Läs inte, jag är bara bitter

Precis när semesterperioden drar igång så får jag ett brev från länsstyrelsen att jag måste fixa ett läkarintyg för att få fortsätta köra bil. Vi diabetiker måste kunna vifta med läkarintyg på att vi inte är trafikfarliga, undrar om det är lika för diagnosticerade alkoholister... kanske är det så, eller så måste de tagits på bar gärning vid rattfylleri.

Hur som, jag ska alltså när semestern är i full gång försöka få en tid hos en läkare, vilken specialitet läkaren ska tillhöra för att intyget ska vara giltigt framgår inte av brevet (och när jag ringde sa en dator med kvinnlig stämma att de inte kunde ta mitt samtal [på grund av semestertider kanske?]). 

Det hela känns lite som en spottloska i ansiktet, jag tillhör en i den där skaran som sommarvikarierar så att viktig sjukvård kan fortsätta fungera fast folk firar sin semester. I bästa fall kommer jag få tre veckors ledighet i slutet av sommaren, om jag hinner klart med uppsatsen, sen tar termin 7 vid och jag kan nog inte räkna med att känna mig helt ledig förrän någon gång nästa sommar. 

Sånt är livet som student ibland.

Och jag gillar det för det mesta.