En doft av ytdesinfektion

Att gå på neurokirurgkliniken (NKK) är på vissa sätt ganska dramatiskt. Under mitt första pass så reflekterade jag inte särskilt mycket över patienternas sjukdomar, jag hade fullt upp att försöka lära mig hur avdelningen är uppbyggd, var rena lakan hämtas, var smutsiga ska slängas, var det sitter brandfiltar och hur de portabla gastuberna fungerar.
Det var lite svårt att hänga med den som skulle lära upp mig igår, dels för att hon ibland hade lite svårt att förmedla vad som man ska göra som undersköterska, dels för att hon bokstavligen försvann ur sikte så fort jag försökte förstå mig på någon detalj på nån mätare eller diskmaskin. Hur som, idag hade jag en som var lite mer van att skola in, som skrev ut inskolningspapper åt mig, en lång härlig gloslista (som jag tack och lov kunde större delen av [dock var det en del termer som var nya, och jag kommer naturligtvis inte på vilka just nu i skrivande stund]) och på pedagogiskt manér guidade mig runt på avdelningen.
Åter till igår.
Efter mitt stora första-pass på NKK så fick jag helt plötsligt tid att reflektera: fallet med metastaserna i hjärnan, den unga patienten med hjärnblödning, den inte så gamla killen med återkommande gliom och så vidare. Där går man runt som en ivrig läkarstudent i undersköterskekläder bland patienter med sjukdomar. Folk som allt som oftast mitt i steget drabbats av något allvarligt, kanske till och med dödligt i vissa fall. Det är nog ingenting att gräva ner sig i totalt och grubbla över, men något som man på ett professionellt sätt måste förhålla sig till.

Nu ska jag sova. Förmiddagspass imorgon.