Evighetsprojekt

Dum som jag är åtog jag mig förra sommaren uppdraget att scanna in familjens diabilder på datorn.
Jag har nu satt mig igen, har kommit till låda 15, en låda brukar innehålla 2 gånger 40 bilder om det inte är en stor låda med 2 gånger 60. Varje bild tar ungefär en minut att scanna och jag har kommit fram till 1984 nu. Det ger ju den goda nyheten att det blir många bilder på mig (tjoho), men den dåliga nyheten att jag fortfarande är väldigt liten (vilket betyder mååånga lådor till), jag måste ta mig igenom morfars begravning och bilderna från Englandsresan 1990 (som tar upp flera lådor bara den).
Tillråga på allt så kan man bara scanna fyra bilder åt gången, sen måste man pilla dit nya bilder och sen de möblerat om vid datorn här hemma så måste jag resa mig från stolen (vilket jag inte behövde förut) varje gång detta ska ske.

Men det är jävligt kul att pyssla.

Coffee fueled rage

Jag gick med mycket rask takt till jobbet idag, upptäckte vid köksbordet att jag skulle hinna gå istället för att cykla. Jag gick så pass raskt att jag kom in på sköterskeexpeditionen två minuter innan mitt pass hunnit börja.

Men hjälpte det då?

Natten hade jävligt bråttom och anledningen var att det var semesterdags, så fast jag var tidig så missade jag rapporteringen av neurologpatienterna.

Sedan blev saken inte bättre av att folk som kommit tillbaka från sin semester fortfarande verkade lite på semester.

Det kändes väl förståeligt fram tills jag fick känslan av att jag under långa stunder gjorde i princip allt på avdelningen. Ingen annan svarade på ringningar, det ekade tomt på undersköterskor och jag rände fram och tillbaka mellan patienter, telefon och frukostdiskningen.

Det visade sig senare att det gick åt fyra undersköterskor till att lägga in matbeställning på datorn, en till att sitta vid tangentbordet och tre till att stå där och prata. Lite som en rolig historia. Efter det gick några på lunch och jag tog upp matbeställningar på avdelningen.

Efter att jag fått i mig lunch försvann två av undersköterskorna till diskrummet, för att tillsammans göra det jobb jag utförde på egen hand under förmiddagen. Jag fick fortsätta ränna på avdelningen, rörpost, ringningar hit och dit, soptömning, städning och bäddning. Diskningen tog ganska lång tid och ju mer det ringde och ju mer jag kände mig ensam på avdelningen, desto mer irriterad blev jag. Irritationen var dock inte helt av ondo, för jag fick extra fart under sulorna och arbeta ännu flitigare.

Jag ska väl egentligen inte klaga så mycket här, för jag klagade inte när jag var på jobbet... men det är svårt när folk inte är direkt otrevliga.

Nu ska jag vila, sen ska jag skriva en rad på uppsatsen, sen blir det kanske lite häng.

Läs inte, jag är bara bitter

Precis när semesterperioden drar igång så får jag ett brev från länsstyrelsen att jag måste fixa ett läkarintyg för att få fortsätta köra bil. Vi diabetiker måste kunna vifta med läkarintyg på att vi inte är trafikfarliga, undrar om det är lika för diagnosticerade alkoholister... kanske är det så, eller så måste de tagits på bar gärning vid rattfylleri.

Hur som, jag ska alltså när semestern är i full gång försöka få en tid hos en läkare, vilken specialitet läkaren ska tillhöra för att intyget ska vara giltigt framgår inte av brevet (och när jag ringde sa en dator med kvinnlig stämma att de inte kunde ta mitt samtal [på grund av semestertider kanske?]). 

Det hela känns lite som en spottloska i ansiktet, jag tillhör en i den där skaran som sommarvikarierar så att viktig sjukvård kan fortsätta fungera fast folk firar sin semester. I bästa fall kommer jag få tre veckors ledighet i slutet av sommaren, om jag hinner klart med uppsatsen, sen tar termin 7 vid och jag kan nog inte räkna med att känna mig helt ledig förrän någon gång nästa sommar. 

Sånt är livet som student ibland.

Och jag gillar det för det mesta.

Maskinen går inte riktigt som den ska

Det värker i mitt huvud och mina leder, armhålorna ömmar och jag hostade just upp en massa slem.

Utanför skiner solen, våren är här, våren är här.

På tisdag ska vi tydligen springa blodomloppet, eller var det en annan dag?

Ibland förtjänar inte företagen pengarna de kräver en på, men sådan är kapitalismen

Jag måste betala några räkningar, framförallt till #*½-företaget Bredband2. Deras kundtjänst är inte tillgänglig på något sätt så jag har ingen aning om min uppsägning kommit fram eller ej än. Känns lite jobbigt.

Jag stör mig på att de skickar pappersfakturor och tar extra betalt för det fast jag beställt elektronisk fakturering, och jag stör mig på att de inte svarar på mail och att jag inte kom fram trots att jag satt i telefonkö i över en timma häromdagen!

Både ljuvt och bittert

Vi skrev tentan idag. Från 8.30 till 16.30.
Äntligen är den över!

Förmiddagens case gick bra, EKG:na kanske gick bra, sedan kom eftermiddagen: essäfråga på gynekologiska sjukdomar. Tjoho!! Det var andra caset av hittills tre som hade att göra med kvinnliga genitalia.
Caset efter det, det fjärde och sista för dagen, handlade om kvinnliga genitalia. Tjohoo!!!
Okej, det rörde även hjärntumörer, men ändå!

Att hjärtat och kärlen helt saknades i casen, att levern inte togs upp, eller det metabola syndromet och thyroidean lös med sin frånvaro fick mig att känna mig som tjurfäktaren i Ferdinand på julafton.
Och var höll lungorna hus denna dag på tentan?!

Fan.

Kanske får jag G ändå, men jag fick inte visa att jag kunde det här!

Den jobbigaste minuten är...

En sak som kan göra mig lite frustrerad är DVD:n på min dator. Jag vet inte hur många gånger den har trögat nu när jag ska se på Seinfeld.

Lite störande när man har rykande och god korvstrogge som kallnar i väntan på att datorn ska bestämma sig för ifall den ska spela upp filmen eller ej.

Menmen, jag är envis och kan konstatera att jag säkert suttit och väntat på DVD:n i alldeles för många minuter, snart kanske timmar, den senaste veckan.

Jag kan meddela att korvstroganoffen var fantastisk denna gång och att det gjorde att min goda humör fortfarande sitter i.

Meningslöst skrivande, natten till en lördag

Skulle ju till Strömpilen och handla.

Vänder i entrén till Cervera med insikten att presentkorten ligger kvar på fönsterbrädan i köket.
Köper ram på Gallerix med insikten att jag behöver mins 46*61 cm, släpar på ramen under armen hem senare.
Handlar mat på ICA Maxi, vill ju ha något att bjuda på när det är filmhäng, vill ju inte vara en dålig värd.

Kommer hem, inser att ramen är 50*60 cm, begriper inte hur det gick till, inser att jag nog kommer bli ensam om att äta laxen jag köpt.
Har heller inte den grytan jag ämnade köpa för presentkorten.
Jag kommer nog gå tillbaka till ramaffären imorgon, försöka få pengarna tillbaka för ramen, fast jag han börja slita lite i förpackningen.
Sen ska korridorsrummet städas. Mariehem ligger långt bort.

Men kökslampan sitter bra och lyser alldeles lagom.
Dessutom blev laxen god och filmen, den var bra.

Nu ser jag i kors.
God natt.

Bestick

Hade väl egentligen tänkt dela med mig om mina nyvunna kunskaper i könsorgan och snusk, men det har kommit viktigare saker i vägen. Sexet får vänta till en annan gång.

För ett av mina stora fritidsintressen är gröt. Havregrynsgröt om jag ska vara mer specifik. Det är en sann konst, att koka havregrynsgröt alltså, och det krävs både bra råvaror och bra kastrull. Så i morse när jag kunde konstatera att favoritkastrullen* ännu inte blivit diskad från makaronerna (som suttit som klistrade på insidan av rostfritt stål sen några dagar) blev jag lite less.
Jag fick koka min gröt i en stor och inte lika trevlig kastrull. Dock blev gröten god, det ska inte förnekas, Staffans äppelmos tillsammans med kanel och aprikos gör grötförtäringen till ett nöje. Oavsett kastrull.

* Kanske är det på sin plats att förklara kastrullen lite kort. Den är liten, perfekt dimensionerad till min grötportion på morgonen, den är söt dessutom.

Dessutom fanns det inte en enda ren gaffel i köket när jag skulle äta min kvällsmat. Knivar fanns det ett par. Kaffekopparna lyser med sin frånvaro i skåpet.
Vart tar allting vägen?

Annars är det rätt bra. Trött. Sov lite illa inatt. Tvättmaskiner och så.

Dagens repeat-låt: The Verve - The Drugs Don't Work
Det hade jag knappt kunnat tro för tio år sedan, eller när de nu var som störst, att jag skulle sitta och rysa till deras låtar.

Fasen, vilken härlig morgon i Umeå

Saker och ting tycks inte vilja gå min väg.
Efter en lång resa mellan Örebro och Umeå igår så upptäcker jag att jag glömt lägga in en massa musik på min externa hårddisk, detta betyder att jag får släpa med mig hårddisken ner igen för att släpa den på tåget upp igen. Jag vill verkligen ha den där musik.

Jag sov i alla fall gott. Hade sovit dåligt i flera dagar innan. Gick då i morse upp och åt frukost. Den var god, inget att klaga över, gröt och bröd. Sen skulle jag sätta mig vid datorn för att fixa med de musikfiler jag faktiskt inte glömde hemma. Ställer en kopp med kaffe på soffbordet (coffee-table?), vänder mig om och lyckas slå ut kaffet över bordet där även en iPod och en massa papper ligger. På en sekund förvandlas en bra morgon till en dålig. Jag har inte varit på bra humör på flera dagar. Jag vet inte vad det är, känner mig rotlös, rastlös och lite annat. Nu blev det inte bättre.

När jag sedan städat undan det värsta av kaffet, som även landade på min stora matta, så var det då dags att upptäcka att det inte går att spela de musikfilerna jag fick med mig. Eller, det går att spela upp dem, men det är något fel på dem så det är inte musik utan oväsen som kommer ut ur högtalarna.
Jag satt alltså en hel dag i Örebro och la in mina cd-skivor på datorn för att ta med mig upp på min externa hårddisk till Umeå för att efteråt upptäcka att det ändå inte funkar. Jag vet inte vad det kan vara för fel. Men jag är inte glad. Kan något gå bra idag eller ska jag bara dra täcket över mig och vänta på bilresan tillbaka till Örebro imorgon?

Det kommer lukta surt kaffe på mitt rum för all framtid.

Blev lite gladare nu när jag insåg att jag haft tur med en sak och det är att jag valde att ta med mig Bob Hund-skivorna upp istället för att lägga in dem på min hårddisk.

Bob Hund håller som alltid.

Utsugare

Jag hatar Aftonbladet.se. Jag tänker inte länka till dem nu bara för det. De jävlarna.

Jag såg en artikel på deras hemsida om unga diabetiker som skippar sitt insulin för att gå ner i vikt. Men så måste man pröjsa för att få tillgång till hela artikeln, särskilt irriterande då "experten" som uttalar sig är en Örebro-läkare som man känner till.

Usch Aftonbladet, usch!

Jag ska nu göra lite research på ämnet ätstörningar bland diabetiker och kanske skriva en essä eller ett blogginlägg om det, kommer att vara gratis i min version. Ett intressant ämne tycker jag.

Ett jävla tjat om väder

Jag gillar när solen skiner, det ska jag inte förneka. Men jag gillar när det regnar med, snöar och åskar. Jag gillar de flesta vädren. Förutom mulet väder utan regn, för det vädret är bara grått utan någon action i form av vattendroppar.

Men det verkar som om alla andra är helt som besatta av att det ska vara soligt. Man skyllar allt elände och alla sina tillkortakommanden denna sommar på att solen inte tittat fram tillräckligt ofta och att molnen fällt alldeles för många tårar.

Det blir förfan vad man gör det till! Detta kan vara den sista sommar du upplever, idag kan vara den sista dagen i ditt liv. Så se till att njuta av vädret, i vilken form det nu kan komma.

Solen kommer nästa helg (DN.se) Halleluja! Varför ägnar vi så mycket möda och uppmärksamhet åt väder vi inte kommer att få förrän eventuellt om en vecka?

En regnig juli - då tar vi antidepressiva mediciner (DN.se) Det är inte vädret som gör det utan att vi inte är utomhus tillräckligt. Ut med er, det är bra för blodtrycket, blodsockret och musklerna med, förutom sinnelaget.

Fan vad duktig jag är!

Nu ska jag snyta mig.

Klagosång

Idag har jag nog varit för trött för att företa mig något mer ansträngade än några promenader och lite bloggande. Jag lyssnade lite på bob hund och la in några låtar på min iPod.

Jag har säkert mått bra av att ha hört av mig till någon kompis, men så gjorde jag inte i någon större omfattning. Jag var asocial igen, som så många andra dagar. I veckorna när man jobbar 7-16 blir man rätt seg om kvällarna om man dessutom har 2,5 mil att pendla.
Jag ska ta tag i det i veckan, jag måste, jag kommer bli deprimerad om jag inte gör något annat än att sitta här eller ta promenader. Föräldrarna sitter bara och kollar på sina deckare. Jävla skit, jag kan ju inte ens titta på tv, den är ju upptagen vareviga kväll. Men tittar jag på tv så tröttnar jag ganska snabbt ändå.

Kanske är dags att rota fram skolböckerna?
Nej, usch. Inte än.

Är det så att jag saknar Umeå-folket kanske?

Sen tror jag att det är så att jag har fått lite närhetsabstinens... blä.


Fan. Kanske är dumt att skrämma bort de få läsare jag har men sånt här gnäll.

Björkarnas förbannelse

2003 missade jag Björk när hon spelade på Roskilde.
2006 visade det sig att jag är lätt allergisk mot björk och äpple
2006 flyttar jag till Umeå björkarnas stad
2007 upptäcker jag nackdelen med att bo i björkarnas stad
2007 missar jag Björk på Roskilde, denna gång var det vädret som hindrade mig. Jag var deppig, genomblöt och frusen. Det spöregnade fortfarande och det var en kamp bara att se Arcade Fire fast de spelade i Arena-tältet. Jag var bitter. Bitter. Sur och bitter.

Man behöver inte vara schizofren för att se ett mönster här. Björkar.

Soft musik och städning

Denna dag vaknade jag rätt tidigt. Av någon anledning ville jag somna om, jag kunde först inte för mitt liv veta vad det var som fick mig att inte vilja gå upp.
Jag somnade om en stund, kände att jag nog ändå måste ge mig upp, klockan hade börjat närma sig 9:30. Men fortfarande ligger den där obehögskänslan kvar som gör att jag inte vill gå upp.

Jag kliver upp ändå, kunde ju inte komma på vad det var för fel på denna söndag. Sedan kommer jag in i köket, efter att ha traskad igenom den skitiga korridoren. Jag upptäcker vad problemet var.
Det är min städvecka och det är söndag. Att befinna sig på sin städveckesöndag är inte kul. Då är det dags för dammsugning, städning och skurning av korridoren. Hemskt. Särskilt som den personen som har städvecka innan mig flera gånger bestämt sig, under sin städvecka, för att att lämna sitt ansvar och sticka hem till västkusten, Sveriges avskrädeshål hädanefter. Utan att byta städvecka med någon annan och därmed låtit korridorstackaren stå ostädad en vecka extra... till mitt förtret.

Jo och inte nog med det, jag hade tvätttid från 7 till 12. En del hushållspyssel. När jag torkade upp en juicefläck som ingen tydligen velat kännas vid (jag kan inte ha spillt juice, jag slutade dricka juice för mer än tre år sedan) kom jag att tänka på morsan. Kanske var det för att jag fick en sådan lust att skriva post-it-lappar överallt. Jag skrev faktiskt en post-it-lapp angående en hög med disk som blockerat en av diskhoerna i en halv vecka. JA! Inte nog med att disken är i vägen, det är ju en del disk man själv behöver men INTE vill diska därför att någon annan har smutsat ner den!(!)

Jag tänkte som sagt på morsan, det är ju mors dag idag! Grattis mamma, mormor och farmor! (Jag har redan ringt dessutom, till mamma då. Vilken förträfflig son jag är).


I mitt ivriga städande kom jag på att ge tangentbordet en omgång. Det gick väl sådär.

Hade egentligen tänkt skriva en liten recension på Geraldines demo Instead of a Mind men jag trasslade av någon anledning in mig i ett försök att göra en länklista här bredvid till höger med länkar till olika myspace-hak jag gillar. Jag kan inget om webbdesign eller sån skit... det gick åt helvete. Med andra ord.

Jag skippar någon fullödig recension, men jag rekommenderar dem, med en sång som påminner om Björk (vars röst jag blev kär i sommaren 2003), fast mer återhållsam vilket är mycket positivt. Musiken är, med risk för att få en menad komplimang att bli till en förolämpning, sövande. Lågmäld gitarr, inga trummor och lite elektronisk rytm, lagom framträdande bas och lite alla möjliga ljud som får mig att tänka på kalfjället (vilket jag förövrigt inte tror jag besökt än).
Ähh, det går inte att göra en rättvis recension.
Kolla deras myspace istället: Geraldine.

Eric grisar vidare

På bloggportalen.se så fungerar det som så att om man länkar till olika tidningsartiklar så blir man mer synlig.
Ibland så verkar det onekligen som om folk länkar till artiklar bara för att synas, för inte verkar det som om de har något av substans att tillägga.
Idag har vi ett bra exempel i denna Aftonbladet-artikel: Sköt världens fetaste svin.

När man länkar till en artikel hamnar man på en lista med andra som länkat till samma artikel, just denna artikels sådana lista hittar man här.
I den här artikel förfäras jag över att det är en liten j*vla snorunge på 11 år som fällt grisen och får hyllningar från höger och vänster. Jag vill ge all cred åt dem som också sett detta och inte bara slängt in en länk till artikeln för att synas på bloggportalen. (T.ex: Fredrik Johanssons Blogg och Puckosmulan).

Men ni andra?

Hämtat ur en blogg jag inte nämner namnet på:
"Svin
Många svin passerar min blogg. Det här är ett rejält svin. SVIN"

(SVIN är alltså länken till den där artikeln, mer var det inte i det blogginlägget)


Visst, jag tycker också att det är trevligt med läsare på min blogg. Men har jag inget att läsa vet jag inte om det är någon vits att ha läsare. Jag menar, skriver man som i ovan citerade blogginlägg, vad ska man då ha läsare till?

Nu har jag lågt blodsocker.

Svarta hål

Jag skrev ett inlägg jag kände mig oförskämt nöjd med. Och det straffade sig. Hade det inte försvunnit ut i universum hade jag inte skrivit det här.

Den här dagen har fan tagit på mina krafter.

Så regnade det på mig när jag gick till ICA, Weeping Willows spelade en sorglig låt och ja, bara den promenaden var denna dag så i ett nötskal att jag inte kunnat få till det bättre i min fantasi.

Håll till godo gott folk, nu är jag på dåligt humör. Och jag har anledning till det.

Örebro universitet

En liten historia som pågått i Örebro sedan jag gick på universitetet där har av allt att döma kommit närmre sitt slut. Universitet döms för diskriminering (svt.se).

Man har fällts för diskriminering då tre kvinnor nekats plats på hälsoutvecklarprogrammet till förmån för tre karlar som haft sämre meriter. Nu är det alltså inte okej med könskvotering. Jag vet inte vad jag ska säga om kvotering, det finns både för- och emotargument.

Men så jävla stor sak är det väl inte att inte komma in på det där programmet att man måste få 75000 kronor i ersättning för det. Det känns mer som om de stämt universitetet för att de kan det och inte för att universitetet gjort något riktigt grovt.

Nu är det valborg, så låt oss skåla för de 225000 kronorna man nu måste dra ner på undervisningen vid Örebro universitet, och skåla för advokaterna som nu får skörda cashen de så hårt har slitit för.

Ps.
Var det bara jag som hörde felsägningen: "...en spräckt lebb... läpp." på tv4-sporten igår när de rapporterade från damfotbollsmatchen mellan Arsenal och Umeå och målvakten spräckte läppen?
Ds.

Måndagsfilosofi och småbesvär

Är inte helt oförkyld, men jag är inte riktigt förkyld heller. Måste blivit smittad av någon av alla dessa små liv som ränt runt med förkylningar kring mig som om jag vore en stor skithög och de flugor.
Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.


Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?


Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?


Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.


Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!


Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.


Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!


Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.

Bland nej och gnäll

Såg på fotbollen, kom hem från den nyss. Det blev många neeeej(!) framför televisionsapparaten.

Men jag stör mig fortfarande på aftonbladets brist på journalistik. Sara tjänar minst i Sverige.
En artikel som jag tror är ett litet led i kampen för att höja kvinnolönerna. Självklart ska kvinnor få lika lön för lika arbete!
Men, kära nån!
Jag får inte någon bild av någon hårt slitande och trasig proletärkvinna av artikeln. Den bilden jag får är en passiv, gnällande snorunge. Okej, hon tjänar inte särskilt bra. Men hon har i alla fall en fast inkomst.
Det är bara att kolla på boendet.
Vad fan bor de i för en tvåa som måste kosta så förbannat mycket? Som gammal Örebroare vet jag att de har ganska bra hyror på allmännyttiga bostäder i Örebro, är man inte väldigt kräsen kommer man undan rätt billigt om man är två och delar.

Måste hon ha gardiner av senaste snitt?
Måste hon ha katt?
Måste hon ha en ny matchande soffa? Är det en mänsklig rättighet, i paritet med rent vatten?

Jag vet inte vad hon får i nettolön, men kan tänka mig att den borde ligga på kring 8000 kronor. Det är 600:- mer i än vad alla studenter som bara lever på CSN får. Många av oss studenter är ensamstående och så många rabatter får vi inte. Ändå är det få studenter jag hör klaga, jag är student själv och jag umgås nästan uteslutande med studenter.
Vilka måsteräkningar är det som kostar så förbannat mycket?

"En dag gick hon till chefen. – Jag sade att jag tänkte säga upp mig om jag inte fick högre lön. Men jag blev övertalad att stanna kvar."

Med den meningen så förstärks bilden av kvinnan som passiv och undergiven.