Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.
Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?
Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?
Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.
Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!
Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.
Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!
Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.
