Snart

Det är inte så att jag stressar ihjäl mig på jobbet.
Det är inte så att det är alltför många tunga lyft.
Det är inte så att jag inte tycker att det är roligt.
Det är inte så att pensionärerna tär alltför mycket på ens psyke.
Det är inte så att medarbetarna är dåliga (för det är de definitivt inte något undantag).
Det är inte så att jag haft problem att ta mig upp på morgnarna...

Men nu ska det fan bli skönt med lite sommarlov!

De senaste dagarna har masat på i sådant långsamt tempo att jag inte vet vad. Jag har gått och halvslumrat halva dagarna.

Det känns verkligen att det bara är en sketen arbetsdag kvar, klockan verkar ha stannat. Imorgon går jag 7-16. Sen är det klart. Tomheten får ta vid.

Jag behöver lite tomhet ett tag och det blir inte sämre av att mamma och pappa far till Düsseldorf i några dagar. Sen ska man väl fixa hundvakt till hundarna och den totala obundenheten är ett faktum så gott som något.

Men det är med något blandade känslor jag lämnar stället, det har varit en bra tid. Fast nu när jag jobbat sex dagar denna vecka och har en kvar känner jag mig lite trött på det. Kanske är det bra det, att jag känner mig trött på det, så jag inte längtar tillbaka alltför snart.

Nu ska jag lägga mig för att imorgon bitti stiga upp fem igen, en sista gång för den här sommaren.

God natt.