Sommarjobb

Jag vaknade till lite när jag läste brevet från Lindesbergs lasarett: "Du måste kontakta bakjouren innan du skickar någon patient på koronarangiografi eller till IVA".

Jag insåg att jag inte längre kan ikläda mig rollen som den sömnige läkarstudentfjanten utan nu måste kunna handlägga patienter. Dock, som det framgår av citatet, så kommer jag ha understöd av en mer erfaren läkare som sitter hemma och förhoppningsvis svarar på mina telefonsamtal.

Gården

Idag bjöd typ resten av undersköterskevikarierna på fika, fruktsallad blev det och trots att jag de facto redan avklarat mitt fikabjuderi, så bidrog även jag.

Igår, efter mitt sena kvällspass begav jag mig ut på den mörka gården för att plocka vinbär. Röda.

Det hände mer saker på gården under de tio minuterna än vad som hänt under resten av sommaren sammanlagt de stunder jag varit där.

Någon gick nästan snokande förbi mig i busken, jag kunde förstått snokandet om det hade varit för mig och att jag stod i en buske, men snokandet var riktat åt nåt annat håll, nån balkong.

Lite senare kom nån annan springande in på gården och var snart på väg att låsa upp porten till sin uppgång, inte så konstigt det förutom att en mopedist strax efter kom och rykte i samma port.

Nåja, detta säger väl mer om hur dött det är här på Carlshem.

Snart

Har tre pass kvar på sommarjobbet, jag kommer att sakna det, patienterna, kollegorna och känslan av att fylla en funktion. När jag blir ledig blir det till att skriva färdigt uppsatsen innan jag drar till Portugal på semester. Hoppas att saker är under sånpass kontroll då att den totala avkopplingen inte kan undvikas.

Jag är väldigt trött och jag undrar vad som hände med denna sommar, sommaren 2009.

Amen.

Coffee fueled rage

Jag gick med mycket rask takt till jobbet idag, upptäckte vid köksbordet att jag skulle hinna gå istället för att cykla. Jag gick så pass raskt att jag kom in på sköterskeexpeditionen två minuter innan mitt pass hunnit börja.

Men hjälpte det då?

Natten hade jävligt bråttom och anledningen var att det var semesterdags, så fast jag var tidig så missade jag rapporteringen av neurologpatienterna.

Sedan blev saken inte bättre av att folk som kommit tillbaka från sin semester fortfarande verkade lite på semester.

Det kändes väl förståeligt fram tills jag fick känslan av att jag under långa stunder gjorde i princip allt på avdelningen. Ingen annan svarade på ringningar, det ekade tomt på undersköterskor och jag rände fram och tillbaka mellan patienter, telefon och frukostdiskningen.

Det visade sig senare att det gick åt fyra undersköterskor till att lägga in matbeställning på datorn, en till att sitta vid tangentbordet och tre till att stå där och prata. Lite som en rolig historia. Efter det gick några på lunch och jag tog upp matbeställningar på avdelningen.

Efter att jag fått i mig lunch försvann två av undersköterskorna till diskrummet, för att tillsammans göra det jobb jag utförde på egen hand under förmiddagen. Jag fick fortsätta ränna på avdelningen, rörpost, ringningar hit och dit, soptömning, städning och bäddning. Diskningen tog ganska lång tid och ju mer det ringde och ju mer jag kände mig ensam på avdelningen, desto mer irriterad blev jag. Irritationen var dock inte helt av ondo, för jag fick extra fart under sulorna och arbeta ännu flitigare.

Jag ska väl egentligen inte klaga så mycket här, för jag klagade inte när jag var på jobbet... men det är svårt när folk inte är direkt otrevliga.

Nu ska jag vila, sen ska jag skriva en rad på uppsatsen, sen blir det kanske lite häng.

En doft av ytdesinfektion

Att gå på neurokirurgkliniken (NKK) är på vissa sätt ganska dramatiskt. Under mitt första pass så reflekterade jag inte särskilt mycket över patienternas sjukdomar, jag hade fullt upp att försöka lära mig hur avdelningen är uppbyggd, var rena lakan hämtas, var smutsiga ska slängas, var det sitter brandfiltar och hur de portabla gastuberna fungerar.
Det var lite svårt att hänga med den som skulle lära upp mig igår, dels för att hon ibland hade lite svårt att förmedla vad som man ska göra som undersköterska, dels för att hon bokstavligen försvann ur sikte så fort jag försökte förstå mig på någon detalj på nån mätare eller diskmaskin. Hur som, idag hade jag en som var lite mer van att skola in, som skrev ut inskolningspapper åt mig, en lång härlig gloslista (som jag tack och lov kunde större delen av [dock var det en del termer som var nya, och jag kommer naturligtvis inte på vilka just nu i skrivande stund]) och på pedagogiskt manér guidade mig runt på avdelningen.
Åter till igår.
Efter mitt stora första-pass på NKK så fick jag helt plötsligt tid att reflektera: fallet med metastaserna i hjärnan, den unga patienten med hjärnblödning, den inte så gamla killen med återkommande gliom och så vidare. Där går man runt som en ivrig läkarstudent i undersköterskekläder bland patienter med sjukdomar. Folk som allt som oftast mitt i steget drabbats av något allvarligt, kanske till och med dödligt i vissa fall. Det är nog ingenting att gräva ner sig i totalt och grubbla över, men något som man på ett professionellt sätt måste förhålla sig till.

Nu ska jag sova. Förmiddagspass imorgon.

Bland uskor och kanyler

Idag gjorde jag mitt tredje och sista inskolningspass på neurologavdelningen, i morgon ska jag över till och läras upp på neurokirurgens vårdavdelning. Tre dagar även där, sen är det tänkt att jag ska vara så pass skolad att jag kan sköta patienter någorlunda självständigt. Vi får se hur det går.

För mig med väldigt lite praktik hittills i utbildningen känns det ibland som att jag har en del att hämta in jämfört med sjuksköterskestudenterna, men det ska väl gå. 

Jag lyckades på första försöket med att ta blodprov på en svårstucken patient för att minuterna senare bli vimmelkantig av att titta på när en annan patient skulle stickas, han hade ont och jag tror att det bidrog till min nästansvimning.

Efter lunch for vi ner med en patient till EEG (elektroencefalografi) och i samma ögonblick som trötta jag (man blir rätt trött av att jobba kväll och sedan börja 6.45 dagen efter) höll på att slumra till sa den biomedicinska analytikern att EEG:t visade att patienten höll på att somna även hon.

Trots att jag vid ett ögonblick hade det svårt att hålla ögonen öppna tycker jag att det är ett spännande arbete, det verkar vara bra kollegor och det är intressanta patienter.

Sommarlov

Nu har sommarlovet tydligen börjat, men för mig kommer det knappt märkas. Jag har mitt första inskolningspass på sjukhuset imorgon och på fredag ska jag ha en muntlig presentation på institutionen där jag har gjort mitt projekt. Sen är det tänkt att jag vid sidan av sommarjobbet ska försöka slänga ihop min projektrapport/uppsats.

Nu ska jag vila en stund.

2-1 mot norrlänningarna

Jobbade bara till tre igår eftermiddag, men jag var alldeles för trött för att skriva något, dessutom så såg jag på fotboll (ÖSK-GIF Sundsvall) på plats och så pratade jag i telefon rätt länge.

Hursomhelst.
Jag tror jag har hittat det perfekta sommarjobbet för just denna sommar. Jobbar bara fem veckor, det gör att jag inte hinner bli trött på det, men framförallt får jag ganska mycket ledigt i sommar. Det behövs. Dessutom arbetar man ju inte direkt ihjäl sig. Har man köket får man plocka lite med mat och disk, men annars sitter man mest och väntar på att patienter ska sätta sig och prata (vilket de inte gör så ofta, de är rätt skygga) eller så går man på promenad med dem (har inte hänt mig än, men det kanske kommer). Under all väntan så har vi spelat kort (plump och vändtia), löst korsord och pratat.

Sen så är det intressant, patienterna är speciella, läser man i pärmarna om dem får man läsa om livsöden vill jag lova. Mycket tragik dock, naturligtvis.

Helgen v. 28

Lördag 7-19 (lunch: spagetti och köttfärssås; middag: varmkorv med bröd).
Söndag 7-19 (lunch: kyckling, ris och currysås; middag: ris ala malta).

Vi kommer att hjälpas åt, personal och patienter.

Nice.

Vad hände med sommaren?

Jag har sett fram emot Roskilde sjukt mycket, köpte nästan biljett häromdagen, skulle fixa en dag till ledigt från sommarjobbet, har redan fixat en vecka.

När jag idag kollade hur roskildeplanerna såg ut i år så blev jag lite överraskad. Jag trodde det var självklart. Men icke. Ingen verkar vilja åka. Så här står jag nu med en massa ledig tid och inget att göra.

Jag är inte på så gott humör.

Valet 2008

Jag har blivit erbjuden ett sommarjobb inom psykiatrin. Det kan bli riktigt intressant, är det något jag tycker är spännande här i livet så är det mänskligt beteende.

Samtidigt ska jag kolla på en avdelning för palliativ vård, alltså vård för i livets slutskede. Som undersköterska. Det känns också väldigt intressant och lika viktigt som psykiatrijobbet.



Så här sitter man med världens beslutsångest.

Att ringa

Sitter egentligen på wikipedia och söker klarhet i vad exakt en sekundärinfektion är, men jag känner för att skriva lite här.

Gick för en stund sedan till ett lämpligt hörn här på MB för att ringa till en man som skulle ha ringt mig i måndags om sommarjobb. Lite syrlig har jag känt mig, det är lite tråkigt att hela tiden vara beredd på ett samtal som aldrig kommer, svårt att koncentrera sig på skolan.
Hursomhelst kom jag nu från mitt hörn, via mobiltelefonen, i kontakt med honom, han satt i ett möte och sa att jag skulle återkomma klockan tre i eftermiddag om det var okej för mig.

Jag sa att det var okej.

Vad jag tänkte var nog lite annorlunda.

"Kanske skulle han få ta och smaka på sin egen medicin, jag skiter i att ringa!"

Jag tänkte bara detta, jag kommer ringa, jag är inte i den sitsen att jag kan skita i att ringa hur som helst.

Jag gillar inte detta underläge man har.

Otålig

De har inte ringt mig än om något sommarjobb.

Är det ingen som vill ha mig?

Jag vet inte om jag har gått igenom någon sorts personlighetsförändring eller vad det är, för det är något som inte är bra. Kanske bara dålig sömn. Stundtals vantrivs jag med att vara den jag beskådar mig själv vara. Kanske har jag själv, katalyserad av omgivningen, halkat in på bittersvängen lite alltför mycket.

Ikväll ska jag dock försöka ta mig ur de gamla hjulspåren och le, i alla fall försöka.

En liten tröst är min sjömanströja/kostym jag tjackade idag och att jag faktiskt känner mig piggare efter eftermiddagsluren.

Jag har alltid velat ha en sån här i min ägo.

På halt vatten

Någon gång i mitten av intervjun så började jag känna mig lite illa till mods. Gipsa, sätta EKG, urinkateterisering och venprover, traumaskador, blod och stress. Sådana termer. "-Klarar du stress?"
Jag sa att det är en del stress i skolan. De replikerade att böcker inte är som upprörda människor i ett väntrum.
"Det är ju förstås sant", sa jag.

Vad ska man säga, jag vill ju bara ha ett roligt sommarjobb, få lite stålar samtidigt som jag lär mig något. Gärna hinna med att sola lite, fika på stan och kanske njuta lite.

Nåja, besked i nästa vecka, de ville kolla med mina referenser.

Hoppas hoppas.

Om jag får sommarjobbet kommer det nog gå bra, men det kommer bli en hel del att lära sig.

Live

Nu är jag laddad för jobbintervjun. Lite papper skall plockas i ordning, jag ska ta en dusch, men mer finns det nog inte att göra.

Spelningen på Cirkus i onsdags fick mig på gott humör, den behövdes. Det kanske inte är någon spelning som går till historien enligt andra, men för mig var den speciell. Den betydde så mycket mer än bara bra musik och stämning. När jag var där så sket jag i allt annat för stunden, jag gladdes bara åt att jag tagit ledigt så jag fick vara på plats.

Så euforisk som jag var under Cygnus...Vismund Cygnus (vad nu den låttitlen betyder) har jag inte varit på bra länge, måste nog gå tillbaka till förra sommaren, kanske eftermiddagen efter organtentan, för att hitta något som varit i närheten.
Kommer de tillbaka till Sverige så kommer jag tveklöst försöka få tag i en biljett igen.

Gryta, ett måste för en Bergslagspojk

Igår begav jag mig iväg mot köksaffären för att inhandla min julklappsgryta. Jag fick 600 kronor i presentkort av mina föräldrar. Det blev en snygg, blå och emaljerad gjutjärnsgryta. Det fick mig att känna mig lite som en bergakung.
Idag skulle jag ju inviga vidundret. När jag först ställde den tunga grytan på spisen drabbades jag av lite mindervärdeskomplex, hade jag haft någon intet ont anande klasskamrat i närheten hade jag nog sagt något elakt till honom eller henne. Men nu var jag ensam och fick kanalisera mina känslor på annat sätt.
Det slutade med att jag fyllt den puttrande grytan till bredden med tomat, potatis, blomkål, falukorv, lök, grädde, creme fraische, vitlök, linser och så vidare. Jag är lite häpen fortfarande. Jag har en massa mat, ordet storkok är på sin plats. Min bror kommer att få smaka. Det ska jag se till.
Han kommer upp på tisdag, grytan kommer att ha gott om tid att gotta till sig lite extra.

Apropå bergslagen så har jag fått ett väldigt positivt mail från ett av lasaretten i bergslagen jag sökt sommarjobb. Kanske kommer jag att få jobba på akuten. Spännande. De vill intervjua mig, antingen på plats eller över telefon.
Lovande.

Ska ju neråt i landet och beskåda The Mars Volta snart, så då kanske jag kan klämma in ett litet besök på lasarettet. Nice!

Mailkungen

Ibland är jag flitig.
Ikväll var jag ganska flitig och jag ska nog flita lite till, det finns lite disk som väntar.
Men förut, då skrev jag e-brev. Till både höger och vänster.

Det är ju hög tid att söka sig ett sommarjobb.
Jag har skickat en massa mail till USÖ för att visa mitt intresse och jag har fått några svar, vilket inneburit att jag fått svar att svara på genom att skicka CV och personligt brev. Thorax-IVA på USÖ och någon tjänst Lasarettet i Lindesberg.
Det finns många spännande arbeten att söka. Ibland får man svar att det inte fanns arbeten där man trodde det skulle finnas, men det kan jag finna mig i. Det löser sig nog ändå för mig till slut på något sätt.

Förutom att skriva mail om sommarjobb har jag skrivit mail för att reda ut hur det blir med mitt amanuensarbete. Jag missade mötet i fredags, men jag har fått en grupp biomedicinstudenter att undervisa, det vet jag, inte så mycket mer.

Sedan mailade jag Örebro universitet för att jag vill ha ett papper att visa upp för kurssekreteraren på Attack och försvar, med endast en gnutta tur ska jag kunna tillgodoräkna mig labben som går av stapeln de dagarna jag tänkt göra Stockholm. Jag har ju, som kanske inte märks så väl, pluggat en del biologi innan jag påbörjade min karriär som läkarstudent.

Jo!

Det var ju sommarjobb också.

Dessutom:
* Amanuensfunderingar som lett till att jag ska göra ett försök som amanuens i histologi till våren. En amanuens är, vad jag har förstått, en student som undervisar andra studenter. Typ.
* Soffköp. En fin grön plyschsoffa. Tresits.

Nu ska jag packa mina tavlor.


Blodsockersensorn som sitter i mitt underhudsfett (blä) får mig att må lite dåligt. Psykiskt. Sen har jag lite ont i magen.

Dåså

Sommarlovet kan börja igen.

Jag har klurat lite på saken och jag har inte haft en död stund sedan i påsk.

Min sista dag gick långsamt, när jag väl var färdig så hade jag dock lite svårt för att lämna stället. Fick liksom en liten klump i halsen när jag lämnade gubben G i sin rullstol bakom mig.

Men jag glömde matlådan så jag får ta en sväng förbi där imorgon. Bjuda på hembakat fika.

Snart

Det är inte så att jag stressar ihjäl mig på jobbet.
Det är inte så att det är alltför många tunga lyft.
Det är inte så att jag inte tycker att det är roligt.
Det är inte så att pensionärerna tär alltför mycket på ens psyke.
Det är inte så att medarbetarna är dåliga (för det är de definitivt inte något undantag).
Det är inte så att jag haft problem att ta mig upp på morgnarna...

Men nu ska det fan bli skönt med lite sommarlov!

De senaste dagarna har masat på i sådant långsamt tempo att jag inte vet vad. Jag har gått och halvslumrat halva dagarna.

Det känns verkligen att det bara är en sketen arbetsdag kvar, klockan verkar ha stannat. Imorgon går jag 7-16. Sen är det klart. Tomheten får ta vid.

Jag behöver lite tomhet ett tag och det blir inte sämre av att mamma och pappa far till Düsseldorf i några dagar. Sen ska man väl fixa hundvakt till hundarna och den totala obundenheten är ett faktum så gott som något.

Men det är med något blandade känslor jag lämnar stället, det har varit en bra tid. Fast nu när jag jobbat sex dagar denna vecka och har en kvar känner jag mig lite trött på det. Kanske är det bra det, att jag känner mig trött på det, så jag inte längtar tillbaka alltför snart.

Nu ska jag lägga mig för att imorgon bitti stiga upp fem igen, en sista gång för den här sommaren.

God natt.