Tidigt i ottan

Hemma i Örebro igen då, tanken är väl att man ska fira jul och den gnistrande vintern skapar en fin inramning.

Jag fick dock se en ganska hemsk tv-reklam vid frukosten strax innan sju, jag vet inte exakt vad det var för varumärke eller affär som annonserade, men mat-Tina figurerade i reklamen och de tänkte att det räcker inte med en mat-Tina utan vi slänger in en hel hög. Ju fler desto bättre tänkte reklambyrån.
Men jag har hört något om flera kockar och en soppa... och redan en Tina är en Tina för mycket.

Nu måste jag tröstäta en mozartkula.

Fjärde advent

Idag tog DN ironi till ett nytt plan: Årets bästa tidningsrättelser listas.

Eller var det inte meningen att skriva en usel artikel?

Att lyssna på Hail to the Thief sent på en söndag

Jag bor ensam i en etta, som en del tycker känns som en tvåa. Jag trivs med att bo ensam där och jag tror nog att värden skruvat upp värmen nu också, jag har vaknat överhettad två nätter den senaste veckan och den ena gången patologiskt nog diagnosticerat mig med tyreotoxikos. Anledningen till detta är att jag tidigare var tvungen att ligga med duntofflor, överkast, långkalsonger, filt och t-tröja för att inte frysa under nätterna. Så när nu elementen utstrålar värme istället för kyla vaknar jag svettig om nätterna och mitt beteende med alla filtar och tofflor är så djupt rotat att jag inte kan sluta med det.

Men jag är glad för detta, förra vintern klagade jag flera gånger på den snåla värmen. Antagligen var jag inte ensam om att frysa i detta 70-talshus med röd tegelfasad.

Jag trivs rätt bra med att bo ensam, jag satt nyss och föreställde mig hur det skulle vara att ha någon nära hela tiden. Jag skulle inte lika frisläppt dansa och sjunga som jag gör. Nu gör jag det väldigt ostrukturerat och impulsivt, skulle jag ha publik skulle jag nog mer tänka på uppvisningens sevärdhet, bli självmedveten, osäker och förlora nöjet. Eller mitt stirrande genom köksfönstret vid frukosten, hur skulle det fortgå om jag hade en människa framför mig varje morgon? En av mina mest trivsamma stunder på dagen skulle förändras i sin självaste grund!

Märkliga ting

Jag kan inte hitta min svarta jeans.

Idag fick jag den äran att ta bort ett misstänkt födelsemärke.
Idag fick jag den äran att palpera något mycket ovanligt: ett perinealbråck.

Och snart har jag den äran att gratulera min far som fyller 54 år.

Och mozartkulor blev det

Men jag måste köpa choklad, för den och mycket annat tog slut innan alla mozarts kulor blev helt färdiga.

Nu ska disken diskas.

På vägen till skolan går jag, regniga dagar som denna, förbi en hjärteformad vattenpöl. På vägen från skolan så ser vattenpölen ut som ett arsel.

Vattenpölen är lika lite ett arsel som ett hjärta, och så kanske det är i skolan med. Egentligen är det kanske lika roligt som vanligt, det är kanske bara jag som är trött.

Dock så kändes det som om det slösades för mycket av mitt alltför korta jordeliv på morgonronden idag. Saker som borde kunna ta 30 minuter ska inte ta tre gånger så lång tid.

Inte bara skit ändå

Allt är ju förstås inte skit för att min kliniska placering har sina baksidor (jag är placerad på kolorektalsektionen btw); jag hade en bra sit-in. Med sit-in menas att man tar emot en patient och har en examinator som bedömer en. Man tar sjukhistoria, undersöker och ger feedback och eventuellt besked om fortsättning.

Jag fick godkänt och ett plus för att jag var trevlig.

Jag har i och för sig svårt att tro att jag är trevlig, men låt gå.

Igår fick jag dessutom ett brev från universitetssjukhuset i Örebro där jag praktiserade på medicinkliniken. Det var en kanonpraktik tycker jag och nu hade de bemödat sig med att skicka en kopia på en epikris som jag skrivit. I brevet fick jag feedback på mitt skrivande. Tummen upp för det!

I veckan har jag dessutom fått se den vackraste tjejen flera gånger.

Skitplacering

Denna vecka har skolan varit sisådär. Vi är placerade på kirurgen nu. Förutom att jag hade inskrivningssamtal i måndags har jag inte varit med om något annat alls på avdelningen. Tackar för att jag fick göra min examinatoriska sit-in på onsdagen och att jag kunde gå på mottagning vid ett par tillfällen, för så mycket mer har man inte fått ut.

Jag blev lovad att assistera på en stor operation, jag skrev in patienten, läste på om ingreppet och på tisdagens eftermiddag var det då dags.

När jag så kom till operationsavdelningen och skulle till och tvätta mig så tittar två personer på min namnskylt och sedan på mitt ansikte.

Den ena personen var en överläkare och den andra en AT-läkare.

Tydligen var det synd om AT-läkaren för att hon hade fått sitta på avdelningen hela förmiddagen, så överläkaren tyckte att hon skulle få assistera på operationen istället för mig.

"Jaha", tänkte jag. Jag hade själv suttit på avdelningen och förberett mig hela förmiddagen för att få assistera på operationen.

Jag tog på mig munskyddet, för att så gott det gick dölja min besvikelse över det hela, men jag tror mina ögon avslöjade mig, för då slängde överläkaren ur sig att man måste vara påläst för att få ut någonting av assistera på operationer.

Jag vet att jag var mer påläst på patienten ifråga och jag undrar om jag inte var mer påläst på själva ingreppet också, om vi jämför med AT-doktorn.

Efter denna händelse har min entusiasm sakta men säkert runnit ut i sanden.

Varje morgon har jag lyckats bli positiv igen, men morgonronderna har dödat varenda positiv tanke för att ge plats åt bitterhet.

Nu håller jag mig borta från avdelningen, försöker undvika pappersarbete som inte ger något. Dödar tiden med att hälsa på mitt gamla sommarjobb, gå i trappor och läsa i kursboken.

Kung

Någon gång har jag hört, känns som något Filip skulle kunna säga, att om man går tillräckligt långt bak i ett släktträd så är alla släkt med en kung.
Och så är tydligen fallet även med mig.

Kristian I landade min släktforskande moster på.

Låter väl danskt för att helt falla mig i smaken, men han var tydligen regent över hela norden, så varför inte?

Lite tudelad

Jag är mer motiverad än någonsin att öva mig på läkeriet, det är ett som är säkert, men en sak måste jag erkänna och det är att jag aldrig tidigare tyckt att det varit så segt att läsa kursböckerna som nu. Jag förstår inte varför.
Nu måste jag läsa binjurar.

Idag så var det lugnt på avdelningen under eftermiddagen så jag slank iväg på ett seminarium om etik i sjukvård i livets slutskede. Läkarföreningen, eller vilka det nu var, stod som arrangör och seminariet var intressant.
Efteråt visade det sig att man blev bjuden på trerätters och jag kunde bara tacka och ta emot.

Det börjar arta sig detta, denna medicinplacering är riktigt givande. Det var lite ovant i början av veckan att arbeta med faktiska papper (många hektar urskog) istället för datajournaler. Chocken har släppt efter det första förtvivlade försöket att tolka överläkarens handstil på remissvaret från infektionskliniken häromdagen.

Idag har jag varit på thyroideamottagning under förmiddagen. För första gången har jag ordentligt fått träna mig på att palpera sköldkörtlar och det är inte det lättaste. Särskilt inte om patientens största fobi är att bli strypt, men hon var förvarnad och det gick bra. Får jag palpera några körtlar till kanske jag kan få kläm på detta. Kanske.

Passiv

Jag tänkte att jag skulle vara klipsk och gå hem en sväng efter en lång dag på medicinkliniken innan en lång kväll och kanske natt på kirurgakuten. Tanken var att mina föräldrar skulle stå med grytorna varma på framme på bordet, allt färdigt att hugga in.

Men icke.

Nu sitter jag hungrig och väntar på att det ska dyka upp någon alls här hemma.

Det är bara att konstatera:

I Örebro använder man pappersjournaler i mycket stor utsträckning.

Det är bara att konstatera:

Det var roligt igår.

Veckans replik

När jag frågade narkossköterskan om vilket preparat han just höll på att injicera för att söva patienten fick jag svaret:

"Det är propofol..." varefter han vände sig mot patienten och fortsatte: "...det var det som Michael Jackson dog av".

Operationen slutade lyckligt och patienten tog inte illa vid sig.

Lycksele

Jag tror jag gjorde ett lyckodrag när jag valde Lycksele som ett av mina alternativ för min regionplacering i kirurgi. Som ensam läkarkandidat på kirurgkliniken har jag haft en stor frihet, jag har kunnat gå på akuten, vårdavdelningen och operationsavdelningen bäst jag velat. Naturligtvis har det allra mest blivit operationsavdelningen. Kanske borde jag vara mer på akuten, men jag gillar ritualen när man tvättar sig, stiger in i operationssalen, får assistans att träda in i op-rocken, blir tilldelad operationshandskar av storlek sju och en halv och till sist ställer sig vid såret.

Söndagsångest

Det enda spåret efter vår vilda lördagkväll är reflexhammaren. Om hela sanningen ska fram så var inte kvällen så himla vild och reflexhammaren användes inte heller i något slagsmål. Så roligt har man inte hos mig.

Däremot hamrade vi varandras reflexer på lördagskvällen, för det är sånt vi läkarstudenter gör på lördagskvällar.

Det var dock kul.

Livets mysterier

Vi gluttade på inspelade patientsamtal på video idag, ett moment i PU-kursen. Jag kan inte annat att säga att det var kul och lärorikt att glo på sig själv tala med patienter, men vad har jag för tics? Och hur i helvete kan jag väga 73 kg när jag har så förbannat smala armar?

Ticsen hade jag nog på känn och armarna visste jag redan om, men att se de två fenomenen samtidigt i samma tv-ruta var en uppenbarelse.

Nu ska jag sova, mina öron ringer, vi har spelat musik. Tillsammans.

Dubbelnäe!

Nu bestämmer sig Word för att utöver lite godtyckligt kraschande framför näsan på mig sätta in andra tecken än å, ä och ö i diagrammen. Och nej, det går inte att ändra på bara genom att försöka skriva å eller vilket tecken man nu önskar.

Näe

Jag gillar inte när Word lägger av utan förvarning så att mitt osparade arbete försvinner ut i oändligheten utan återvändo.

Huuu

Jag fick lite ångest när jag la in lite gamla filer på nya datorn. Jag hittade en massa bilder från nollningen...

Ta helg i repris

Fredagseftermiddagen ser inte ut att bli så lång då professorn än en gång sticker in huvudet och säger att vi har en patient att skriva in.

Det stod mellan mig och en annan kandidat som drabbades av huvudvärk.

Således blev det jag som klockan 17.45 började byta om till civilkläder.

Systoliskt duschande blåsljud med punktum maximum över apex, delad andraton och oregelbunden rytm. Halvkonstiga lungljud.

Remiss hjärteko och lungfunktionsundersökning.

Rätt kul avslutning på veckan. Tur att jag inte ljög på antagningsintervjun om att min dröm är att bli läkare.

Nu är jag trött, men jag blir bjuden på middag så klaga ska jag inte.

IKSU-sport och en letter to the editor

I kväll var jag och Henke på IKSU för att bli introducerade, imponerade och indoktrinerade, gratis guldkort i en vecka framåt. Ett erbjudande vi bara inte kunde tacka nej till.

Är det något pass som rekommenderas extra varmt är jag öppen, måste ju se vad det är som alla så vurmande (hysteriskt) pratar om.

Sen när jag kom hem kom jag på att det kan vara en bra idé att skriva ett utkast till min "letter to the editor" som jag ska diskutera i morgon, obra att komma tomhänt till mötet. Men med lite pill och dålig engelska fick jag nog ihop något som kan liknas vid en vetenskaplig text på 13o ord, det var lättare än jag trodde att inte överstiga gränsen på 170 ord.

Ta helg

Klockan var strax efter ett och det såg ut att kunna bli en tidig eftermiddag när professorn stack in huvudet och sa att vi hade en patient som skulle skrivas in.

Men det är ändå rätt kul att skriva in patienter, man får prata med dem, undersöka dem och sedan dokumentera.

Nu ska jag skriva på uppsatsen.

Mitt liv är i övrigt fritt från spänning.

Epilepsi, epicentrum, epikris

Jag satt två timmar med min första epikris. En epikris är (tror jag) en liten sammanfattning av ett vårdtillfälle där man skriver om vad patienten kommer in för, vad man gör för utredningar, vilka slutsatser man drar och vilka åtgärder man gör.

Ett verktyg läkare har när de "skriver" epikriser är diktafonen där man alltså talar in det man "skriver". Ett verktyg jag ibland tycker är väldigt obegripligt då jag tycker det går fort att skriva på datorn för hand.

Med diktafonen i högsta hugg satt jag då trots allt i nästan två timmar och talade.

När jag kände mig klar försökte jag spara diktatet, det gick inte.

O-bra.

Jag trodde att allt mitt jobb var förgäves när jag som en skänk från ovan fick hjälp av de medicinska sekreterarna.

Medarbetare är bra att ha.

Lördag

Ta på t-tröja, slå in paket, knyta skorna och låsa ytterdörren (med nyckel utifrån).

Clogger, kamrater och kalas väntar!

Oj

När jag kom hem igår fick jag en trevlig överraskning: restskatt på 25102 kr.

Säkert mer än vad jag tjänade förra året.

Att försöka fixa till detta har tagit en stor del av kvällen som annars gått åt till att komma till rätta i lägenheten.

Första dagen för terminen.

Jag tror det blir bra.

Åhh

Jag hade tänkt boka tåg så med avfärd mot Umeå i morgon, men igår gav Arvid mig huvudvärk genom att bjuda med mig på kalas på lördag.

Jag tänkte och jag tänkte.

Sen kom jag på att det inte fanns någon anledning att åka till Umeå förrän på söndag.

Jag kommer nog få träffa de kära däruppe ändå i höst.

Det enda som är lite trist är att jag missar lite svampplockning.

Nu fick jag ångest. Svampplockningen har jag ju längtat efter.

Helvete.

Då var man tillbaka till Sverige och uppsatsen igen.

Nu får uppsatsen vila en stund, för nu tar jag semester!

Lacoste

Djupdykning i diabildsarkivet: En bild från Margret Thatchers London

Evighetsprojekt

Dum som jag är åtog jag mig förra sommaren uppdraget att scanna in familjens diabilder på datorn.
Jag har nu satt mig igen, har kommit till låda 15, en låda brukar innehålla 2 gånger 40 bilder om det inte är en stor låda med 2 gånger 60. Varje bild tar ungefär en minut att scanna och jag har kommit fram till 1984 nu. Det ger ju den goda nyheten att det blir många bilder på mig (tjoho), men den dåliga nyheten att jag fortfarande är väldigt liten (vilket betyder mååånga lådor till), jag måste ta mig igenom morfars begravning och bilderna från Englandsresan 1990 (som tar upp flera lådor bara den).
Tillråga på allt så kan man bara scanna fyra bilder åt gången, sen måste man pilla dit nya bilder och sen de möblerat om vid datorn här hemma så måste jag resa mig från stolen (vilket jag inte behövde förut) varje gång detta ska ske.

Men det är jävligt kul att pyssla.

Utplaceringarna i höst

Nu står det klart var någonstans jag ska leka doktor i höst (förutom i Umeå förstås). Två veckor gör jag patientsäkerheten en otjänst i Örebro, där jag ska hänga på medicinkliniken och två veckor ska jag flänga runt på kirurgen i Lycksele "staden i Lappland" (antal invånare: 12477 varav 8484 bor i 'centrum').

Det kan bli riktigt bra det.

Lappland har jag aldrig besökt tidigare.

Gården

Idag bjöd typ resten av undersköterskevikarierna på fika, fruktsallad blev det och trots att jag de facto redan avklarat mitt fikabjuderi, så bidrog även jag.

Igår, efter mitt sena kvällspass begav jag mig ut på den mörka gården för att plocka vinbär. Röda.

Det hände mer saker på gården under de tio minuterna än vad som hänt under resten av sommaren sammanlagt de stunder jag varit där.

Någon gick nästan snokande förbi mig i busken, jag kunde förstått snokandet om det hade varit för mig och att jag stod i en buske, men snokandet var riktat åt nåt annat håll, nån balkong.

Lite senare kom nån annan springande in på gården och var snart på väg att låsa upp porten till sin uppgång, inte så konstigt det förutom att en mopedist strax efter kom och rykte i samma port.

Nåja, detta säger väl mer om hur dött det är här på Carlshem.

Blod, svett och bajs

Idag var det andra kvällen i rad som på pappret var lugnare än den egentligen blev. Tiden gick fort och det var roligt, men allt hanns tyvärr inte med.

Vi glömde ett blodprov och fick påbackning av en syrra från sköterskeexpeditionen, hoppas inget strular till sig för det.

Fick senare beröm av en annan sköterska för min omvårdnadsanteckning: "[Patienten har] Givit ifrån sig ett mycket stort A (i hästväg)"

Det kändes bra.

06.45 får jag se avdelningen igen.

Magazine - Real Life

Skivan jag har lyssnat mest på idag har ett fint omslag, även om innehållet är till större glädje för mig.

Jag börjar inse att om denna sommar kommer att efterlämna några musikaliska minnen så kommer de stavas Magazine. Detta är inte det första inlägget jag tillägnar det brittiska rockbandet och det kanske inte ens är det sista. Det har seglat upp bland mina absoluta favoritband.

Skivan innehåller inte en dålig låt och dagens låt Burst låter nästan som något av det bästa från 90-talet fastän 80-talet kom mellan det ögonblicket låten gjordes och de åren nittiotalet utspelade sig. Gitarren i låten låter Suede och Manic Street Preachers, jag blir nostalgisk och känner mig gammal och inser samtidigt att låten är från 1970-talet och att låtarna jag blir nostalgisk över måste vara minst 15 år yngre.

Ja kära läsare, det är som ni förstår en mycket konstig känsla, vrickat!

Nu har The Great Beautician in the Sky med sin tretakt tagit över högtalarna, den uppmanar mig att dansa ut i badrummet.

Ska jag tvätta ansiktet först eller blir det till att borsta tänderna först?

Snart

Har tre pass kvar på sommarjobbet, jag kommer att sakna det, patienterna, kollegorna och känslan av att fylla en funktion. När jag blir ledig blir det till att skriva färdigt uppsatsen innan jag drar till Portugal på semester. Hoppas att saker är under sånpass kontroll då att den totala avkopplingen inte kan undvikas.

Jag är väldigt trött och jag undrar vad som hände med denna sommar, sommaren 2009.

Amen.

Jag blev plötsligt sugen på salami

Att bjuda på kaka

Igår bjöd jag på kaka eftersom det är en vecka kvar tills mitt sista arbetspass, tänkte att det ju lätt blir väldigt mycket tårtor och kakor i slutet av semesterperioden och mycket riktigt, det blev tårtor till tusen idag, flera olika sorter!

Men som sagt bjöd jag på tårta och jag tror att den var omtyckt, jag så omtyckt att till och med den svårt nötallergiska undersköterskan ignorerade kokosen på kakan och senare fick besöka akutmottagningen. Jag var själv inte närvarande på arbetsplatsen när detta hände, men jag fick rapporterat av förmiddagspersonalen idag.

Lite dåligt samvete fick jag, men vad jag har fått höra så mår undersköterskan väl nu.

Har man ingenting att skriva så kan man skriva om att man inte har något att skriva.

Sängen i hörnet av avdelningen

Idag försvann en av våra långliggare, låt oss kalla henne Berit, fast hon hette något annat och låt oss kalla henne kvinna, fast hon var något annat.

Fingerat namn, fingerat kön (eller?).

Hur som.

Berit hörde illa, var mycket gammal, kved när vi stack henne, men var en av de roligaste att sköta. Visst fick man torka lite dynga och visste ringde hon mycket, men hon var mycket gullig.

Skulle man vända på henne och ville fråga åt vilket håll hon ville ligga fick man luta sig över henne, leta sig fram till ett öra och gapa så att de andra patienterna i rummet vaknade, ja kanske till och med patienterna i NIVA-salen mittemot (patienter som för övrigt ofta är medvetandesänkta).

Idag fick som sagt Berit flytta till ett vårdhem och lämnade oss med orden "Får jag inte bo kvar här?".

Hon tyckte väl att vi tagit så väl hand om henne.

Jag kramade hennes gamla hand och önskade henne lycka till, sedan var det dags att ta fram ytdesinfektionsmedlet och göra rent den nu tomma sängplatsen.

Nytt försök på ny affär

Nu har jag beställt telefon från annat ställe och inväntar nu leverans, igen.

Samma modell på telefonen är det annars.

Sur

För två veckor sedan beställde jag en mobiltelefon, men den kom aldrig, fast jag satte in pengar vid beställningen.

Man får påminnelseavgifter om man inte betalar i tid, men om man inte får sin produkt man betalat för så får man inte något för det. Man får snällt vänta på att få tillbaka pengarna man satte in.

Tack och hej leverpastej, ElGiganten.

Virus

Läkaren ordinerade ett prov från en blåsa på en fotrygg för att se om det kan tänkas finnas ett litet virus där som orsakar en massa elände för patienten.

Sjuksköterskan informerades om detta, var inte säker på hur det skulle gå till för att hon inte kände sig erfaren nog, la över uppgiften på en erfaren undersköterska.

Den erfarna undersköterskan bestämde sig för att inte jobba över, så jag blev den lämplige att ta över uppgiften. Jag som inte ens är ordinarie undersköterska och än mindre erfaren.

Ett telefonsamtal, två turer till kemlabb, några samtal med erfaren NIVA*-personal och lite diskuterande med den ansvariga sjuksköterskan senare kunde jag ta provet på blåsan. Nu vet jag hur man tar prover för PCR från blåsor för att detektera virus!

Tjoho!

*NIVA står för neurointensivvårdsavdelning.

Återkommandet

Fortsättning på temat, denna köptes på internet.

Electreat

Ytterligare en fantastisk bild, kanske inte lika vacker som Menschen als Industriepalast:

"Two things cannot occupy the same space at the same time, shooting electricity in forces the pain out"

Industriepalast

Jag kan inte riktigt få nog av att titta på denna bild, snabbversionen av hur bajset blir till, blodkropparna bildas och hur allt annat i kroppen funkar.

Rätt

Sedan en vecka tillbaka har arbetsbördan ökat, det märks på jobbet och efteråt. Känner mig skönt slut i benen nu, men nöjd med dagens insats.

Det har varit roligt och övertygelsen om att vården är något för mig har växt sig starkare.

Tummen upp.

Nu ska jag ge vetenskapen en liten insats också.

Sunny day

Kom hem tidigt från jobbet idag, vad gör man inte när solen skiner bättre än på mycket länge?

Har inte tålamod att ligga särskilt länge, så det blev ingen solkräm.

Jag somnade ordentligt, vet inte riktigt hur länge, men nu mår jag lite dåligt.

Så kan det gå.

Swinging the willy

Dagen då Willys blev Willys: Man onanerade på Willys.

Jason Lytle - Yours truly, the commuter

Jag har kommit några låtar in på första genomlyssningen när jag känner att jag måste skriva hur bra det låter.

Så bra låter det.

Ett citat

En liten godbit från 1958: "Criteria for surgery on chronically ill patients has been disturbed behaviour, and female patients are generally more disturbed on a behavioural level"

Citatet kommer från lobotomidebatten där en läkare argumenterade för varför det övervägande var kvinnor som lobotomerades.

Jag har levt under lite drygt hälften av tiden som gått sen citatet och det känns aningens skrämmande kort.

Nu har jag fått sova lite.

På med musiken.

Coffee fueled rage

Jag gick med mycket rask takt till jobbet idag, upptäckte vid köksbordet att jag skulle hinna gå istället för att cykla. Jag gick så pass raskt att jag kom in på sköterskeexpeditionen två minuter innan mitt pass hunnit börja.

Men hjälpte det då?

Natten hade jävligt bråttom och anledningen var att det var semesterdags, så fast jag var tidig så missade jag rapporteringen av neurologpatienterna.

Sedan blev saken inte bättre av att folk som kommit tillbaka från sin semester fortfarande verkade lite på semester.

Det kändes väl förståeligt fram tills jag fick känslan av att jag under långa stunder gjorde i princip allt på avdelningen. Ingen annan svarade på ringningar, det ekade tomt på undersköterskor och jag rände fram och tillbaka mellan patienter, telefon och frukostdiskningen.

Det visade sig senare att det gick åt fyra undersköterskor till att lägga in matbeställning på datorn, en till att sitta vid tangentbordet och tre till att stå där och prata. Lite som en rolig historia. Efter det gick några på lunch och jag tog upp matbeställningar på avdelningen.

Efter att jag fått i mig lunch försvann två av undersköterskorna till diskrummet, för att tillsammans göra det jobb jag utförde på egen hand under förmiddagen. Jag fick fortsätta ränna på avdelningen, rörpost, ringningar hit och dit, soptömning, städning och bäddning. Diskningen tog ganska lång tid och ju mer det ringde och ju mer jag kände mig ensam på avdelningen, desto mer irriterad blev jag. Irritationen var dock inte helt av ondo, för jag fick extra fart under sulorna och arbeta ännu flitigare.

Jag ska väl egentligen inte klaga så mycket här, för jag klagade inte när jag var på jobbet... men det är svårt när folk inte är direkt otrevliga.

Nu ska jag vila, sen ska jag skriva en rad på uppsatsen, sen blir det kanske lite häng.

I natt vaknade jag av en mardröm

Jag har inte riktigt hämtat mig från nattens upplevelser, först blev jag väckt av ett sms från käre Arvid. Han skrev Alisoooon! En gemensam favoritlåt av självaste Elvis Costello. Den låten är en mörk historia om någon som träffar en kvinna senare i livet och finner henne olycklig i det livet hon fått med giftermål och sånt. Det är i alla fall min tolkning.

Min mardröm handlade om att förlora i kärlek, på flera plan och den passade ganska bra till låten. Jag vill inte gå in på detaljer, men känslan har etsat sig kvar i mig hela dagen, givit mig en skrivarlust utan dess like. Något jag utnyttjat till min uppsats.

Låten (inte världens bästa kvalitet):

Några dagars väntan nu

Dåså, då var det nya åbäket beställt.

Det fick bli en ganska billig Nokia 2680, inte så snofsigt kanske, men jag kunde inte motivera mig till att köpa någon av de som kostade lite mer då jag inte riktigt tror att jag skulle ha användning av alla dessa funktioner som tydligen ska finnas.

Jag behöver bara prata och sms:a egentligen. Det fick bli en kamera med och radio, kanske går det att spela Mp3 också, men jag har redan en fullt funktionsduglig iPod.

Jag resonerade ungefär likadant när jag köpte min förra mobiltelefon för fem och ett halvt år sedan. Den hade ingen kamera eller något sådant utan var bara en helt vanlig telefon och den fungerade tamejfan helt utmärkt tills jag tappade den i golvet efter att jag ägnat någon timme åt att putsa och lagat skalet. Sedan den hemska dagen av sorg och förlust så har jag lånat min faders mobil och det har fungerat hyggligt, batteriet får för sig att ladda ur titt som tätt och täckningen retas med mig. Den försvinner timvis utan att jag kan tala eller skicka sms. Sedan dyker täckningen upp igen i full prakt och precis när jag blivit inställd på att jag kanske kan ringa någonstans försvinner den återigen.

Ps. Jag var nere på Elgiganten och tittade men två saker gjorde att jag inte köpte någon telefon där och det var: den ointresserade försäljaren (började, när jag var mitt uppe i en mening, att tala med en annan försäljare om en helt annan sak) och priset som var 200 kronor högre i affären än på internet. Ds.

Saturday night fever

Ikväll har jag bunkrat upp med starkt och mörkrostat bryggkaffe, cashewnötter och lite uppsatsskrivande. Helt fantastisk kombination.

Med cashewnötterna som en stadig studsmatta åt kaffet nere i magsäcken är den sura uppstötningen som ett brev på posten.

Lidande ger inspiration.

Och välmåg konstipation.

Häjt

Min mobiltelefon har typ lagt av, jävla skit åt det. Den har allt utom täckning.

Det blir en tur till affären imorgon.

Jag vill inte spendera pengar på nån sketen telefon.

Tårtan

Idag var det en bra dag på jobbet, chefen bjöd på tårta, nej han bjöd på tårtor! En jordgubbstårta med nån sorts vaniljkräm och grädde i (fantastisk!) och en princesstårta med blåbärstema som var nästan lika god.

Sen fick en patient fara vidare till neurorehab, och det tyckte vi var kul både för patientens och vår egen skull. För patienten innebar det mer specialiserad och erfaren vårdpersonal och för oss en patient mindre med full assistans. Det var dock roligt att se en patient med så snabba framsteg som denna.

Med bra arbetsdagar minskar också suget efter den där svårdefinierade dumheten som jag känner ibland. Det är ju inte det att jag finner nöje i att göra dumma saker bara för dumhetens skull, utan mer att jag längtar efter att göra något som man gör trots att det kanske är dumt för att det är så himla roligt, för att man struntar i allt annat.

Orter med namn efter köttfärsrätter och köttfärsrätter med namn efter storkapitalister

Landade på jobbet strax efter nio i morse för att spana lite på läkarnas arbete, sedan var det kvällspass på avdelningen, nu ska jag varva ner. Kom innanför dörren för en halvtimme sedan. Det är svårt att komma i säng när man har jobbat kväll, men det är nästan svårare att komma ur den om man ska kliva upp 05.30 dagen efter, vilket ofta är fallet.

Jag klagar doch inte, det har varit en väldigt bra dag som kanske varit lite lång och inleddes av att läkaren förbannade sig över pappersarbete och långa jourer. Humöret hans blev bättre när han väl fick operera.

Mina föräldrar for förresten mot Järpen i morse efter en blixtvisit. Det var mycket trevligt att ha dem här och det är också mycket trevligt att ha frysen fylld med Wallenbergare.

Magazine - Feed the Enemy

Om man inte gillar musiken så kanske axelvaddarna lockar.

Jag gillar dock musiken:

Jag kommer av någon underlig anledning att tänka på Radiohead när jag hör denna låt.

Sommarstress

Jag kom just, en månad senare, till insikten att jag blivit indragen i ett litet äventyr. Till Kebnekaise (inte bandet) ska det bära i augusti, dagarna efter mitt sista arbetspass.

Det kan bli jävligt kul, om än lite ansträngande. Jag måste gå in mina kängor, kanske köpa lite utrustning och förbereda mig för det, utöver mitt sommarvik på 100 % och uppsatsen.

Men det reder sig nog och det kommer nog bli kul.

En dag i livet

Idag kändes det som en dag på avdelningen där det på ytan ser väldigt lugnt ut, men egentligen är ganska slitigt. En dement gubbe som blev arg på mig när jag skulle hjälpa honom på toaletten, en annan herre som bajsade ner sig tre gånger och jag tog avföringsprov på (yey!). Vi duschade honom och en timme senare var det avföringsprov igen (inklusive tvättning)(yey-yey!) . Men det gick så sakteliga framåt och vid halv tre kunde vi nästan packa ihop för att gå hem.

Jag gick dock inte hem, för det var någon tant som skulle opereras i ett infekterat sår på skallen, så jag fick följa med på pyjamasparty på OP-centralen.

Nu måste det städas, för imorgon får jag finbesök från Örebro. Mamma, pappa och två stycken hundar.

Ledig dag!

Att hjälpa Ylva att flytta gick ganska smidigt, trots att det först såg ut att bli mycket. Det glada humöret tror jag hjälpte en del. Fast det var ordentligt svettigt.

Hennes och snart även Ainas lägenhet ser ut att kunna bli riktigt fin, för grunden finns där.

Nu hör jag ett härligt sommarregn från min sommarbalkong, sånt är svårt att ogilla när man sitter och svettas.

Att haka upp sig på detaljer

Jag sitter med en artikel och jag kontrollräknar och kontrollräknar. Det är en behandlingsstudie av patienter med tvångssyndrom och enligt pappret så ska de vid inklusion i studien ha haft tvångssyndrom i snitt 18 år. Men när jag räknar på värdena från tabellen som visar åldrar vid inklusion får jag det obönhörligen till lite drygt 29 år. Var försvinner de elva åren?

Som kommissarierna dras till koskit

Om någon vecka kommer mina kära föräldrar förbi Umeå på sin bilsemester. Naturligtvis ska de hälsa på hos mig och lika självklart är det att hundarna följer med. Det kommer bli trevligt. Dessutom har jag upptäckt att Morden i Midsomer finns på SVT-Play, jag kan se serien trots att jag inte äger någon tv alltså. Det betyder att när ekipaget kommer förbi hos mig så får jag även uppleva det som jag annars måste fara till Örebro för att uppleva: mitt eviga gnäll över alla dessa deckare som sänds hela somrarna och förpestar teverummet och så mina föräldrars sömniga sätt att se på dessa. De sitter/halvligger i soffan och snarkar till efter ett tag, gärna efter att ha ätit en banana split, typ. 

Även om det på något sätt får mig att rysa, så finner jag någon sorts ganska välbehaglig

 trygghet i detta stillsamma spektakel. Jag är kanske ännu för ung själv för att glida ner och slött titta på fyra likadana deckare varje kväll för att fälla kommentaren att "den här är lite annorlunda" slentrianmässigt, men det finns en charm i det.

Och det finns en charm i att umgås med mina föräldrar, de är trots allt ganska roliga.

Detta är inte mina föräldrar

Ledig dag

Det var otroligt skönt att gå i kortbyxor och t-tröja ner på stan idag. Med cykel vid min sida traskade jag mot cykelaffären. En hjälpsam kille lossade på de gamla pedalerna (eller snarare vad som vad kvar av dem) så att jag kunde sätta dit mina nya.

Sen blev det en vända på stan, diskmedel tänkte jag på, min shoppingrunda sträckte sig till Coop. Dags att fara hem sen.

Tänkte på uppsatsen när jag beslöt mig för att sticka från stan, men det har inte blivit något med det. Jag skjuter på det tills i morgon.

Fixade, med en grannes hjälp, lite med bromsen på cykeln. Jag hade en jävla tur att han kom förbi, för jag hade just tagit bort ett par rostiga ståltrådar som höll fast en sak och den nya lilla metallprylen som skulle ersätta dem passade inte riktigt. Men tack vare min granne fick jag en bättre skruv och nu är min cykel kirrad.

Yey.

Veckans hallon:

Hallonpaj, med hallon!

Som det stod på länken till receptet.

Nu börjar jag baka och snart kommer gästerna och då tänkte vi grilla.

Det är medelhavsvärme ikväll.

Årets ljusaste dag sägs det

Det är midsommar och det måste firas, just nu har mina grannar någon sorts firande, jag vet inte exakt hur de firar, men uppenbarligen hyllar de sommaren med en massa ljud. Jag ska börja jobba kvart i sju imorgon bitti. 

Det är midsommar och det märktes även igår, när jag var på stormarknaden. Varenda jävla barnfamilj hade bestämt sig för att köpa jordgubbar och något annat som passar att äta på sommaren. Jag vet inte om det alltid har varit så här hysteriskt, eller om det bara är reklamernas äckliga idealbilder som fått det att bli så här. Folk var sura och stressade, är det det som är syftet med röda dagar?

Jag ska inte klaga så mycket egentligen, för idag fick vi som jobbade kväll mat av arbetsgivaren. Italiensk plockmat blev det, inte helt fel. Ost och kex, pasta med olika korvar och skinka till. Det enda som egentligen saknades var lite vin, men det går nog inte för sig. Trevligt var det i vilket fall.

Nån brud på grannens fest har en hög stämma, den ska vagga mig till sömns ikväll.

Cykeln

Pedalen gick av på min kronan-cykel för ett par veckor sedan.

Dagens uppdrag blev således att ta mig ner på stan i finvädret och köpa nya pedaler. 

Jag strosade ner från Carlshem och i tunneln nedanför min lägenhet, den mellan Carlshem och Gimonäs, stod en lirare och spelade saxofon. Det tyckte jag var trevligt, så jag sa hej. Han vinkade tillbaka.

På cykelaffärn skrattade de nästan åt mig när jag sa att jag skulle laga min cykel själv, för jag har uppenbarligen ingen koll, gängor hit och skruvningar dit. Nåja, jag kom därifrån med pedaler och smörjmedel. 

Väl hemma upptäckte jag att de gamla pedalerna satt fast som fasen. Helvetes jävlar vad de satt hårt och i skrivande stund tror jag att de fortfarande sitter fast. Jag gav upp, gick och åt istället.

Läs inte, jag är bara bitter

Precis när semesterperioden drar igång så får jag ett brev från länsstyrelsen att jag måste fixa ett läkarintyg för att få fortsätta köra bil. Vi diabetiker måste kunna vifta med läkarintyg på att vi inte är trafikfarliga, undrar om det är lika för diagnosticerade alkoholister... kanske är det så, eller så måste de tagits på bar gärning vid rattfylleri.

Hur som, jag ska alltså när semestern är i full gång försöka få en tid hos en läkare, vilken specialitet läkaren ska tillhöra för att intyget ska vara giltigt framgår inte av brevet (och när jag ringde sa en dator med kvinnlig stämma att de inte kunde ta mitt samtal [på grund av semestertider kanske?]). 

Det hela känns lite som en spottloska i ansiktet, jag tillhör en i den där skaran som sommarvikarierar så att viktig sjukvård kan fortsätta fungera fast folk firar sin semester. I bästa fall kommer jag få tre veckors ledighet i slutet av sommaren, om jag hinner klart med uppsatsen, sen tar termin 7 vid och jag kan nog inte räkna med att känna mig helt ledig förrän någon gång nästa sommar. 

Sånt är livet som student ibland.

Och jag gillar det för det mesta.

Steg

Dagar som denna när man är slut i benen uppskattar man att ha en laptop att ha i knät när man ligger i soffan och skriver.

En stegräknare skulle vara kul att ha.

Att sprätta broderier

Saxarna var slut i akutrummet, så jag blev utrustad med skalpell istället. Min vänstra hand höll i pincetten. Jag tog bort stygn för första gången, det var kul. Man får samtidigt som man har nästan totalt fokus på en handfast uppgift i patientens skalle, även småprata lite lättsamt med patienten, en tacksam uppgift. Såren kunde jag dessutom berätta såg ut att läka bra. 

Min kollega sade att jag läser till läkare, det gjorde att patienten inte var ett dugg orolig, vad patienten inte visste var dock att jag inte tagit bort stygn på någon förut, men det gick bra och jag fick beröm. 

Jag gillar hantverket som finns inom vården, helt klart en positiv sida jag vill se mer utav.

Nu nu blir det natt natt.

Dagens höjdpunkt

När vi äntligen efter en lång stund fått upp den stackars mannen ur sängen efter hygien och påklädning så kommer kaskadkräkningen som dränker in hela honom. Sondmatningen hade bara börjat och vi skulle just till att lämna rummet för nästa patient. 

Det fick vi glömma.

Krig och kärlek

Det är sällan som vapnen dödar flest människor i krig.

Släp

Jag har ju varit lite efter i mitt projektarbete, jag är det fortfarande, har en hel del kvar innan jag kan lämna in en uppsats (det går ju lite trögt med skrivandet när man jobbar 100 % och på fritiden är död som en surströmming i skallen, att jobba förmiddagar är inte så bra för intellektet alla gånger). 

Idag är det söndag och jag har kommit tillbaka till mina sinnen efter en arbetsvecka, imorgon börjar en ny, så nu passar jag på att arbeta lite med mitt projekt.

Har åter lyssnat på intervjun med psykiatriprofessorn, helt klart den svåraste att sammanfatta, långa utsvävningar i olika riktningar. Helt klart intressanta resonemang om ämnet, men som sagt inte helt lätt att citera och ta anteckningar ifrån. Nu är dock den biten klar, det ska bara renskrivas.

Ibland har jag känt att det är tungt att ha detta släpande samtidigt som jag har ett sommarjobb att gå till, men jag blir nästan varje gång jag pysslar med mitt ämne glad åt att jag begåvats med att få arbeta med det. Kan inte komma på något intressantare att läsa in mig på än modern neurokirurgi på psykiatriska sjukdomar.

Jag vet vad jag vill forska på nu, det finns säkert en hel del annat intressant också, men just detta ligger mig varmt om hjärtat. Nu gäller det bara att ordna så att jag får fortsätta med det.

Att få tunga besked

Vartannat år så ska jag på ögonbottenfoto för att jag har diabetes och diabetiker ofta har skador på blodkärlen i näthinnan i ögonbottnen. Så igår bar det iväg igen. Samme sköterska haffade mig i korridoren som förra gången för att applicera de beska dropparna i mina ögon, de gör att ens pupiller vidgas och att musklerna som linsen hänger i slappnar av och på så vis får linsen att sträckas ut och bli tunnare. 

Det är lite jobbigt att titta in i kamerans sken med de ljuskänsliga ögonen och när blixten kommer kan inte min vilja länge hålla uppe ögonlocken. 

På högra ögat såg då min sjuksköterska att jag hade en liten förändring på ett blodkärl i

näthinnan. Jag har läst om det där och det jag har läst är att förutom att det är dåligt för synen så är det också ett tecken på att resten av diabetessjukdomen progredierar. Jag blev bitter. 

Sen så tittade han lite mer noga på bilden och sa att han nog skulle ta en till bild på högerögat i den vinkeln för att vara säker. Det var jobbigt och nästan inte värt det, men kontrollfotograferingen visade att första bildens kärlförändring nog var en artifakt (dvs damm på linsen). Jag blev lite lättad och kunde skjuta mardrömmen om njursvikt, amputationer,

hjärtinfarkt och blindhet ytterligare några år framåt i tiden. (Även om jag vet att diabetesvården är mycket bättre idag än för bara tio-tjugo-trettio år sedan så är jag ändå lite rädd för de där senkomplikationerna man fick av de äldre behandlingarna. Vad dagens diabetesbehandling leder till är det ingen som vet eftersom senkomplikationerna ligger i framtiden, det hör till saken på något vis). 

Hela veckan har det varit mulet, utom en eftermiddag, men när jag gick hem blev jag inte glad när solen återigen log mot mig. Den hånlog nog mot mig, för det starka ljuset var inte vad mina ögon med de vidgade pupillerna ville ha.

Jag kisade hela vägen hem, vilket slutade med att jag nästan gick in i en lyktstolpe och nästan krockade med en cyklist.

När konsten kommer till stan

I Örebro arrangerar man nu återigen konstutställningen Open Art som går ut på att olika konstnärer får visa upp sina installationer och konstverk i centrala stan. Ingen dum idé tycker jag, det fanns en del fint att titta på förra sommaren och det är kul att konsten kommer ut på gatan. Dock har det tillstött en del bekymmer, när en av konstnärerna (Conny Blom) gjorde bombimitationer av morötter så har folk blivit oroliga. NA skriver om det hela: Här, här och här.

Att bli imponerad

Två överbelagda avdelningar slogs idag ihop på sjukhuset. Trots att de som sagt var överbelagda och undertecknad arbetade där och då, så gick det bra.
Imponerande.

Ingen dog.

Ord

Ett finord för sjukdom är morbus.
Morbus förkortas Mb.
Medicinska biblioteket förkortas också Mb.
Jag var på Mb häromdagen för att låna bok. (Det är sommarlov ju [för den som inte förstod det patologiska i mitt beteende. Och för den som inte förstod min härledning:...äsch])

En doft av ytdesinfektion

Att gå på neurokirurgkliniken (NKK) är på vissa sätt ganska dramatiskt. Under mitt första pass så reflekterade jag inte särskilt mycket över patienternas sjukdomar, jag hade fullt upp att försöka lära mig hur avdelningen är uppbyggd, var rena lakan hämtas, var smutsiga ska slängas, var det sitter brandfiltar och hur de portabla gastuberna fungerar.
Det var lite svårt att hänga med den som skulle lära upp mig igår, dels för att hon ibland hade lite svårt att förmedla vad som man ska göra som undersköterska, dels för att hon bokstavligen försvann ur sikte så fort jag försökte förstå mig på någon detalj på nån mätare eller diskmaskin. Hur som, idag hade jag en som var lite mer van att skola in, som skrev ut inskolningspapper åt mig, en lång härlig gloslista (som jag tack och lov kunde större delen av [dock var det en del termer som var nya, och jag kommer naturligtvis inte på vilka just nu i skrivande stund]) och på pedagogiskt manér guidade mig runt på avdelningen.
Åter till igår.
Efter mitt stora första-pass på NKK så fick jag helt plötsligt tid att reflektera: fallet med metastaserna i hjärnan, den unga patienten med hjärnblödning, den inte så gamla killen med återkommande gliom och så vidare. Där går man runt som en ivrig läkarstudent i undersköterskekläder bland patienter med sjukdomar. Folk som allt som oftast mitt i steget drabbats av något allvarligt, kanske till och med dödligt i vissa fall. Det är nog ingenting att gräva ner sig i totalt och grubbla över, men något som man på ett professionellt sätt måste förhålla sig till.

Nu ska jag sova. Förmiddagspass imorgon.

Bland uskor och kanyler

Idag gjorde jag mitt tredje och sista inskolningspass på neurologavdelningen, i morgon ska jag över till och läras upp på neurokirurgens vårdavdelning. Tre dagar även där, sen är det tänkt att jag ska vara så pass skolad att jag kan sköta patienter någorlunda självständigt. Vi får se hur det går.

För mig med väldigt lite praktik hittills i utbildningen känns det ibland som att jag har en del att hämta in jämfört med sjuksköterskestudenterna, men det ska väl gå. 

Jag lyckades på första försöket med att ta blodprov på en svårstucken patient för att minuterna senare bli vimmelkantig av att titta på när en annan patient skulle stickas, han hade ont och jag tror att det bidrog till min nästansvimning.

Efter lunch for vi ner med en patient till EEG (elektroencefalografi) och i samma ögonblick som trötta jag (man blir rätt trött av att jobba kväll och sedan börja 6.45 dagen efter) höll på att slumra till sa den biomedicinska analytikern att EEG:t visade att patienten höll på att somna även hon.

Trots att jag vid ett ögonblick hade det svårt att hålla ögonen öppna tycker jag att det är ett spännande arbete, det verkar vara bra kollegor och det är intressanta patienter.

Kan man ens räkna ett val där lite drygt 40 % deltar som demokratiskt?

Lite bedrövad blir jag, trots att jag tvättat och vikt kläder, trots att jag gick hela vägen till vallokalen och lade en röst, trots att jag lyckades med två parallella storkok, trots allt detta så var det inte fler som begav sig till valurnorna.

Samtidigt är SD otäckt nära en plats i parlamentet.

Sommarlov

Nu har sommarlovet tydligen börjat, men för mig kommer det knappt märkas. Jag har mitt första inskolningspass på sjukhuset imorgon och på fredag ska jag ha en muntlig presentation på institutionen där jag har gjort mitt projekt. Sen är det tänkt att jag vid sidan av sommarjobbet ska försöka slänga ihop min projektrapport/uppsats.

Nu ska jag vila en stund.

Ett litet steg

Första redovisningen klar, jag och powepointpresentationen var vänner idag, det känns skönt att man på nåt sätt kommit en bit framåt på projektet.

Lättnad.

Mänskliga rättigheter

Jag respekterar andras åsikter, jag tycker att alla har ett lika värde. Man får vara emot abort, men man ska inte tvinga andra att vara emot abort. Är aborten fri så kan man fortfarande välja att inte göra abort om man hamnar i en oönskad graviditet, man måste faktiskt inte göra abort. (It's true, fri abort är just fri abort, ingen tvingar dig).

Att man sedan ger det nyss befruktade ägget mänskliga rättigheter, det finns grupper som argumenterar på det sättet som ett svar på Gudrun Schymans och andra människors kamp för att göra abort till en mänsklig rättighet.

Men säger man att ett foster oavsett utvecklingsstadium ska ha mänskliga rättigheter säger man också att vi måste satsa allt på att försöka förhindra så kallade spontanaborter som förekommer i väldigt stor utsträckning.

Sedan tänker jag på de fattiga kvinnorna som kanske har svårt att försörja sina barn de redan har och oturligt nog blir gravida igen. Vilket 'barns' mänskliga rättigheter ska man sätta i första rummet när resurserna inte räcker till att hålla alla vid liv? 

(Fria aborter löser givetvis inte problem som hungersnöd, men kan knappast vara av ondo?).

Eller är det hela bara ett av Herrens små spratt, att testa oss människor om vi är beredda att offra våra medmänniskor för att följa hans bud (såsom vissa valt att tolka dem)?

Mellan

På snabbköpet hade de inte ekologiskt mörkrostat kaffe av den sort jag föredrar, så jag sitter nu med mellanrost.

Jag är förvisso en sån som dricker kaffe med mjölk, men även om man har mjölk i kaffet så är mörkrostat kaffe väldigt mycket godare än mellanrostat.

Då får man plåga gommen ett par veckor och hoppas att mörkrostat ekologiskt kaffe finns nästa gång.

Att promenera

Man kommer i en speciell sinnesstämning när man går genom Ålidhem halv ett på natten till söndagen den där helgen med brännbollsyran.

Man befinner sig i någon sorts skymningsland där det inte är riktigt mörkt, fortfarande är ganska varmt sen den heta dagen och tunga basgångar hörs från avlägsna fester eller fönster man just passerar.

Man får en del intryck.

Jag och Carl passerade en grupp människor på Peddan. De hade satt en soffa i brand, de tycktes inte ha så himla galet roligt. De verkade faktiskt inte ha särskilt roligt överhuvudtaget, möjligtvis trevligt. Det fanns minst två digitalkameror framdragna. Någon pratade i mobil och någon annan sa åt den tredje att posera. De tog nog bilder som de dagen efter skulle kunna ha som bevis för andra och kanske framförallt sig själva på att de faktiskt hade haft det galet roligt på Ålidhem.

Att gå på Ålidhem en kväll som denna ger en känslan av att folk strävar efter en sorts anarkistisk feststämning utan att för den skulle vara anarkister till sinnelaget. På vardagarna är de studenter, gymnasister och vad fan de nu har som yrke med sina inlämningsuppgifter, prov och lönebesked; på brännbollsyran blir de galna. Det är i alla fall vad de strävar efter. Galet roliga. En bra början till att bli galet rolig är att dricka mycket alkohol (sprit, vin, öl, cider eller vad fan du nu kan hälla i dig utan att smaken stör alltför mycket), det verkar råda konsensus om den saken. Många klär även ut sig, för är man roligt utklädd så har man roligt, det syns i alla fall på bilderna.

Jag noterade igår, när jag gick hem från Carl vid halv två, att fler människor talade till mig än vad som är brukligt på ett helt år annars. Det var förvisso bara två, men det är inte vanligt att helt okända människor vill en något. Nu hade de druckit alkohol, och alkohol tar bort den svenska hämningen, och då blottar sig helt plötsligt de annars så till synes tysta själarna. Det som är lite synd är att många människor inte är så roliga när de har druckit så mycket att hämningen försvunnit så pass att de kan ta bladet från munnen. När folk är nyktra händer det ganska sällan att de pratar, jag är likadan, är nog för det mesta ganska tyst (även i onyktert tillstånd) i obekanta människors sällskap.

När jag gick förbi skogen mellan Ålidhem och Carlshem så såg jag att det fortfarande fanns några högar kvar av den tappert kämpande snön. Hade nästan svårt att tro att jag i eftermiddags badade i havet.

Veckans repeat-låt

Den är olycklig, lite komisk, skev och vacker.

Naturligtvis Magazine-låten: You never knew me. 

Låten har en speciell stämning i verserna, lite vemodig med en sorts komisk uppgivenhet ganska avskalad. Sedan byggs det upp till refrängen som är helt fantastisk med ett par kvinnor som körar mot sångaren Howard Devoto. Det ekande pianot är pricken över i:et.

Och texten är ett avsnitt för sig.

Detta blir nästan fånigt, lyssna på låten (på lagligt sätt) istället för att läsa här!

A song from under the floorboards

När jag har arbetat som intensivast på mitt projekt har jag låtit öronen avnjuta en hel del musik. När det kommer till musik är jag, liksom säkert många andra, halvkonservativ. Jag tycker att det är lite marigt att lyssna in mig på, för mig, helt nya band. Det är liksom lättare att luta sig tillbaka och lyssna på det gamla man redan är bekant med, låtar man redan vet hur de känns. Det är bekvämt att redan i början av en låt veta om det är en låt man är sugen på just för tillfället.

Men på sistone så har jag lyssnat på musik till den milda grad att jag lite grann ledsnat på de gamla favoriterna emellanåt. 

Därför blev det lite lättare att ta steget och lägga in Magazine-samlingen (Where the Power is), jag fick av pappa på cd, i mitt iTunes-bibliotek.

Jag tror att Magazine klassas som post-punk, men eftersom jag är lite ignorant så säger det mig inte särskilt mycket. Men bra är det, jävligt bra. Bland det bästa jag har hört på länge. 

Varför har jag inte lyssnat på det här tidigare?

Jag är inne i en bubbla

Just nu sitter jag och arbetar så intensivt det bara går på mitt projekt. Det är kul, men det blir inte tid till mycket annat.

Om man lär sig av sina misstag har jag gjort mig förtjänt av en doktorshatt.

Ikväll blir det dock ett besök utanför bubblan, ett besök bland pollen och grillkol, bland vänner och alkohol.

Att söka på PubMed

Jag sitter och letar artiklar i mitt projektarbete och snubblar över en oroande titel: Burnout and psychiatric morbidity among medical students entering clinical training: a three year prospective questionnaire and interview-based study.

Lite utav "Landet runt" idag (teveprogrammet vars redaktör är Hajkmannen alltså)

När jag åt frukost förut blev jag avbruten av att pappa ringde, han hade lite att berätta, framförallt att hans bror var med i ett webb-tv-inslag på Nerikes Allehandas hemsida. Och det är ju alltid kul när ens släktingar får uppmärksamhet för det de gör och jag tycker det Bertil gör är rätt bra (han målar), så jag lägger upp en länk som förhoppningsvis leder till inslaget: http://webbtv.na.se/player/play/88585

Maskinen går inte riktigt som den ska

Det värker i mitt huvud och mina leder, armhålorna ömmar och jag hostade just upp en massa slem.

Utanför skiner solen, våren är här, våren är här.

På tisdag ska vi tydligen springa blodomloppet, eller var det en annan dag?

Veckans citat

"Det är fri bordsplacering.... Eric, du sätter dig där bredvid Lisa"

Min kära mamma när släkten skulle slå sig ner för att äta lunch tillsammans.

Skriv skriv skriv

Det är inte ofta jag skriver här numera. Det är en hel del annat som måste skrivas i dessa tider av projektarbeten. Håller på med min uppsats, men får inte riktigt till inledningen, är inne på mitt tredje och förhoppningsvis sista (och lyckade) försök. Det är ju naturligtvis inte så att allt arbete jag la ner på de första två versionerna är bortkastat, jag har ju funderat en hel del under arbetets gång och dessutom kan man ju allt klippa ut gobitarna från de gamla alstren. Dock börjar det bli dags att få till lite flyt i arbetet.

Jag har goda förhoppningar nu, att flytet skola komma alltså, för nu har min första laptop tillika MacBook kommit. 

Okej, det är inte så att jag tror så mycket på min nya dator att jag överlåter uppsatsskrivandet helt i dess händer, men nu kan jag lite smidigare ta med mig arbetet dit jag vill. Jag kunde förvisso sitta vid skolans datorer, men jag har aldrig varit riktigt förtjust vid dem, än mindre att sitta och skriva uppsats där. 

Så.

Imorgon blir det MB för hela slanten, eller nästan i hela, jag ska på någon astmastudie som tar två timmar. Sen är det säkert något mer som ska göras... Nåja. 

Fler bevis för att de har det roligare i Polen:

För visst dansar de på skylten?

Glada handikappade

När vi var i Danzig på semester så var vi på ett köpcenter vid ett tillfälle. Jag behövde besöka toaletterna och jag ångrar än i denna stund att jag inte tog kort på skylten för handikapptoan. Den såg ut som en vanlig handikappskylt, en person i en rullstol, men med några små skillnader. Den rullstolsburna personen på denna skylt hade ett leende och dessutom vinkade den.

Har handikappade det mycket roligare på detta varuhus, frågade jag mig.
Säkerligen, jag är 15% invalid (enligt nåt papper) och jag hade jävligt kul åt skylten. Inte för att jag gillar att driva med handikappade utan för att den var så himla glad på ett sätt jag inte är van vid och att den av någon anledning påminde om Southpark.

Beräknad nedkomst: 12-13:e maj

Dåså, idag har jag då till sist beställt mig en laptop. Och inte vilken laptop som helst, en MacBook 13 tum White.
En dator många säkert känner igen till utseendet, men med lite förändringar inombords. Det känns skönt att efter veckor/månader av fundering äntligen komma fram till ett beslut. Men jag är ett antal tusenlappar fattigare nu.

Kanske kommer denna pryl göra mitt liv lite, lite bättre, men framförallt kommer den göra långa tågresor trevligare, skolarbete effektivare och brorsan lite surare (inte av avundsjuka utan för att han inte gillar Apple).

Solen skiner nu och därför måste jag ut och springa en sväng.

Vi åt förresten en jävla massa tårta igår!

För jag fyllde (på sätt och vis jämnt [26]) år!
Dynamiska duon var givetvis på plats.<-Bilder!

Bara för att det heter diktafon blir det man säger i den inte automatiskt poesi

Att hålla på med projektarbete är stundom mycket långsamt och stundom mycket kul. Jag har inte riktigt fått ply på mig när det gäller skrivandet, men artikelläsningen kommer jag framåt med och jag är nog halvvägs med intervjuerna nu.

Vad som kommit fram vid intervjuerna har jag på min nya pryl, den digitala diktafonen, men jag hatar att höra min egen röst så jag drar mig i det längsta för att lyssna på eländet. (Tackar gudarna för att det inte är jag som pratar mest under intervjuerna!)

En preliminär slutsats är att professorer i regel (om man ska lita på mitt statistiska underlag på 2 stycken) har stökiga rum och är trevliga.

En rapport från "VärldsmetroPolen"

Jag sitter på ett hotellrum i östra Polen och jag har just förlorat i kortspel. Solen sken idag, tror jag, men det är svårt att avgöra. Det är någon sorts dis här i Polen som jag inte riktigt kan säga är annat än luftföroreningar.
Annars är det rätt fint här, lite nedgånget och skräpigt, men i grunden helt okej. Naturen är nästan som den svenska och maten innehåller stora mängder kött och svamp. Käkade nån sorts maträtt med fyra sorters kött förut och smakade chips med smak av lök och kebabKÖTT.

Ordvitsen i titeln ska PR-personen som ansvarade för tursitfoldern på färjan ha all kredd för.

Att låna DVD-filmer på biblioteket är gratis

Igår bakade vi kaka och kollade på film. Det blev en lingonsockerkaka med ett stänk av kardemumma, den gick åt fort så jag hann inte ta några kort på den.
Filmen blev Mannen som slutade röka. En gammal svensk sjuttiotalsklassiker. Den var riktigt bra tyckte jag och kunde konstatera att svensk film inte längre är som den en gång varit. Handlingen var ganska enkel, Gösta Ekmans karaktär måste sluta röka för att få ut ett miljonarv efter sin far. Hans elaka farbror får pengarna om Göstas karaktär inte lyckas med avhållsamheten från tobak.

I tisdags kväll blev det en annan film jag lånat på stadsbiblioteket, Midnight Cowboy, med både John Voight och Dustin Hoffman. Även den var bra, fast den var lite dyster.

Summan av kardemumman är att stadsbiblioteket har bra film och lånar ut den gratis.

Kanske minns jag fel men...

... jag tror att i torsdags på föreläsningen om kliniska tillämpningar av ultraljud hade radiologen (alltså röntgenläkaren) som orerade lagt in en bekant bild på sin powerpoint-presentation. Bilden föreställde ett skivomslag. Skivan heter Meddle och det var Pink Floyd som stod för den 1971. För mig var bildens närvaro i presentationen till en början obegriplig, men sen upptäckte jag finessen med denna lilla populärkulturella referens: på Meddle finns den drygt 23 minuter långa slagdängan Echoes. Kan man lite om ultraljud, så kan man lista ut att Echoes skulle kunna referera till att man faktiskt använder ultraljudets eko för att få fram bilderna som man ser vid undersökningarna.

Jag borde nästan skicka ett nördigt mail till den aktuella föreläsaren för att bringa klarhet.

Projektarbetet

Imorgon börjar min tid för mitt projektarbete.

Och jag vet inte riktigt var jag ska börja, fast jag har varit hos min handledare och pratat känner jag mig inte helt säker på vad det första jag ska göra imorgon är.
Det är inte handledaren det är fel på och sannolikt inte mig heller, det är nog inga fel någonstans. Det är nog bara det att man inte är van vid att inte ha ett schema fullspäckat med föreläsningar, labbar, övningar och casegenomgångar.

Nu blir det en favorit i repris: rödbetssoppa!

Röntgenveckan

Den sista veckan innan projektarbetet drar igång är det röntgenkurs som gäller. I dagarna fem ska vi sitta på nionde våningen och lyssna på föreläsningar om röntgen, datortomografi (CT), magnetröntgen (MRT)... förlåt, magnetresonanstomografi och en del annat smått och gott (ultraljud och nuklearmedicin vill säga).

En del saker har varit riktigt bra och en del saker mindre bra.

Snubben som visade bilder på hjärnan tagna med magnetkamera fick mig nästan omvänd till radiologins sida.

Webbduggan vi har som någon sorts examinationsuppgift är nu avklarad, faktiskt på första försöket(!). Och skulle man inte få godkänt första gången, så får man reda på det med en gång och man kan göra om så många gånger man vill. Jag satt hemma med en kopp te framför min dator när jag gjorde uppgiften, sånt här gillar jag som alternativ till salstentor.

Nu måste jag dra till sjukhuset igen, ska titta på deras gammakamera. Inget jag kan missa, mamma jobbar med sånt och det är dessutom närvarolistor.

Två veckor, två lärdomar. Tillbaks från Sundsvall.

Man är på utplacering i två veckor, det gick ganska bra tycker jag. Det är kul att träffa patienter.

Två sena upptäckter:
1. Onsdagen två dagar innan praktikens slut upptäckte jag att man om man sitter i personalrummet kan bli bjuden på glass och maränger av sköterskorna, dessutom började i mitt fall även plötsligt många fler från personalen att hälsa på mig på avdelningen dagen efter.

2. På torsdagseftermiddagen dagen innan praktikens slut så kom jag på att när läkarna inte är på avdelningen kan de mycket väl vara på mottagningen och ta emot patienter. Jag insåg lite sent att jag nog hade varit mer än välkommen att delta i detta mottagningsarbete.

Bara att ta lärdom.

Ett drömhus

Jag kastade ett öga på Nerikes Allehandas hemsida NA.se för att jag är lite förstjust i mina gamla hemtrakter. Detta är sånt som händer då och då.

Jag fick syn på en bild inifrån ett hus och bilden visar en inredning jag verkligen gillar, nej fan, jag älskar den nästan!
http://www.na.se/artikel.asp?intId=1451876 (kolla framförallt in bildspecialen).

Mycket snart inser jag att bilden är tagen i grannhuset till MITT barndomshem. Ett hus jag många gånger varit nyfiken på och vars utsida jag tyckt varit spännande och fin.
Lite sorgligt är dock att granntanten inte finns mer.

Om jag någonsin ska bygga ett hus så ska jag ta en titt på den där Endels ritningar.

Hursom, om länken ovan inte redan är utforskad så gör det nu!

God natt.

Upp som en sol...

Mitt musikprojekt dog lika plötsligt som det föddes, när jag hade laddat upp iPoden hade spellistan jag var på försvunnit spårlöst och en ny tagit vid.
Känns lite jobbigt att börja om från början, särskilt som det säkert kommer ta slut på samma sätt igen.

Nåja, det är ju lördag.

"Det låter så bra, bara bandet och jag"

I förra veckan när jag lyssnade på min iPod under en promenad ville jag byta låt. Jag satte ner handen i fickan för att fumla till det så att nästa låt skulle komma. Det blev tyst, när jag sedan tryckte på play så kom en helt annan låt upp i hörlurarna.
Låten hörde inte till spellistan utan kom upp för att jag råkat starta uppspelningen av hela biblioteket jag har på den kära MP3-spelaren.
Ungefär där föddes idén om att lyssna igenom alla mina låtar på iPoden.

Jag har inte lyckats döpa projektet än och kanske kommer jag inte göra det, inte ens så småningom, men här är förutsättningarna:

* Typ 4978 låtar som motsvarar ganska många dygn av effektivt lyssnande.

* Jag får inte hoppa över låtar hur som helst (i början tänkte jag att ingen låt får skippas alls men jag kom att ändra mig av olika skäl)
- Föreläsningar får jag hoppa över eftersom det inte är musik

- Jullåtar får jag hoppa över precis hur jag vill (eftersom det inte är musik)

- Låtar som jag redan har lyssnat på väldigt mycket och som jag inte har någon glädje av att plåga mig med ytterligare en gång (detta förutsätter dock att jag är trött på låtarna och att jag faktiskt har lyssnat in mig på dem tidigare)

* Jag får inte göra avbrott i genomlyssningen (det vill säga att jag inte ska börja lyssna på någonting annat på iPoden så länge som detta håller på)

* Jag får inte ge upp (skulle detta ske har jag givit upp)

I skrivande stund är jag på låt 412 (MGMT - The Handshake)

Än så länge tycker jag att det har gått hyfsat bra. Har märkt att jag har en massa bra musik som jag knappt visste att jag hade. Jag har återupptäckt gammal musik, jag har kommit på varför jag slutade lyssna på vissa band och ibland varför jag de facto gillar dem lite fortfarande. Lite jobbigt är det att det har blivit väldigt mycket Billie Holiday. Hon har en förbaskat bra röst och några bra låtar, men de flesta av hennes låtar är ganska enformiga. De är strax under tre minuter, de handlar alltid om samma typ av kärleksämnen, de går i snarlik takt, innehåller samma akompanjemang i princip och så vidare. En lång utläggning om något som egentligen inte är så plågsamt i små doser, men som i mitt projekts genomförande blivit ett skavsår.

Några exempel på vad som gått genom hörlurarna idag: Electric Light Orchestra, Grandaddy, Nirvana, Billie Holiday, Nick Cave, The Mars Volta, The Cure, David Bowie, Dimmu Borgir, Isis, Red Hot Chili Peppers, Elvis Costello, Sparta, Radiohead, Thom Yorke och så vidare.

Jag märkte just att det var ett tag sedan jag skrev, ett bra jävla tag sedan

Så jag gjorde ett quiz för att se vilken Jane Austen-hjältinna jag är:

Take the Quiz here!

Staffans blogg

En av mina favoritmodaliteter inom radiologin är PET/CT:n. Staffan gör sitt projekt inom den branchen, kolla in bloggen hans: Moln över Ålidhem.

Ett moln av belåtenhet över Carlshem i Umeå

Nu är jag inte lika bitter längre, tentan gick bra.
Fast gynfrågan var som den var och fast några av mina favoritområden helt glömdes bort av de som satte samman tentan.
Det känns bra.

Och det känns bra att jag inte är så orolig över tentor heller.

Och det känns bra i kroppen, en mil i skidspåret, det var tungt för mig, jag klagar dock icke!

Och Ulricas fantastiska semlor gick inte av för hackor de! Fy fan vad gott!

Naturromantik

Det är egentligen inte så himla norrländskt, det borde i alla fall inte vara så, men växthuseffekten har gjort det så, att åka skidor skidor alltså.

Så i min nyvunna norrlandspatriotism har jag börjat åka längdskidor. Eller jag har tagit vid där jag slutade för nio tio år sedan. Jag har åkt skidor en handfull gånger i mitt liv som sörlänning, i mitt liv som norrlänning har jag nu stakat mina första kilometrar. Och det var riktigt kul också.
Skidorna kom upp med föräldrarna i höstas, stavarna var och är för korta, vallningen har jag ingen aning om, men bakhala är skidorna slätt icke.
I söndags begav det sig. Vädret var strålande, det var en del kallgrader, men inte jättekallt och solen sken. Det var lite nervöst till en början, men sedan fick jag fart under skidorna inne i skogen. Lätt överlycklig for jag fram över stock och sten i det halvdåliga spåret, sedan fick jag äta snö. For framåt in i en driva.
Snart upp och lika euforisk igen, över friluftslevernet och den intensiva naturupplevelsen. Jag var lite övermodig innan jag la mig att vila igen, den här gången landade jag på svanskotan och sträckte mig lite lätt i foten. Mitt ego krympte, från Gunde Svan förvandlades jag i ett ögonblick till ett, sedan julen på köksgolvet kvarglömt, russin.
Hur man kan landa på rygg när man åker längdskidor är för mig nästan obegripligt, lika obegripligt som musiken jag lyssnade på för ögonblicket. Dock så repade jag mod igen, tog mig hem till Jocke för en liten vätskepaus innan det var dags att bege sig till spåren vid Nydalasjön.

The rest is history, för nu måste jag diska.

Att äta palt

Idag åt vi palt.
Palt är jävligt gott, särskilt den vi åt idag.

Jag drabbades av palteufori och lovordade norrland, att jag nog ska bli bofast en vacker dag. Sedan kom jag att tänka på 1,5-literspaketen med lättmjölk som finns där hemma men inte här. Min lokalpatriotism visade då vissa bipolära drag. Svealand blev då målet för mina lovord.
Men när jag tänker på saken är jag inte helt säker på att Arla har 1,5-literspaket med lättmjölk, jag kan ju ha dragit mig till minnes fel. Å andra sidan kan jag ju lära mig göra god palt även i Örebrotrakten.

Eftersom jag blev lite trött efter palten dröjde det innan jag kom igång med pluggandet. Inte förrän framåt fem på eftermiddagen började flytet bli bra när jag gav mig i kast med hjärtarytmier. Kanske hade det varit lika bra att åka skidor ändå.

Att ta strypgrepp

Är det en muskel eller är det en lymfknuta eller är det kanske en sköldkörtel (som är det organ jag faktiskt ska försöka hitta)?

Vi har fullt upp med statusövningar där vi ska lära oss inspektera, perkutera, auskultera och palpera (bara för att nämna några av de många knep läkarna har för sig när de ska lista ut saker).

Idag försökte jag känna efter en tyroidea (sköldkörtel) på en kursare. Det gick hyggligt med lite hjälp, det är fan inte det lättaste att känna. Ett par händer med över 30 års erfarenhet av tyroideapalpationer guidade mig rätt till slut.

En blogg måste ha bilder:

Ibland förtjänar inte företagen pengarna de kräver en på, men sådan är kapitalismen

Jag måste betala några räkningar, framförallt till #*½-företaget Bredband2. Deras kundtjänst är inte tillgänglig på något sätt så jag har ingen aning om min uppsägning kommit fram eller ej än. Känns lite jobbigt.

Jag stör mig på att de skickar pappersfakturor och tar extra betalt för det fast jag beställt elektronisk fakturering, och jag stör mig på att de inte svarar på mail och att jag inte kom fram trots att jag satt i telefonkö i över en timma häromdagen!

Om och men

Det är fortfarande kallt i min lägenhet, men det har blivit något bättre. Efter några mail och missuppfattningar (blev häromdagen kallad Johan), så kom någon och tittade på mina element. Jag var givetvis inte här så jag kunde inte förneka att det var jag som stoppat in en massa skräp (pappersrulle och hundgodis) i luftintaget under elementet i köket. Det spelar inte mig någon roll om jag får skulden, för nu är det lite varmare i lägenheten. Men jag tycker nog fortfarande att det är lite kyligt. Jag ids dock inte riktigt klaga mer på ett tag.

Ny handledare på projektarbetet

För en vecka sedan kändes mitt kommande projektarbete som intressant men inte så mycket mer än så.
Någon fällde i höstas den lite överlägsna kommentaren, när vi diskuterade projektidéer, att det ju är bra med ett projekt med en verklig förankring.
Och det är ju på sätt och vis sant, men samtidigt tycker jag att mitt projekt är det mest intressanta jag skulle kunna tänka mig att sätta tänderna i. Trots att jag, tvärtemot honom jag pratade med, inte hade något färdigt projekt någon legitimerad läkare hade tänkt ut åt en.

I veckan fick jag ett mail från min projekthandledare, han föreslog att jag skulle byta handledare. Detta skulle ju kunna vara något väldigt negativt för mitt projekt, att bli dissad av min handledare. Men så var inte fallet, för tydligen är det en person på institutionen som blivit ledare för ett projekt som är typ det jag håller på med, fast på riktigt, på riktiga patienter och med andra resurser. Jag har alltså helt plötsligt blivit inte helt ensam och det hela har utvecklat sig till något mycket intressant.

Jag kommer fortfarande göra mitt projekt enligt planerna, men med betydligt mycket mer verklighetsförankring.

Segt

Vi käkade pannkakor och efter det såg vi "Grottbjörnens folk" från 1986. Den var sådär...
Men som helhet var kvällen trevlig!

Rätt bra efter en ganska tung föreläsningsdag som var både lång och, på grund av vissa element, lätt påfrestande.

Tack för att vi ska ha praktisk lungstatusövning imorgon och sedan egen inläsning!

Kandidat 32 rapporterar

Många delar in läkarprogrammet i pre-klin och det som kommer efter. Preklin innebär alltså det som kommer innan de kliniska äventyren, de långa terminerna med anatomi, kemi, cellbiologi och patologi.
Det som kommer efter är då den kliniska utbildningen, när man lär sig själva yrket. Klassen är nu uppdelad på två, den ena halvan gör projektarbeten nu och det innebär att många farit iväg till fjärran länder för att få sig lite nya perspektiv och kanske en stråle sol.
Den andra halvan som jag tillhör har precis börjat med Klinsik baskurs 1 del 1. Vi är kvar i vinterumeå och ska lära oss både ett och annat om stroke, hjärtsjukdomar och lungåkommor.

Första dagen inleddes givetvis med ett litet upprop, sedan fick vi lära oss det mest grundläggande om att lyssna i stetoskop (ett finare ord finns: auskultera). Jag är nästan säker på att de lagt in auskultationsövningarna på första dagen enbart för att stetoskopviftande kandidater inte bara ska ha vackra stetoskop som accessoarer utan också viss kunskap i hanterandet utav dem, det blir ju mindre genant då.

Både ljuvt och bittert

Vi skrev tentan idag. Från 8.30 till 16.30.
Äntligen är den över!

Förmiddagens case gick bra, EKG:na kanske gick bra, sedan kom eftermiddagen: essäfråga på gynekologiska sjukdomar. Tjoho!! Det var andra caset av hittills tre som hade att göra med kvinnliga genitalia.
Caset efter det, det fjärde och sista för dagen, handlade om kvinnliga genitalia. Tjohoo!!!
Okej, det rörde även hjärntumörer, men ändå!

Att hjärtat och kärlen helt saknades i casen, att levern inte togs upp, eller det metabola syndromet och thyroidean lös med sin frånvaro fick mig att känna mig som tjurfäktaren i Ferdinand på julafton.
Och var höll lungorna hus denna dag på tentan?!

Fan.

Kanske får jag G ändå, men jag fick inte visa att jag kunde det här!

Brrr

Det är bara några få timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig, jag är sprängande full i huvudet. Kan inte någon komma med stor tenta att dränera huvudet med, lätta på det intrakraniella trycket som byggts upp under 30 högskolepoäng?

Jag dör.

Det är kallt.

Till verkligheten

Inatt drömde jag att jag hade skulle ta studieuppehåll från läkarprogrammet för att läsa om några gymnasiekurser. I elfte timmen kom jag på att jag dock inte vill ta studieuppehåll längre utan ville fortsätta plugga till läkare som planerat.
Mardrömmen tog slut och jag vaknade, det tog mig någon minut att inse att jag fortfarande pluggar till läkare och att jag ska fortsätta nästa termin också. Sen klev jag upp ur sängen och förberedde mig för ytterligare en dag med 13,5 timmars tentaplugg.

Och jag har fortfarande inte kommit igång med EKG:na.

Jag blir irriterad, inlägget jag skrev nyss går inte att lägga bilder till!

Att komma tillbaka

För den här apelsinen är glada julen slut slut slut, men för min del håller den på ett tag till. Har kvar två mozartkulor i kylen och lite julpynt i vrårna.

Det var skönt att komma tillbaka till en lägenhet som fortfarande hade grönskande blommor i fönstren och stökiga ytor på golven.

Har dock knappt varit hemma sen tåget kom och jag har en del att packa upp och ett mail att skriva. Det är alldeles för kallt i min lägenhet, måste varsko min kvartersvärd om det och att min ugnslucka är kaputt.

Men jag är vid god vigör för ikväll blev jag bjuden på mycket god soppa hemma hos Aina, jag och Carl stod för vitlöksbröd.

En skänk från ovan!

En annan bloggare skickade detta till mig, nu kan jag äntligen få lära mig elektrokardiogrammens förlovade värld:

Min EKG-vånda är som bortblåst!

EKG

Jag sitter och försöker lära mig EKG en gång för alla, men jag känner mig dum i huvudet.

Stackars kapitalister!

Aftonbladet hade en länk till ett bildspel: "De har förlorat mest på krisen". Jag tänkte, när jag först såg rubriken, att jag nu skulle få se bilder på folk som blir varslade från sina jobb så de inte längre kan försörja sig, eller något barn som tvingas lämna sin svältlön på en smutsig fabrik nånstans.
Men tittar man på bildspelet så får man veta att så inte är fallet, de stora förlorarna är tydligen de personer som förlorat mest pengar. Har man haft 50 miljarder dollar och förlorar tio utav dem är man tydligen värre utsatt för krisen än om man går från 2 dollar om dagen till en. Tänker ekonomijournalister bara på kvantiteten i ekonomiska förluster?

"Vill det sig riktigt illa är han inte ens längre miljardär", att vara miljonär måste vara förskräckligt!

Kurslitteraturen

Ibland finns det två olika versioner av kursböckerna. En fetversion och en tunnversion. Storleken har betydelse.
Och alla har vi olika tycke och smak, jag brukar föredra så tunna böcker som möjligt. Det är svårt att komma undan vissa textstycken naturligtvis, det är inte så att man bara för att man väljer basic-varianten kan glassa terminerna igenom. Men jag inser att hade jag valt tjockboken i patologi hade jag nog dött denna termin.
Ytterligare bekräftelse på att jag valt rätt bok (förutom då att jag än lever och frodas som bakterierna på mitt köksgolv) har varit att det har varit ett par stycken medstudenter som under vissa avsnitt lånat min bok, för att den tjocka är för tjock. Ytterligare en poäng till självgodheten!
Dock återstår det att se hur bra jag klarar mig på tentan och hur bra läkare jag blir (en del verkar ju tro att ju fetare böcker desto fetare kunnande).

Hemma hos mina föräldrar har jag dock motvilligt fått veta att jag än en gång gått (omän jävligt ovetandes) i min faders fotspår, för i förmiddags fick han syn på min patologibok och efter en tur nere i källaren kom han upp med sin gammelupplaga av samma bok. Jävlar.
Dessutom var den snyggare än min (så klart), för 27 år sedan visste förlagen hur man gjorde omslag vill jag lova.

En del må tycka att den gammelgamla utgåvan från 81 ser tråkigare och mer DDR ut, men jag själv föredrar den framför dagens pråliga datorgenererade bild på en erytrocyt i glomerulusnystan. Den är enkel och ren. Dessutom matchar ju den gamla Robbins Basic Pathology min tyska armé-t-tröja perfekt!

Ytterligare bevis på att kurslitteraturen var snyggare förr

Snart så

Det slog mig, när jag nu skrev ut schemat för första delen av vårterminen, att jag tamejfan snart är kandidat. En 29,25-poängstenta (19,5 gamla poäng) står mellan mig och det ljuva livet som kandis.

Jag har fått en bild av läkarkandidaten som en person som ränner omkring på sjukhusets olika kliniker utan att fatta ett skit, men med ambitionen att veta allt, iklädd en illasittande läkarrock och snyggt stetoskop.

Nyårsdagen -09

Att vakna med huvudvärk är egentligen inte något bra sätt att fira det nya året, årets första dag, nyårsdagen. Men det artade sig till slut. Fick en god kräftbakelse sen igår till lunch och panacotta som dessert.
Det kan man ju inte klaga på!

Senare blev det lite Ivanhoe som jag inte sett sedan de dagar då jag vare sig kunde förstå engelska eller läsa undertexterna. Äntligen föll bitarna på plats, annars var filmen ganska seg, men det var skönt att denna oreda av karaktärer och intriger jag haft i huvudet sedan 80-talet äntligen fick ställas tillrätta.

Nu under kvällen beskådade jag tioårsjubileumsprogrammet för Parlamentet (Siktar på tio år till), några fniss och påminnelsen om varför jag sällan kollar på programmet längre: skämten är harmlösa och gapiga.
Tio år till my ass!
Kan ni på tv4 inte låta någon argare och mer nyskapande stå för söndagsunderhållningen, så att femtiotalisterna sätter kvällstéet i halsen och jag får en anledning att skaffa en teveapparat?!