsnitt av sommartorpet.
Av någon outgrundlig anledning så gillar jag Ernst i alla fall. Kanske är det för anknytningen till mitt kära Örebro, kanske är det för hans förkärlek för att trampa omkring i myllan.. ursäkta.. dyngan, med sina bara tår.

Nu ger han sig på en ladugård läste jag på DN.se. Sommartorpet-Ernst gör om hel ladugård.

Jag tycker att han gott kan göra om ladugården till ett tyskt "duschrum" och skicka dit bregottkossorna, ja ni vet de där som är med i den reklamserien man har kört alldeles för länge. Reklamsnubbarna kanske det är som är bovarna i dramat, glöm kossorna, skicka dit reklamsnubbarna! Ja, och de där som gör Red Bull-reklamen! Jag har fattat att ni vill få oss att tro att det är rolig med de där ger-dig-vingar-skämten. Det verkar vara ni, reklammakare, som inte insett att det är ett slitet skämt som knappt var roligt från början, nån gång på det tidiga 20-talet.

Åhh äntligen fasta!

Jag hade längtat i flera veckor.

Nu vill jag inte se semlor mer, ty jag hava ätit två stycken till kvällsmat. Två hembakta vidunder.

Dietisten skulle se mig nu.

Mina framtida patienter med metabola syndromet skulle se mig nu.

Bland hyenor och hårtussar

Jag blir lite splittrad. Lite eftermiddagssoft, kollar runt lite efter saker som kan vara intressant att läsa, hamnar som alltför ofta tidigare på Aftonbladet.se, denna webbsida fylld med smask, annonser och skandaler. Läser: Britney till sjukhus.
Den flickan, hon är väl inte så mycket äldre än mig? Hon verkar ju inte må särskilt bra. Och är det så jävla bra att jag vet om det? Jag kommer aldrig träffa henne, jag har inte gjort någon större ansträngning för att få denna vetskap, ändå så vet jag. Eller vet, det gör man nog aldrig, men jag tror.

Skulle någon sitta och skriva sin version av mina sjukbesök i ett medium som når så många, hur skulle jag må då?

Britney är en människa jag aldrig kommer att lära känna, jag vet egentligen inte så mycket om henne. Jo, hon säljer sitt hår på e-bay nu! Men så mycket mer är det inte.

Folk förfäras över hennes beteende, hennes förhållanden, festande och jada jada jada.

Hur många är det som känner henne?

Har folk det så torftigt i sina liv att de måste bry sig om denna tragiska kvinna? Har jag det så torftigt i mitt att jag måste ägna nästan en hel text åt henne?

Och de kräk till journalister som säger att de bara gör sina jobb. Byt jobb.

Till Aftonbladets försvar: de har härliga kultursidor ibland, innehållande mitt kära Örebro!

Ses på MB!

Kött

I slutet av högstadiet, under en period av hormoninfluerat trams och nyfiket sökande så fann vi en bok. Några kompisar och jag. Där fanns det en del ord som skulle vara så att säga erotiska, eggande. Persika!
Ett annat var kött, så nu när jag efter lite mat tittar runt på allas vår favorit Aftonbladet.se så, ja: Världens största kebabköttrulle.

I värmen och ute i det fria.

"Härligt osvensk livsmedelshygien" kraxade korpen och träffade tjurens öga. Så att säga.

I väntan på fettisdagen

Dags för semlor på tisdag och vad är inte bättre än att då kolla upp hur man på ett korrekt sätt äter dessa bullar?

Dn.se: "Hur äta semlor snyggt?"

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vad jag tycker om artikeln, men någon annan (Enligt Min Humla) skrev så jävla fucking bra att ytterligare ett inlägg vore överflödigt: Vett eller etikett.

Recension: A Mighty Wind

Jag satt igår framför min dator och kollade på DVD-film. A Mighty Wind. Nu kommer en kort recension:

Gruppen bakom bland annat Best in Show och This is Spinal Tap har här gjort en liknande film om ett par folkmusik-grupper som under en föreställning skall återförenas för att hedra minnet av bortgången kollega.

Berättandet sker i dokumentärformat och vi får följa förberedelserna inför föreställningen, själva föreställningen och ett efterreportage sex månader efter föreställningen.

Redan innan alla karaktärer hunnit presenteras har jag fått mig ett par fina skratt. Jag älskar den här typen av humor, kanske är det för att den siktar in sig så nära det "vanliga" mänskliga. Det blir aldrig riktigt hysteriskt, men i den här filmen så är det en stor vinst, det gör den mer trovärdig.

Att filmen är rolig rätt igenom nöjer de sig inte med, musiken är riktigt bra. Jag säger inte detta för att jag är såld på amerikansk folkmusik, utan mer för att jag är imponerad över att det låter så bra och ser så himla äkta ut. Antagligen beror det på att det är skådespelarna som sjönger och spelar. Det är inte ofta som jag tycker att musiknummer känns så klockrena i spelfilmer.

Jag gillar att de refererar till Sverige i en scen och jag blir eld och lågor när de än en gång refererar till Elvis Costello (det finns Costello-referenser i Best in Show också).

Kolla imdb.com för att läsa mer om filmen.

Varför äta mat när man är hungrig?

Snart ska jag äta, men först ska bara ett sånt där roligt formulär fyllas i:

Har du?
Folköl i kylen: Nej
Något husdjur: Nej, inte här. Men två hundar blir glada när jag hälsar på hos mina föräldrar. Jag blir säkert glad också.
Någon pojk/flickvän: Nej.
Puder på dig: Det var ett tag sedan nu.
Några framtidsplaner: En femårsplan som går ut på att ta läkarexamen. Det är det enda jag har planerat. Det finns dock en massa jag är sugen på att göra.
En levande tro: Allt det som vi kommer att få är det vi själva skapar oss eller får av våra medmänniskor. Jag hyser ingen större tilltro till någon högre makt. Jag agnosticerar.
Någon sjukdom: Har dansat blodsockertango i snart tre år.
Några kärleksproblem: Kärlek är synonymt med problem. Dock besitter kärleken en fruktansvärd dragningskraft.
En homosexuell kompis: Ingen närmre kompis vad jag vet.
Någon favoritlåt: Oj oj, får spåna på den och återkomma.
Duschat idag: Knappt torr i håret.
Någon vän som spelar i ett band: En kompis som jag brukade spela gitarr med på kulturskolan i Örebro när jag var liten och som jag hejar på och pratar med när jag ser honom spelar i Coldworker. Sen vet jag några som åt minstonde har haft band.
Någon som förstår dig: Det vet jag inte, mamma kanske. Pappa. Eller, hur fasen ska jag veta om någon förstår mig? Man kan inte veta hur det är för en fladdermus att vara en fladdermus om man inte är just en fladdermus. :D
Något beroende: Musik och kaffe.
Fikat idag: Nej.
Något favoritmärke: Nej.
Nagellack: Ja, det har hänt. Senast i augusti. En gång fick jag någon kommentar när jag köpte kebab med målade naglar. "Hade du varit min son så.." sade pizzabagaren och gjorde något elakt tecken jag inte minns.
Någon vän som bor i ett annat land: Jadå. En handfull.

Vem…
Avskyr du: Vet inte om jag avskyr nån just nu.
Hånar du: Hmm.
Längtar du mest efter: Åhh. Hemlis.
Stör du dig på: Inte längre min granne, inte så mycket i alla fall.
Gosar du med: Lite dåligt med gos.
Lagar mat: Jag.
Diskar: Jag. En som inte diskar har stulit en tallrik av mig!
Tror att den är något: Jag.
Tidning läser du: Läkartidningen, Scientific American MIND, Diabetes, KårPuss, DN's och aftonbladet's nätbilagor, Medicinsk Vetenskap (åhh jävla nörd som prenumerar på så mycket vetenskapstrams!).
Buss åker du oftast med: Jag går nästan överallt, åker bara buss om det finns någon som gör det värt att åka.
Frisyr har du: Långt hår som ska klippas i den närmaste framtiden.
Dag fyller du år: En fredag i slutet av april.
Årstid föredrar du: Sommaren är fin, men hösten, våren och vintern funkar.
Stad är du uppväxt i: Örebro.

Vad..
Gör du nu: Wad ser det ut som?
Gör dig till en bra människa: Nu börjar det kännas som intagningsintervjuerna till läkarlinjen.
Gör dig till en dålig människa: :D
Vill du arbeta med: Människor att bota eller åtminstonde trösta.
Är roligast just nu: Att cellenkursen snart är till ända och lite annat.
Har du på dig nu: jeans och t-shirt. Min fina jag fick av Pontus och Malin.
Har du för smink idag: Oj, vem sa att jag har smink?
Äger du för skor: Jag börjar fundera på om detta formulär riktar sig till en köpstark kvinna.
Har du för skostorlek: 43
Ska du göra nu: Mat
Hur ser din drömpartner ut: Det där är svårt att säga. Jag brukar mer köra på devisen att kolla runt efter det som finns och när man känt sig för lite trassla till sina känslor och drömmar.
Kallt ute: Nja
Idrottar du: För lite.
Har du en gitarr: Har både en och två.
Vilket land vill du helst besöka: Alla.
Skulle du säga nej till sex idag: Nja, det beror på vem det var som frågade.
Har du bra hörsel: Så länge jag hör musiken jag gillar har jag en alldeles utmärkt hörsel.
Tycker du om sånt här: Ja.
Har du några trummor: Skrivbordet, låren och bröstkorgen.
Tittar du för mycket på TV: Nej.
Stora eller små bröst: Bröst är rätt snyggt. Mer sånt.
Bästa jeansmärke: Suck.
Designkläder eller H&M: H&M
Är du rik: Ja. På alla sätt och vis.
Tycker du om indiepopare: Det är svårt att säga, är de så jävla indie?
Är du arbetarklass: Nej. Men jag hejar på arbetarklassen.
Har du bra betyg: Tillräckligt. 18,6.
Vad har du för mattebetyg: Matte A-C: MVG Matte D: VG++.

Det där tog sin lilla tid och jag vet inte... varför gjorde jag det?
Sjön suger, nu blir det matlagning.

Back in 2004

Sommaren 2004 skulle ha kunnat vara en ganska okej sommar.

Idag påmindes jag om att det absolut inte var en okej sommar.
"Kameror stoppar självmord" är en DN-artikel som handlar om självmord på järnvägen.

Stackars T.

Jävla T!

Varför T?


Man tänker på hur saker hade gått ifall T inte tagit beslutet. Hade han fått ordning på sitt liv igen?
Hade han fått ett bra liv?
Hade man fortsatt umgås lika mycket och otvingat med honom?

Frågor man aldrig kommer få några svar på.


Är det okej för mig att skriva ett inlägg om en människa jag knappt hann lära känna, ett inlägg om något så svårt i dennes och många andras liv?


Fick nästan känslan av att ett spöke stirrade mig över axeln när "Suicide is Painless" högst osannolikt slumpades fram på en lång spellista på mediaplayern.
Jag är inte vidskeplig alls, men ändå.


Jag ägnar T några tankar till.

Sedan återgår jag till pluggandet och glädjen.

Hypokondri

När jag vaknade i morse hade jag en jävla huvudvärk, en enligt mig helt oförtjänt sådan. Jag drack ingen alkohol igår, jag tog det riktigt varligt igår.

Sedan åt jag frukost och huvudvärken släppte. Då började det göra ont i min högra sida av buken. Blindtarmen tänkte jag, hypokondrisk som jag ibland kan vara, så har jag gått och väntat på att den ska bli dålig. Det händer då och då att jag får ont i det området man borde få ont i om man har en blindtarmsbihangsinflammation.

Sedan tänkte jag lite, hamnade framför datorn och kollade upp ordet hypokondri.

Jag gjorde ett litet test på den här sidan.

Fick 38 poäng, jag är en smula hypokondrisk.

Men det finns ett men.

Jag har diabetes, en allvarlig kronisk sjukdom och jag vet med mig att vissa av mina svar blev något mer poänggivande bara för min diabetes skull. Så jag kanske inte är så hypokondrisk ändå, jag är bara kroppsligt medveten på grund av min sjukdom.

Men man vet ju aldrig.

Och så ska man väl inte alltid lita på sånna test.

Jag besväras inte så mycket heller. Då finns det väl ingen anledning att gräva ner sig?

Epitel

Åhh, jag glömde att skriva om föreläsningen vi hade igår!

Det var en av de bättre, så pass bra att den förtjänar ett litet inlägg.

Föreläsare P guidade oss genom epitelcellernas uppgifter, vilka epitelceller det finns och hur de funkar.

Föreläsningen avslutades med Epitel-Jeopardy, såna grepp gillar jag.

Epitelvävnad.

Histologerna verkar gilla färgen rosa, de färgar in det mesta med den.

Fredag och inga planer

Jag har kommit på att jag nog är ganska lyckligt lottad.

Jag kommer på det om och om igen.


Nu har jag kommit på att jag nog har hamnat på bästa studieorten, trots kylan och det långa avståndet hem till Örebro.
Det är en bra stämning häruppe tycker jag, i jämförelse med andra läkarutbildningsorter tror jag Umeå står sig väldigt bra när det gäller stämning.

Jag mår riktigt bra.
Dagen igår var botten och toppen. Den kändes helt förryckt från första morgonstund ända till Bio Marx. Sen travade det på ganska bra där uppe på alptopparna.


Det känns skönt nånstans att jag verkligen inte har några planer för ikväll. Jag kan inte erinra mig en enda helg jag kom upp hit efter årskiftet som jag inte har haft något planerat. Det har varit fester, det har varit jobbande på kåren och det har varit pluggande.


Och grannproblemet verkar få en lösning dessutom. Jag har inte störts någonting när det har varit sovdags.

Gött.

Sorgligt

Allför många människor pressar sig själva i alltför stor utsträckning och här sitter man och undrar vad det är som driver folk så fruktansvärt långt. Eller vad är det som gör att de inte slutar innan det är för sent.

Åt bara sallad-dog

Och varför ska dessa modeller vara så smala?
Det är på kvinnor kläderna ska hängas inte tambursmajorer.

Delfiner

På psykiatrikern Åsa Nilssones blogg nilsonne.se står det om att delfiner kanske inte alls är så smarta som många forskare har sagt.

Tack! Detta är en skänk från ovan för en som i unga år tvingades genomlida ett avsnitt av teveserien Flipper.

Nu kan jag sova gott.

You ain't got that dough rey mi boy!

Jag är inte på dåligt humör, men skulle det inte varit för omständigheterna, hur hade det varit då?

Hade sovmorgon idag, kunde sussa fram till nästan åtta om jag ville och det ville jag.

Men jag har sedan en tid haft problem med grannen ovanför.

Inatt nådde det nya höjder.

Galningen ovan verkar inte riktigt frisk i huvudet, vilket i och för sig inte gör mig så mycket som intresserad av psykiatri, men när det tar sig i uttryck som stör min nattsvila...

Hur som helst, det har varit problem förut. Jag har kunnat somna ganska bra, jag har kunnat stålsätta mig. Men nu har den jäveln ökat en nivå, nu nöjer han sig inte med att skrika och hojta. Nu slår han med något hårt mot golvet, det låter i vilket fall så.
Jag kom på att mina öronproppar kanske följt med upp från Örebro, jag letade reda på dem och tänkte strax innan tolv att kanske ska man få sig lite sömn.

Nån gång, mellan kvart över tolv och ett så vaknar jag av en ordentlig smäll och en stark och besviken manröst (låter som Östgötadialekt). Sömndrucken ser jag ett spöke lämna min dator, antagligen en liten hallis.
Sedan kan jag inte sova, trots öronpropparna, eller kanske på grund av, de skavde.

För att göra historien lite kortare så skrev jag ett brev i morse innan jag begav mig till universitetet. Jag uppbådade en rejäl dos författartalang för att kunna reducera antalet fula ord i brevet.

Jada jada jada.

Nu sitter den jäveln och spelar dålig techno för fulla muggar.

Alla hjärtans dag idag, fick från Tove ett kort som värmde mitt hjärta och jag blev för en stund mindre negativ till dagens dag. Gillar fettisdagen mer.

Nu har vi lämnat genetiken efter en kaotisk case-genomgång för att ge oss på extracellulärt matrix, det som sitter emellan cellerna i kroppen. Kan bli intressant.

Lyssnar lite på uppiggande Metric för att det är bra grejjer och för att försöka dölja grannens oväsen.

Så lite att skriva

Dåså, då fick jag arslet ur vagnen och började skriva på min novell.
Har bara inlett den än så länge, men det ska nog inte sluta med det hoppas jag.

Dagen har annars varit bra, fruktade ett tag att DNA-labben skulle bli ett riktigt elände. Har dåliga minnen sedan min tid som biologstudent i Örebro.
Men det gick riktigt bra tycker jag, det må ha dragit ut en aning på tiden, men vi fick resultat och här sitter jag nu.

#100

Det här kommer att bli mitt hundrade inlägg. Det andra eller tredje för dagen.
Det är därför, alltså mitt ideliga skrivande, som jag inte är bra på genetiken än.

Idag hände det som jag befarat skulle kunna hända någon gång men inte riktigt velat hända. En person refererade till mig som den där som bloggar och nu vet fler på kursen om mitt skrivande.
Grupphandledaren E på genetik-caset sa idag under våran grupphandledning att hon minsann fått höra från sin kollega F att en i hennes casegrupp (alltså jag) skriver blogg.

Ser man på den ljusa sidan så är det ju kul med fler läsare.

Fan.

Vrider mig i plågor

Tänkte ta mig en liten rast i pluggandet.
Kollade på aftonbladet.se, jag ångrar det.
Man kommer inte undan någonstans.

Värst av allt är att den där förbannade läraren ska ha glasögon och verkligen se ut som en f*cking lärare. Don't take it personal though.

Schalgereländet går inte att komma undan nånstans, jag slapp inte ens undan vid frukosten när jag slog på teven. Man måste nästan bo i en jordkoja djupt inne i de Värmländska skogarna för att ha en chans att komma undan.

Ska jag reta upp mig?
Om sanningen ska fram så retar jag inte upp mig, jag är alldeles för less för det.

Hade det inte varit för alla jag gillar i Sverige och för att jag pluggar här så hade jag abdikerat till San Fransisco, åtminstonde under dessa plågsamma Schlagermånader.

Bland böcker och gener

Nu ska jag försöka läsa på om genetik så att jag får något utbyte utav grupphandledningen idag. Men vad gör man när man inte har boken i medicinsk gentik?

Den fanns inte ens att köpa, än mindre att låna och hade den funnits, hade man sett till att skaffa den då, för ett enda Case?

Det är ett intressant avsnitt dock och så finns det ett kapitel i Essential Cell Biology tror jag. Har inte bemödat det en koll än.

Staubsauger

Då var korridoren städad.

Man kommer att fundera på vad i helvete som försegått i denna korridor tidigare. Ingen av de som bor här nu har bott här längre än sen hösten 2006, så det finns ingen som med säkerhet vet.

En himla massa skit fann vi i vilket fall som helst under städningen och funderingar väcks.

Vad ska man till exempel med en halogenlampa med rörelsesensor till?

Meat Puppets

Den som är det minsta förtjust i Nirvana kanske har sett deras unplugged-spelning på Mtv. Jag har den skivan och den har jag lyssnat på både en och två gånger.

Under den spelningen så är några snubbar från Meat Puppets med och spelar just Meat Puppets-låtar.
Så, jag har känt till Meat Puppets sedan jag tidigt på högstadiet, 1997-1998 kanske, lyssnade mina öron blodiga på Nirvana.
Ändå dröjde det nästan tio år innan jag upptäckte Meat Puppets.

Fick fatt i en samlingskiva med dem nu för några dagar sedan. Hälften av mina vakna timmar har jag suttit och lyssnat på den. Det är så himla bra musik alltså, hur bra som helst.

Det är lite som att ur garderoben ta fram ett par gamla byxor som man har ärvt från nån och upptäcka att det växer hundralappar i fickan. Varje gång man sticker ner handen finner man en sedel till. Varje gång jag lyssnar på skivan upptäcker jag vilken skatt som legat gömd alla dessa år.

Här kommer en liten lista med Meat Puppets-låtar jag verkligen gillar:
* Swimming Ground
* Lake of Fire
* Enchanted Porkfist
* Sexy Music
* Two Rivers
* The Whistling song

Fasen

Det blev inget Club Zoo.

Men det blev rätt kul ändå. Så ändå!

Club Zoo

Ikväll är det Club Zoo som gäller.
Ut och ha kul!

Genetik

Igår fick vi lära oss att det finns en del tämligen isolerade populationer häruppe i norrland, till exempel i Västerbottens inland.

Detta leder till två saker:
1. Viss mån av "inavel" .
2. Glädje hos genetikerna som då har material till sin forskning om ärftliga sjukdomar.

Bland avokados och kokta päron

En sak innan jag går och lägger mig bara:

Det njuts för lite i detta kalla mörka land.

Hade en riktigt bra kväll med god mat; för-, huvud- och efterrätt satt dödskönt i ventrikeln.
Och god dryck.
Och framförallt trevligt, trevligt sällskap.

Vi får göra om detta fler gånger.

God natt.

Tenta

Snart är det dags att sätta igång med tentapluggandet och hoppas på det bästa.

Den sjunde mars smäller det.

Kirurg kanske vore nåt?

Jag gjorde ett litet test på internet vad jag skulle passa som. Sjökapten eller kirurg blev det. Sjökapten verkar orealistiskt så jag utesluter det.
Kirurg däremot, hmmm.

Gör testet här!

Dessutom stod det i dagens läkartidning att kirurger är snyggare än invärtesmedicinare.

Dock står det i samma läkartidning att det är svårt att få tag i allmänmedicinare och psykiatrer. Och psykiatri verkar intressant. (Och jag är inte ironisk, faktiskt).

Vetenskaplig ödmjukhet

I förra veckan utförde vi en labb med lite celler och lite signaler för programmerat cellulärt självmord (apoptos).

En del folk i klassen uppvisade storstilad vetenskaplig ödmjukhet när de diskuterade hur resultaten skulle kunna friseras till för att passa deras förutfattade meningarna om hur saker ligger till. En del tänkte ut låångsökta bortförklaringar att dra i artiklarna (som för övrigt ska in 15:00 imorn).

Tänk er läkare med den inställningen till laboratoriesvar mina vänner!


Nu ska skriva min artikel och försöka hålla mig borta från efterhandskonstruktioner.

En morgon i februari

Okej, nu kom första motangreppet på min idiotgranne ovanför.Igår kväll när jag låg och läste i min spänningsroman hade jag svårt att koncentrera mig på grund av att han ovanför gapade och skrek och talade högt.Det blev inte mycket bättre när jag skulle sova och det enda som gjorde att jag kunde somna i hyfsad tid var det fruktansvärda tröttheten.Så nu på morgonen tänkte jag att jag skulle hämnas genom att slå med innebandyklubban mot mitt tak.

Men när jag drog till med skaftet så blev effekten inte som jag hade tänkt mig. Det lät knappt nånting hos mig så jag får hålla tummarna att alla ljud hamnade hos grannen i stället.

Recept

Ska alldeles strax iväg till affärn för att skaffa lite föda, bara hitta ett recept först.

Nämen titta!


"Kokta stekta köttbullar i eget mos2 Portioner Kastrull 18 Färdigstekta köttbullar 2 Port pulvermospulver; enl -förpackning Vatten; enligt pulvermos- -förpackningen Häll vattnet i grytan och lägg i köttbullarna. Koka upp det och häv i lagom mängd mospulver. Klart att servera. (ta gärna lite av lingonsylten till, om det blev nåt kvar av den)" recept.org

Jag tror bestämt jag får leta vidare efter recept.

Hej Eric!!!

Man skola icke vanära sin fader och sin moder.

Men jag fick nyss ett mail av min kära mamma (och jag måste säga att vad jag än skriver efter detta så uppskattar jag dessa mail väldigt mycket).

Hon skriver nästan som en fjortis fast utan att använda smileys. Hon använder alldeles för många utropstecken (!!!) framförallt.

Skulle inte överdosen av utropstecken finnas där skulle man nog kunna höra mammas röst i huvudet utan bekymmer, men nu kommer det hela tiden skurar av dessa små tecken och förvandlar den där inre till något helt annat än en lugn samtalston.
Helt plötsligt förstår jag i alla fall varför det tar så förbannat lång tid för morsan att skriva några korta mail, att plottra ut alla dessa extra utrops- och frågetecken överallt må ta sin lilla tid.

Dessutom hade hon på något vis råkat skicka ett mail som var ämnat till mig till en femåring med exakt samma namn. Att unga människor i regel är bättre på IT än äldre är väl ingen nyhet (40- och 50-talister är hopplösa, värre än mig t.o.m.), men femåringar som knappt har börjat tala än kan väl knappast ha glädje av ett mailkonto?
Mamman till denna femåring måste ha fått en chock när hon öppnade mailet från en viss Birgitta häromdagen, för vad jag kan utröna lär väl knappast det mailet skilja sig nämnvärt från de mailen jag brukar få av henne.

Hoppas nu inte att jag får något argt mail för att jag skriver om kära mor på det här viset. Är rädd att msn's mailserver skulle braka samman av alla de utropstecken som måste finnas i ett ilsket mail.

Konsumera!

"Den nya kycklingwrap som nu beskrivs som en av McDonalds mest framgångsrika produktlanseringar någonsin är också speciellt konstruerad för att utan spill kunna ätas i farten, i kombination med någon annan aktivitet."

Saxat från DN.se idag.

Vakna tidigt på morgonen.

Ät dina frukostflingor till din smaksatta yoghurt.

Se på Nyhetsmorgon på tv4, matas med tv-reklam.

Häv i dig kaffet fort som fan.

Borsta tänderna med den av tandläkare rekommenderade tandkrämen och tandborsten som säger klick ifall du trycker för hårt.

Starta din fina nybilsdoftande Volvo.

Skynda till ditt jobb.

Stressa fram till lunch.

Ät din förbannade kycklingwrap samtidigt som du torkar dig i arslet med Edet och i din fina 3G-telefon pratar med dina barns dagisfröken om nästa veckas utflykt.

Glöm för i helvete inte att komma på din begravning!

Pubpass

Att jobba på kåren är inget man blir rik av, man får slita en del, stressa och ibland blir man tvungen att stå emot en del skit. Men ändå gör jag det åter och återigen.

Det är roligt för det mesta, särskillt när man får flyt i sitt ölserverande och upptagande av drinkbeställningar.

Sedan kan man ju ha hysteriskt roligt med dem man har som arbetskamrater. Det hade jag igår.

Så trots att vi jobbade på pubpasset efter tandläkarnas insparkssittning (att jobba i puben när tandläkarna har haft sittning ska vara bland det värsta man kan göra på Villan, det kom tillochmed fram vid flera tillfällen tandläkarstudenter som tyckte synd om oss som jobbade) så blev det en bra lördagskväll.

Att vara eller icke vara intressant

Det var insparkssittning för de nya läkarstudenterna igår.
Jag måste erkänna att jag hade sisådär trevligt. Det finns en del trevliga prickar på kursen och så, det är få man tycker direkt illa om. Men, det finns ett stort MEN och det är att jag känner att det finns alldeles för få vänner. Jag menar, de flesta är väl trevliga och så, men det känns hela tiden som man inte är intressant för dem och ibland är det ömsesidigt. Detta resulterar i att många konversationer rinner iväg i en stor tystnad.
Ibland känns det som om folk är totalt ointresserade av att ens ta reda på nåt om en och när man själv försöker finna connections med andra så får man bara bottennapp.

Känner flera i kursen att det är så här? Är det fel på mig? Är det fel på klassen? Är jag ointressant? Jag är i alla fall inte ointresserad. Vad ska man ta sig till?

Igår var det första gången jag på allvar funderade på ett studieortsbyte eller på att hoppa av helt och hållet. Jag trodde det skulle bero på att jag inte klarade av studierna, snarare är det så att jag inte klarar av känslan av alienation och utanförskap.

Öl

Som diabetiker och läkarstudent så kanske det inte är helt korrekt att tillägna öl ett helt blogginlägg. Men men.
Kanske är det belåtenheten över att ha gjort klippet (12 st Zipfer 3,5 % för typ 60 kronor) som gör mig så lockad.

Kanske är det den magiska kraft som ölen tycks ha. Den förtrollar kvällar, besvärjer människor i skiftande åldrar, frammanar långa köer på bolaget, trollbinder farbröder och skräniga damer till parkbänkar soliga sommardagar.

Eller ta en titt på denna "film" som tonsätts av en låt av allas vår Yngwie Malmsteen.

Nu ska jag ta mig en klunk till av

den välsmakande gyllne drycken

Svanar

Äntligen förstår jag varför svanar gråter och det är inte bara för att de får för dåligt med mat.

Titta!

Längtan

Nu är det snart dags för tentan i Cellens Struktur och Funktion, det är bara en månad kvar eller så.

Den sjunde mars sitter jag i bänken och försöker dra mig till minnes allt jag lärt mig om citronsyracyklar, microtubuli och DNA under den nästan 20 poäng långa kursen.

Jag längtar tills tentan är över och förhoppningsvis godkänd.

Det skulle vara så himla skönt att gå över till Organkursen och få börja fokusera på lite större system än cellen.
Hjärnan, musklerna och magen. Åhh, vad rätt!

Jag längtar också till termin fem, då kommer kurserna att börja vara mer läkaraktiga. Sjukdomslära, symtom och diagnostik, det är bara att läsa målbeskrivningen för kursen för att begripa hur kul det kommer att bli.

Att sticka

Nu börjar jag äntligen få lite fason på stickeriet. Idag lyckades jag att sätta 2 stycken perifera venkatetrar. Kanske låter det inte så imponerande och det kanske inte är så imponerande. Men jag är glad ändå, för jag känner att jag äntligen börjar få till det där.

För den nyfikne går det till, eller i alla fall ska det gå till så här: http://doit.medfarm.uu.se/media/pvkinstruktion/pageindex.htm

Jag måste bara tillägga att vi inte kör på plastarmar när vi övar, utan sticker på varandra. Det ger det hela en extra dimension av psykiskt lidande och sadism.


Det blir någon kväll varannan vecka som vi går ner till vårdvetarhuset och det börjar kännas som en trevlig vana. Avkopplande på nåt sätt.

Nya höjder

Helt plötsligt så hände det.

I morse tog jag mitt bloggande till level 1 från level 0.
Från och med nu är detta en av mina officiella fritidssysselsättningar.

Kaffe och ejPod

Denna dag kommer kanske inte gå till historien på något sätt, men det var fan inte roligt imorse.

Först, innan jag går till skolan inser jag att min sketna iPod som var inlämnad för lagning i en halv månad inte blivit lagad. När jag kollar på kvittot på vad de har gjort så ser jag att det enda de har gjort är att konstatera att det inte är något fel på den och sedan nollställt den. Alltså, jag nollställde den själv innan jag konstaterade att det var fel på den bara för att kolla. Så det enda de idioterna på servicen gjorde var att ta bort all musik som var på min iPod, och den var det absolut inget fel på.

Så vad ska jag göra nu? iPoden går och drar batterier hela tiden, när jag INTE lyssnar på musik, vilket gör att jag måste ladda upp den hela tiden, trots att jag kanske bara lyssnat fem minuter.
Det är bara att lämna in den en gång till och hoppas att de kollar den extra noga. Jävla iDioter.. Köp aldrig någon iPod, köp något som funkar!

Sen när jag kommer till skolan så upptäcker jag nästa grej. Jag har glömt termosen hemma. Jag kokade kaffe för fulla muggar i morse så att jag skulle kunna ta med mig till skolan. Kan ju vara bra med en skvätt kaffe när det är två långa föreläsningar om cellcykeln och celldöd.
Så där stod jag, på gränsen till nervsammanbrott.

Snart är det dags för att gå på ärtsoppesittning, jag dricker kaffet jag glömde. Det vore ju synd om det ginge helt till spillo. Hoppas på att kvällen blir bättre än morgonen.


Där står den förbannade termosen totalt oberörd, ett sånt jävla hån!

Bakom musiken, våra livs ljudspår.

En gång för en massa år sedan fick jag "Behind the Music"-CD:n i juklapp. Min hjärna var kanske inte redo för skivan än, jag tyckte inte att den var något märkvärdigt.
Nu när jag slår igång skivan på nytt, ett halv decenium senare, så inser jag helt plötsligt storheten i detta verk.
Ville bara säga det.

The Soundtrack of Our Lives!

En diabetikers dagbok

Snart fyller min diabetes tre år. Morgonen efter att jag fick min diabetes, vilket var i mars 2004, sa mamma till mig att det var som att få ett barn. Ett nytt liv börjar och jag kommer aldrig återgå till det gamla.

Diabetesen har blivit en del av mig, men i början tänkte jag på den hela tiden, hur jag skulle dosera, motionera och sticka. Nu är det åtminstonde så att jag inte tänker så mycket på att jag tänker diabetes hela tiden. Att sticka sig varje måltid är helt naturligt. Ibland när jag ser skådespelare i teveserier eller filmer äta så får jag känslan av att de glömmer något. Detta något är insulin. I så tät symbios lever jag med mina insulinsprutor.

Jag tycker att livet med diabetes är helt okej men ibland, som idag till exempel, så kommer jag plötsligt klart ihåg hur det var att inte vara diabetiker.

Jag läste i en av mina eletkroniska dagböcker på internet från vintern 2003 hur jag i den skrivande stunden proppade i mig choklad.

Jag kan fortfarande äta choklad och gud ja vad jag äter choklad ibland, men jag kan inte längre äta choklad utan att antingen behöva tänka ut en insulindos att injicera eller drabbas av trötthet, törst och ökad kissnödighet.

Bland mikrotubuli och kvinnokläder

Under nollningen händer det grejjer.

Människor möter människor.

XX, Xy, lukter, blickar och drinkar.


En i klassen hade en jävligt snygg klänning, spontan tanke: "Jag borde säga det till henne, att den blå klänningen inte alls ser dum ut."

Sedan hejdade jag mig, vilket jag ofta gör eftersom jag är neurotisk och förvirrad.

"Hon kommer tro att jag stöter på henne, pinsamt."

Kommer på andra tankar:

"Kanske ska jag stöta på henne."

"Men tänk om jag stöter på henne och det inte går fram och jag tror att det går fram. Och allt kommer att gå åt helvete. "

"Eller tänk om jag stöter på henne och hon blir besvärad och snackar med en massa folk om det. Socialt självmord."

Nu idag, med lite mer kognition i skallen så inser jag att jag kunde givit ifrån mig komplimangen om klänningen ändå.
Allt sitter inte i en fras.
Och hon hade säkert blivit glad.

Det var kul på villan i vilket fall som helst. Sjuksköterske- och läkarstudenter överallt.


Annars då?

Jo, skolan är rolig. Vi har nu kört igenom cytoskelettet. Nästa vecka blir det cellcykeln. Stick i stäv med vad namnen antyder så är det cytoskelettet som är nödvändigt i cellens rörelser.

Sommar

Inte för att jag vantrivs i Umeås vinter, men sommarn är allt bra härlig ändå.

One down ten to go

Dåså, nu är jag inte längre någon T1:a, på måndag börjar termin 2 och vi blir samtidigt faddrar.
Nu är det bara tio terminer kvar.

Termin 1 avslutades med den där duggan och jag klarade mig ganska bra. Så nu slipper jag strul med CSN, hoppas jag även om min nästa utbetalning inte är spikad än.
Skönt med en helg utan något skolarbete alls att tänka på. Tidigare har vi haft case-introduktioner ganska tätt på helgern, så man har alltid kunnat göra något skoleri ifall man velat under helgen. Eller snarare, så här är det, har man case-introduktion strax innan helgen så känns det som om man måste ta sig ledigheten istället för att plugga.
Den här helgen är det verkligen ledigt, nu har jag inget case att klura på.

Imorn ska vi förbereda inför nollningen som jag tror kan bli hur rolig som helst, och utan några missöden liknande de under våran nollning.
Ryktet om vad några ska ha sagt till sjuksköterskestudentern under nollningen har nått långt ner i södra Sverige.
På tisdag har sjuksköterskorna dock bjudit in oss läkarstudenter på en stor fest. Faddrar och nollor från båda programmen. Kan bli skoj det där.

Jaja...

... kanske är det så att jag börjar bli lite tjatig med mitt klagande över Cellbiologin.

Allt man behöver är kärlek... och lite generella transkriptionsfaktorer och lite mRNA och lite RNA-polymeras II.

Bland begravningsljud och Natriumkaliumpumpar

Nu är det inte så kul att gå på läkarlinjen. Vi har dugga på fredag. Här kommer en liten sammanfattning om vad vi ska ha koll på: Transkription+translation=DNA--> RNA--> protein
Signaltransduktion, biologiska membraner (som inkluderar en massa värdefullt vetande om kolesterol och fetter), membrantransport, intracellulär transport, exocytos och endocytos. Och säkerligen har jag missat nämna någonting nu.

Alla delar här är intressanta att veta lite grann om, förstå hur de funkar och så vidare. När man ska hålla ordning på smådetaljer, bokstavsförkortningar och reaktioner hit och dit, då går man vilse och hatar tillvaron.
Tack och lov för att det i alla fall på nåt plan är intressant.

Sedan är det fascinerande att få ett humm om hur alla dessa miljarders celler av olika slag tillsammans utgör en levande människa.

Okej, duggan på fredag skall klaras av, helst med viss marginal för det är skönast så. Sedan ska vi nolla de nya läkarna... samtidigt som vi fortsätter för fullt med cellkursen. Sedan, i början av mars kommer den fruktade tentan där vi under en dag ska sitta instängda i Östra paviljongerna och visa att vi förtjänar godkänt på dessa 20 poäng.

Det känns lite långrandigt att repetera in allt ytterligare en gång, men det kommer behövas. Samtidigt som vi ska lära oss en massa nytt och dessutom göra två stycken labbar.

Det är inte det att det är ont om tid eller så, utan snarare ont om lust.

Jag hade dessutom en utomordentligt dålig dag för diabetes. Jag tänkte ta en blodsockerserie inför mitt sjukhusbesök på måndag (ska träffa diabetessköterska, dietist och fotterapeut), så att vi skulle ha lite värden att diskutera.
Det började med högt blodsocker efter frukosten, men det har jag haft tidigare och ska antagligen öka insulindosen till frukostarna i fortsättningen.
Sedan när jag värmt maten i skolan upptäckte jag att måltidsinsulinet inte fanns att tillgå. Väsktrollet hade placerat insulinpennan i mina mjukisbyxor jag fick i julklapp (de används mer än ofta när jag är hemma.. inte i skolan dock). Så det blev till att pilla i sig maten illa kvickt och kliva hem med raska steg. Insulinet måste ju in i kroppen ganska snart efter maten... helst ska det in innan maten.
Väl hemma och med insulin i bukens underhudsfett var det dags att gnaga igenom membrantransportcaset med Filip. Det gick bra, börjar få riktigt bra koll på det nu.

Senare skulle jag på egen hand studera proteinsyntesen och började känna mig konstig. Från att ha haft för lite insulin i kroppen övergick jag till att ha för mycket och med en rejäl insulinkänning som resultat. Lågt blodsocker, som är resultatet när man har för mycket insulin, botas bäst med sockerintag. Dajm och banan denna gång.
Min metabolism har med andra ord inte varit optimal för studier av cellernas olika små sysslor.
Som grädde på moset strulade injektionsnålen när jag skulle ta insulinet till kvällsmaten. (Min rödvinskorvstroganoff som legat i frysen sedan i höstas).

Nog klagat. Nu är sockret bra igen. Nästa vecka blir det kul och snart är det helg.


Efter att ha ägnat en hel eftermiddag och kväll åt Essential cell biology, Medical biochemistry och Hendersons dictionary of Biological terms har jag nu gjort mig förtjänt av lite vila och bokläsning. Och, believe it or not, jag plinkade lite på gitarren! Laddade ner tabulaturen till "Small black flowers that grow in the sky". En vacker låt som skulle passa bra på en väns begravning eller nåt.

Radiodead

Jag läste nyss en artikel på Aftonbladet.se om dödshot mot en kommersiell radiostation.

"Enligt polisen berodde hoten på att personen är missnöjd med radiokanalernas musik."

Trots att det som de anställda utsätts för är väldigt otrevligt så kan jag inte undgå att inse det komiska i det hela.

Sedan kan man fundera på det här:
"MTG Radio har ett antal radiokanaler, bland annat Rix FM, Lugna Favoriter, NRJ och Bandit Rock..."

Och att tillåta kommersiell radio på olika sändninsfrekvenser i Sverige skulle öka mångfalden?


Nåja, jag har aldrig själv varit särskilt förstjust i Rix FM eller Lugna favoriter (den värsta radiokanalen jag har hört), men att gå så förbannat långt. Man kan gå och tänka tankarna, men ja, det ska väl sluta där... det finns värre saker i livet. Dessutom finns det annat att lyssna på än dålig radio.

Hela artikeln finns här:
Radioanställda utsatta för dödshot

En dag i livet

På fredag så har vi dugga nummer två på cellens struktur och funktion. Den här gången kommer det handla om transkription, translation, membraner och lite annat smått och gott.
Av denna anledning har helgen än så länge i stort sett gått i pluggandets tecken. Var på bibblan till 17 i fredags, gick upp tidigt igår och har suttit en del idag. Men jag har även hunnit med att repa av ett arbetspass på Villan. Sjuksköterskorna hade avslutningssittning.

Så det har varit en ganska normal helg häruppe i Umeå. En ganska normal vecka till och med, förutom att det varit något mer pluggande än brukligt. Kanske är det julvilan som gjort mig mer sugen på studier, tillsammans med piskan att klara duggan.

Det finns inget mer att skriva och studierna lockar...

Bland volleybollar och avskedsfester

Igår var jag för första gången på IKSU (IdrottsKlubben Studenterna Umeå).
Det är ett ställe som är på alla umeåstudenters läppar hela tiden, känns det i alla fall som och jag har alltså aldrig satt min fot där tidigare.
Jag och tio andra ifrån klassen skulle nu spela beachvolley tillsammans. Det var riktigt kul och idag känner jag mig lite stel i benen.

Niklas som är en av dem jag umgåtts mest med här uppe i Umeå, framförallt under början av hösten, har kommit in på läkarprogrammet i Göteborg och ska därför flytta snart. En avskedsfest gick därför av stapeln igår. Man kan ha åsikter om folk som först tar en eftertraktad plats på ett populärt utbildningsprogram på ett ställe för att sedan ta en ny plats på samma program fast på ett annat ställe. Men det ska jag inte gå in på nu, för innan avskedfesten gick jag förbi hos Filip och lagade mat. Det blev potatismos och euroshopper-falukorv. Jag som knappt har ätit riktigt potatismos sedan jag fick diabetes (har hört att det är en dålig maträtt för oss) åt en hel del potatismos. Jag kunde inte få nog helt enkelt. Det var vansinnigt gott och kanske var det den stora mängden jag tryckte i mig igår kväll som gjorde att jag mådde lite dåligt i morse.
Men vafan, åter till avskedsfesten.
Jag måste säga att det var väldigt, väldigt trevligt. Folk satt pch småpratade om allt möjligt, surplade vin, öl och vad det nu fanns. Någon hade tjeckisk pepparkaksvodka med sig (som jag bara luktade på dock). Det fanns chips, godis och annat onyttigt att stoppa i sig. Och kanske var det min framfart på dessa domäner som gjorde att jag fick ont i magen en stund under kvällen och vaknade i morse och mådde lite dåligt.
Det fanns finwiskey också, rökig och dann. Inte konstigt att Regalskeppet Vasa kom på tal två gånger när smaken diskuterades.

Ett av kvällens absolut roligaste ögonblick, tycker jag i alla fall, var när vi diskuterade orealistiska uppfinningar vi skulle vilja komma på.
Allt från teleportörer, hårddiskar till hjärnan och tidsmaskiner diskuterades.
Men den roligaste uppfinningen stod Oskar för: "Jag skulle vilja ha en maskin som man kunde pausa tiden med, så att man skulle kunna stoppa tiden och plugga". Kanske sa han inte exakt så och lite av det roliga försvinner i och med att sättet han sa det på är lite svårt att få med i en text. Men det var roligt.

Tackar brorsan!

Thomas har ringt mig flera gånger och frågat om jag varit hemma och kollat posten. Jag kom inte hem förrän igår, men inget märkvärdigt hade då kommit. Inga paket som han talat om, en viss nyfikenhet började torna upp sig.

Nyss kollade jag posten, och förutom en trevligt låg teleräkning, så hade paketen kommit. Två DVD-boxar av yppersta kvalitet! Nu har jag många härliga timmar med Ett päron till farsa och Indiana Jones framför mig!

Tack!

Bland muskelsjukdomar och köttmackor

Första dagen på vårterminen men inte första dagen på termin 2. Den terminen börjar inte förrän om ett par veckor och då kommer jag (och många med mig) iklä sig rollen som fadder. Det känns som om jag knappt fått av mig min nolle-t-shirt själv än.

Annars känns det ändå rätt bra. Tillbaka i sitt eget rum, jag klagar inte på huset och dess innevånare där i mitt barndomshem som jag besökte under jullovet, men det är rätt skönt att ha något helt eget och gå och skrota i.

När jag kom in genom dörren till korridoren var Petter redan där. Sedan tisdagen hade han varit ensam i korridoren. Två minuter efter mig kom Dennis. Ett tag senare kom Kerstin. Så nu är vi några här igen och blommorna mina överlevde min bortavaro.

Jag och Dennis inledde våran tillbakakomst med att sitta och slappa i teverummet framför, hör och häpna, MTV. Den kanalen kan man slå på och nio gånger av tio är det bara trams, den tionde gången är det bara dålig musik. Konstigt nog var det inget av det den här gången, alltså en logisk omöjlighet! Det var headbangers ball! Jag är förvisso inte helt insnöad på metal, men det är nog en av få genrer som jag kan sitta och njuta av att titta på längre stunder. Vi diskuterade musiken och fick se oss en riktig kannonvideo. Kommer inte ihåg vad bandet hette, hmm, låten hette i alla fall "Meat Sandwich"..... Efter 5 sekunders research har jag nu kommit fram till att gruppen heter GWAR och att videon finns att beskåda HÄR . Håll tillgodo.

Idag hade vi vårens första caseintroduktion och har nu kommit fram till Case X (X som i tio). Jag tror att det handlar och myasthenia gravis, nu efter bara lite funderande.
Det känns skönt att vara tillbaka i skolan, det känns skönt att få fortsätta beta av denna kurs och det känns skönt att jag har hyfsad koll på caset utan att ha behövt anstränga mig nämnvärt än. DOCK ska jag tillägga att jag för den skull inte ska sitta och slappa i veckan. Jag har en hel del att läsa på ändå.

Projekt

Nu har jag ett projekt att genomföra, att dedikera min själ till och att sitta sena kvällar med när ensamheten blir plågsam. Jag ska börja skriva noveller.

Det kanske låter en aning töntigt och så, men jag har inga större ambitioner med projektet än att få något att pyssla med. Då får jag anledning att göra lite research, jag får nytta av min livliga fantasi (som annars orsakar olika paranoida idéer och annat skoj) och inte minst får jag kanske något att lämna efter mig.
Jag har inga konstnärsdrömmar om att bli bästsäljande författare som kan försörja sig på sin penna, jag vill bara klottra ner lite tankar på samma sätt som folk ute i stugorna sitter och stickar eller han vinprovning.

Nu frågar jag mig själv varför jag skriver om det här just här. Det är bra för motivationen, antar jag, när jag har något att leva upp till. Hitintills har jag tänkt skriva under en längre tid utan att få arslet ur vagnen.

Fåfäng som få.

Tvåtusensju nu

Det börjar snart bli dags att fundera på resan tillbaka till Umeå, det känns lite vemodigt på något sätt. Efter mina tillkortakommanden här hemma kanske det kan bli skönt att komma tillbaka till rummet på Mariehemsvägen. Tillbaka till studietristessen och matlådor.

Men först tänkte jag skriva lite om det kommande året.
Det kommer att ägnas en hel del tid åt studier, jag ska först göra andra halvan av tjugopoängaren i cellbiologi och kemi. Jag längtar redan till den dagen jag är klar.
Sen kommer del ett utav Organsystemens struktur och funktion. Till sommarlovet kommer jag att kunna lite mer än tidigare om nervsystemet och rörelseapparaten om jag inte minns fel.
Till nästa jul, om jag då fortfarande andas och ler, ska jag kunna resten av kroppen och dessutom klarat godkänt på de trettio poängen.

Annars vet jag inte så mycket om vad som kommer att hända under året. Jag hoppas att jag kommer iväg till Amerika i sommar. Men jag har mina tvivel på de planerna, så det blir väl Roskildefestivalen och sommarjobb då istället. Det kan vara bra det också.

Sedan har jag funderat mycket på vad jag ska göra av min fritid som kommer att bli mindre och mindre om jag fattat det rätt.
Jag gör verkligen ingenting bra på min fritid. En och annan gång har man stått på kåren och hällt upp öl åt törstiga studenter, men jag vet inte om det räcker som hobby. Jag tycker att jag borde göra något mer produktivt. Okej, jag skriver ju här, men det känns inte som om jag får ut så mycket jag vill på det.
Musik vore något, jag är ingen fena på gitarr, men jag har en i alla fall. Jag skulle också kunna börja skriva noveller, då kan jag dessutom lyssna på musik samtidigt och sjunga. Terapi.

På nyårsfesten igår, som var hos en Andreas, så var det någon som frågade mig vad jag gör på fritiden. Jag nästan önskade att jag kunde säga att jag för det mesta pluggar, men då skulle jag ljuga. Jag gör verkligen ingenting på fritiden, läser en och annan bok, hänger alldeles för mycket framför datorn och umgås för lite med folk i den verkliga verkligheten.
Jag sa att jag inte gjorde något på fritiden, hade inte räknat med att någon skulle fråga mig om något, så jag hade ingen bra historia att dra.
Nästa nyår så ska jag om jag blir tillfrågad om mina fritidssysslor ha något roligare än inget att berätta. Vad som helst är bättre än inget.
Det får bli ett nyårslöfte.

..och sen att jag umgås mer med folk, jag älskar människor och att ha trevligt med dem... även om jag är för asocial i ibland.

Kanske är jag extra självupptagen idag, kanske är jag aningen mer patetisk också.

Egentligen skulle jag kunna misslyckas kapitalt med allting ovan utan att för den skull bli mer olycklig än jag är nu. Nu kommer jag vara extra patetisk: skulle jag träffa rätt i kärleken (min favoritgren) skulle jag kunna ta allt det andra med ro. Men jag är inte optimistisk.

"We don't talk about love
we only wanna get drunk"

2006

Egentligen borde man kanske sätta sig ner och skriva ner allt som har hänt under året, betygsätta det med en femgradig skala och sedan göra en topplista över saker som var bra.

Det tänker jag inte göra.

Kanske kommer jag svänga ihop en bildserie någon dag, men det är inte nu det.

Någon sorts summering borde man ändå ge sig på:

Det har hänt del bra saker i år, det kan jag säga. Egentligen har det inte hänt något särskillt dåligt, om man ska sätta i relation till vad som hände 2004.

Här kommer några av de saker som jag kommer att minnas 2006 för:

* Antagningsintervjun på Karolinska institutet och antagniningsbeskedet från samma ställe. Äntligen kom jag in där.

* Antagningsbeskedet från Umeå, stället jag hellre ville komma in på.

* Min första lägenhet som var belägen i Örebros kanske mysigaste stuga.

* De nya människorna jag fått privilegiet att träffa. Jag tror detta är ett rekordår, det är inte bara kvantiteten utan också kvaliteten på människorna.

* Flytten till Umeå och starten på läkarlinjen.

Musikpoäng

Vi såg lite utav Musikbyråns lista över 2006 års bästa album. Två av dem har jag på köpe-cd, en har jag lyssnat sönder på datorn, det måste jag ge mig själv lite kredd för, inte för att jag är en idiot som KÖPER mina skivor, utan för att jag är lite småindie och definierar mig själv efter de skivor jag köper och vill visa mitt skarpa intellekt genom den musik jag lyssnar på:

#6:The Flaming Lips - At war with the mystics

#25: Thom Yorke - The Eraser

#26: Midlake - The Trials of van Occupanther

Och jag tycker att The Trials of van Occupanther är något bättre än de andra två och att The Flaming Lips förra skiva (Yoshimi battles the Pink Robots) är strået vassare än At War with the Mystics.

Ja, jag är en nörd.

Och varför är inte Grandaddy med på listan med "Just like the fambly cat"?

Here comes the sun

Då blev min blog för första gången utskälld. Jag tänker inte nämna av vem, integritetsskäl, You know.
Sorry för det. Men jag tänker fortfarande skriva min blogg på det sättet jag gjort tidigare. Det är min blogg.

Jag hade en trevlig kväll hos Tove och Björn igår, vi såg någon skum film "The empty"... eller "The big Empty" hette den. Den var hygglig, värd att se en gång i alla fall. Och Tove mixtrade ihop en rackarns god smoothie, eller rättare sagt två. Eller en och halv kanske är ännu mer rätt, för smoothie nummer två till hälften bestod av nummer ett. Och jag begriper inte hur hon fick till saffransbrödet som var gott trots att det bott ett tag i frysen. Hon har gröna fingrar, fast i köket. Jag har hyfsat gröna fingrar också, i köket, fastän min brorsa försökte placera min tumme mitt i handen.

En sak jag glömde att ta med när jag skrev under julhelgen var att det värmde i hjärtat en smula när elinor över msn, i min bortavaro, visade sin uppskattning över julklapp/julkort jag skickade henne. Eller det värmde när jag kom tillbaka till datorn och kollade msn.

Juldagen

Julaftonen artade sig ganska bra till slut ändå, förutom att Thomas nästan bröt tummen av mig.

Kusinerna kom, det var trevligt. Man träffar dem tyvärr inte alltför ofta.

Dock måste jag erkänna att jag var på så jävla dåligt humör och i sådan dålig balans att jag knappast kan påstå att jag tillförde något positivt till festligheterna överhuvudtaget.

Julaftonsbloggeri

På Julafton vill man gärna ha fullt upp med att ha trevligt, äta och mysa.

Just nu gör jag ingenting av det. Jag fördriver tiden för att det är så förbannat segt. Skitdag.
Har finkavajen på mig, finskjortan och vanligjeansen.
Trycker i mig en chokladbit trots diabetesen, det är ju julafton, då FÅR man ha sönder kroppen.

Vi fick julklapparna igår, lyssnar på en just nu och jag lyssnade på en förut.
Skivor är nice.

Kanske skulle man ta och fördriva tiden lite med att borsta tänderna?

Julkok

Då skulle man ju se till att göra lite fudge till mormors och farmors. Det gick väl så där, det blev så det räckte till dem, men eftersom det var en grovt överdimensionerad smet jag gjorde så blev det en hel del över, som jag dessutom kokade för kort tid. Det blev ingen riktig fason på det, förutom det som gick till farmor och mormor.
Till råga på allt kokade smeten över, eftersom det var så mycket, så jag fick hälla upp i två kastruller.

Trots ideliga vattentester så lyckades jag bara få till fudgen från den ena kastrullen. Nu har jag en stor klump med pseudofudge i kylen och jag vet inte vad jag ska göra med den, den är för kletig för att ha som godis och för söt och sliskig för att ha som fika. Man skulle kanske kunna hälla upp i bullformar och sedan äta med sked?!
Se upp kära vänner, när jag kommer hem får ni smaka på världens godaste fudge lite för lös konsistens!

Snö

Tåget är ombokat, far klockan 14.05 Umeå istället för 21...bla bla. vad det nu var. Kommer hem tio timmar tidigare och får sova i en säng (omän en knucklig gästsäng) och inte i en tågsits.

Har dammsugit idag, tvättat, skurat och dammat, slagit in ett par paket, betalat räkningar, pluggat, stekt hamburgare med Filip (vardagliga saker är alltid trevliga att göra med andra), varit på föreläsning om membranproteiner, handlat mat och kollat på det nya Fredrik Lindström-programmet. Love that show. Så himla träffsäker humor och så intressant på samma gång.

Jag postade mitt sista julbrev idag också. Hoppas det kommer fram i tid.

Det börjar brännas nu, snart sitter man där i den röda skinnsoffan i mammas och pappas vardagsrum och myser. Undrar verkligen hur det blir i år... eller det gör jag inte, det blir som vanligt skulle jag tippa. Trevligt, mysigt och mat.
Ska bli kul att träffa den som jag redan glömt namnet på också... jag och mina jävla namn.
Sanna-gåtan är förresten utredd och avklarad, det var en kompis till en klasskompis. Sanna var det hon hette och inte Anna. Och hon var inte ledsen.

Eric

http://www.myheritage.com

Ja. Vem är jag mest lik?

Vansinnesfika

Jag har lagt upp bilder från fikat på min bilddagbok. Kolla på den 17:e december.
Det var riktigt mysigt. En riktigt bra avslutning på den första hösten uppe i Umeå. Det blev dock en hel del fika kvar, så riktigt slut är det väl inte.

Tredje advent.

Den här filmen vill jag gärna se igen! Vi har den på ett gammalt videoband någonstans. På samma videoband är jag fyra-fem år och tomte i ett Luciatåg. Det är nostalgi det, jag minns det som igår. Jag kommer ihåg att vi fick princesstårta en gång och så fick vi gröt en annan, vi körde ju flera föreställningar.
Ja, så var det orättvist när Lucian fick en fin present.

Livet lekte även då!

Igår var det personalfest på Villan och det var skoj. Gratis mat och gratis sprit. Åhh, jag gillar verkligen julbord. Jag gick lös på sillen, laxen och janssons frestelse. Köttbullar och sånt larv sket jag i, sånt äter man som student ganska ofta ändå. Så tror jag att det var jag som spisade mest rödkål på stället. Jag älskar mat.
Jag träffade några av mina faddrar och vi planerar att köra en sväng med Riket till våren. Lars von Trier rules.
Så snackade jag med en av dem om att eventuellt haka på till staterna för en roadtrip till sommaren. Är det så att det inte bara var fyllesnack från hans sida ska jag absolut haka på! En av mina drömmar är att göra USA bye the road. Jag har alla förutsättningar som behövs egentligen, så sommarjobb får vänta ett år till om detta blir av.

Det blir julfika senare idag här i korridoren. Det är ju sista helgen innan vi draddar hem för julen. Det ska bli ett blandtema på Tyskland und Schweden. Spännande.

Jag är som jag är

Igår handlade jag lite julklappar, det är det många som gör.
Sen åt jag kyckling med Filip.
Sen var kvällen för ung för att inte göra någonting på, så jag styrde min kos till Läkarvillan. Club Zoo!
Jag gick dit på vinst och förlust och inte för att dricka mig full.

Jag lyckades ganska väl, jag tog mig in efter en stunds köande och jag hade skoj. Det blev en ganska lugn kväll så att säga, men en hel del dans. Tyckte visserligen att musikrepertoaren var väldigt ojämn. En del riktiga kannonlåtar blandades med kalkon och så avbröts många bra låtar när de var på väg att peaka. Illa.

Men det är inte därför jag är här.

Jag är en odåga, rent socialt, jag träffade en Sanna igår. Jag har redan för många Sannor att hålla reda på känns det, och här kom det en till. Hon kunde mitt namn, men jag kan inte komma på var jag har sett henne. Hon sa att vi hade träffats förra Club Zoo, då jag jobbade, men jag kan bara inte minnas henne. Jag hatar mig själv, nu kommer hon tycka att jag är en dryg jävel, och kanske förtjänar jag det eftersom jag inte kunde minnas namnet på henne.
Eller vänta nu! Kan det inte ha varit Anna hon hette? Ja, så kan det vara. Då kan jag stryka en Sanna och istället lägga till en Anna att hålla ordning på. Jag kan ju ha hört fel i oväsendet och då faller bitarna bättre på plats.

Det är inte så att jag ogillar folk eller så, jag är bara otroligt virrig just nu.

Till exempel är det därför jag missar att skicka julkort till personer jag verkligen tycker förtjänar ett.

Julen, det dåliga samvetets högtid.

Bland mappar och hallucinationer

Jag hade givit upp hoppet, men jag skulle bara kolla på ett sista ställe. Bara för att, liksom. Det stället som var så osannolikt att jag inte kommit på det förrän efter en vecka. Sjuksyrrornas mikrovågsugnsrum.

Där fann jag äntligen min mapp. Jag gick och var aningen euforisk i säkert en kvart, jag spontanlog. Jag kunde verkligen inte hålla undan mitt leende. Jag hade verkligen börjat förbereda mig på att gå runt till lärarna och be om signaturer på min närvaro för att få godkänt på kursen. Jag hade redan börjat föreställa mig hur det skulle bli att göra extrauppifter för att ersätta de borttappade signaturerna, med vilka jag ska bevisa min närvaro.

Så dyker den upp. En tidig julklapp, jag blir glad varje gång jag tänker på den!
Det är fan värt en bild tycker jag!


Tyvärr räckte inte glädje till att hålla mig vaken helt och hållet på nobelföreläsningen under eftermiddagen.
En gång tyckte jag mig se en chokladpralin på skärmen där på scenen, men det var ett utav Umu-märkena.
Sedan tyckte jag mig, under någon bråkdels sekund, se en smurf på powerpointpresentationen Kornberg hade. Det var en blå och vit bild av ett protein.

Jag skyller på för lite sömn och min diabetes. (Min diabetes är en stående ursäkt för allt man kan tänka sig, bye the way).

Åhh Örebro!

Ja, sitter nu här i Örebro. Har varit hemma hos mor och far i lite mer än ett dygn nu. Resan ner gick otroligt friktionsfritt och de bjöd på fika på planet.

Det känns som jag inte gjort ett skit idag, samtidigt har jag ju faktiskt gjort det. Ätit finlunch på Slottskällaren, skrivit ut skolpapper, pluggat lite, promenerat med hundar, tittat på Svullo (det var roligare att titta på när man var 15 år yngre) och hälsat på farmor.
Det där besöket hos farmor hoppas jag att hon uppskattade, för mig gav det tyvärr inte så mycket.

Det är lite svårt att få kontakt med alla här hemma så jag undrar hur många jag kommer att hinna leka med innan det blir dags för Umeå igen.
En sak är säker och det är att jag ska träffa Tove (nu 23 år!) imorgon.

Den försvunna mappen

Vi hade Nallesjukhuset igår, kolla Folkbladet, så står det lite mer.

Jag hamnade i Västerbottenskuriren och såg rätt sliten ut, men eftersom jag inte har hittat någon nätversion av deras artikel så får väl Västerbottens folkblad duga.

Allt gick väldigt bra under dagen, barnen verkade ha kul och läkarstudenterna verkade ha kul, ja till och med dagispersonalen (mest fröknar) verkade ha kul.

Synd bara att jag under samma dag tappade bort min Cellen-mapp. Den innehåller alla papper vi har fått eller skrivit ut, de mesta av mina anteckningar från cellenkursen och så mitt närvaropapper som jag samlar underskrifter på när vi har obligatoriska moment.
Det där närvaropappret skulle jag bli glad över att få tillbaka, den som har upplyssningar om var mappen kan befinna sig belönar jag med en stor näve tacksamhet, för att få godkänt på kursen måste man kunna styrka att man varit på de obligatoriska momenten och detta papper är mitt enda bevis på det.

Kan väl i alla fall försöka glädja mig åt att jag åker till Örebro imorn.

WoW och RNA-polymeras II

Jag var uppe sent igår och skickade ut pressmeddelanden i Nallesjukhusets namn. Det blev lokapressen, svt västerbotten, jag kom nu på att jag missade tv4, det blev aftonbladet, expressen, dn, svd, några studenttidningar och jag tror jag fick med läkartidningen med. Hoppas att det i dyker upp i alla fall några journalister, fast då skulle jag nog bara bli nervös.

Idag inleddes veckans tema med Case VI, Ulla Svenssons bröstcancer (CaseVI) . Det ska handla om transkription och translation. Alltså vägen från gen (DNA) i cellkärnan till protein i cellen. Det är rätt skoj, hade en bra föreläsare idag. Han nämnde årets Nobelpris ett par gånger under förmiddagens lopp, han kände tydligen den snubben som fick det i kemi eller om det var Medicin/Fysiologipriset. What ever. Vi ska bye the way få en föreläsning med den där pristagaren några veckor framåt. Och den ska tydligen passa ganska bra in med det avsnittet vi är inne på i kursen. Nooog om det.
Den snitsiga bilden föreställer lite utav det vi haft i skolan idag.

Var kvar efter skolan idag, hade en del pillande med nallesjukhuset som kommer vara på måndag. Det ser ut att kunna bli en bra tillställning och jag ska ta en massa kort också.

Fick ett telefonsamtal från bror min nyss, han är tydligen i York och hälsar på sina WoW-kompisar. Den jäkeln bara sticker iväg själv på äventyr i vida världen, i och för sig är jag inte så dålig själv som tar mitt pick och pack och flyttar till norrland, det är ju nästan mer utomlands än York.
Det var i vilket fall som helst kul att höra ifrån brödra mi, även om det varade kort.