Visar inlägg med etikett stick. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stick. Visa alla inlägg

2007-04-23

Måndagsfilosofi och småbesvär

Är inte helt oförkyld, men jag är inte riktigt förkyld heller. Måste blivit smittad av någon av alla dessa små liv som ränt runt med förkylningar kring mig som om jag vore en stor skithög och de flugor.
Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.


Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?


Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?


Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.


Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!


Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.


Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!


Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.

2007-03-06

Bland insulinpumpar och cellböcker

Ljuset i tunneln är bra nära nu.
Nej, det är ingen näradödenupplevelse... eller är det?

Imorgon är det i varje fall dags för celltentan. Den är på 19 poäng om jag inte misstar mig. 19 poäng ska motsvara 19 veckors heltidsstudier á 40 timmar.
Alla dessa timmars studier (kan dock knappast ta åt mig om någon påstår att jag pluggat 40 timmar i veckan) skall sedan prövas under en dag. Vi börjar skriva 9:00 och har sedan typ till 15:00 på oss att med pennan rapa upp allt vi lärt oss. Inse allt vi kanske borde läst mer om, skrynkla till hjärnbarken lite lite extra för att kanske krama ut en liten kunskap till, stressa, lyssna på pennorna och störa sig på bänkgrannen.

Ska jag vara ärlig har jag de senaste dagarna längtat till att få sätta mig i tentabänken. Det är nu mitt 60-meterslopp jag laddat för så länge kommer. Önskar bara jag klarar kvalgränsen.


Och jag är riktigt hungrig på organkursen nu, nervsystemet lockar.

Nu slipper Styrbjörn sprutorna är rubriken till en hoppingivande artikel för min del. Kanske. Jag vet inte vad jag skulle kunna ha för nytta av en sådan pump. Jag tror att jag skulle tycka att den satt i vägen hela tiden. Men jag är helt och hållet övertygad om att det finns diabetiker som skulle ha stor nytta utav en sådan pump. Och kanske ska jag snacka med min doktor nästa gång vi ses.
Det är fint att utvecklingen går framåt i alla fall, i synnerhet nu när så många verkar drabbas av denna sjukdom.

2007-02-01

Att sticka

Nu börjar jag äntligen få lite fason på stickeriet. Idag lyckades jag att sätta 2 stycken perifera venkatetrar. Kanske låter det inte så imponerande och det kanske inte är så imponerande. Men jag är glad ändå, för jag känner att jag äntligen börjar få till det där.

För den nyfikne går det till, eller i alla fall ska det gå till så här: http://doit.medfarm.uu.se/media/pvkinstruktion/pageindex.htm

Jag måste bara tillägga att vi inte kör på plastarmar när vi övar, utan sticker på varandra. Det ger det hela en extra dimension av psykiskt lidande och sadism.


Det blir någon kväll varannan vecka som vi går ner till vårdvetarhuset och det börjar kännas som en trevlig vana. Avkopplande på nåt sätt.

2006-11-13

Bland vener och kanyler

Idag hade vi en sån där rolig PU-dag (PU=professionell utveckling), vi skulle lära oss ta venprover och sätta perifer venkateter (PVK). Det var med en viss skräck jag gick till skolan idag måste jag erkänna.
Det första vi gjorde var genomgång av PVK, jag kände mig svimfärdig redan då. Jag tog mig samman, vi fick börja på atrapper för att få in handlaget. Sedan var det dags att sticka på varandra.
Jag kan säga att efter att ha pillat på atrapperna lite och ångesten lagt sig, så gick det ganska bra. Visserligen så funderade jag på mitt karriärsval något när jag hade missat venen två gånger i rad. När jag visste att man ska spänna ut skinnet något för att fixera venen så gick det mycket bättre.
Att själv bli stucken var inte alls så farligt, det värsta är själva förväntansångesten.

Sedan var det dags för venprov och då var jag ivrigare än ivrigast och då missade jag att träna på att byta vakuumrör, så jag fick göra om av den anledningen, men det gjorde inget för det var skoj.

Nu ska man åter till den trista prekliniska verkligheten igen, med cellbiologi på dagordningen. Så illa är det egentligen inte, men det känns lite motigt att sätta sig med mitokondrien när man har fått lära sig saker som man lättare kan anknyta till läkaryrket.

Funderar på om jag skulle gått omvårdnad på gymnasiet istället för natur, men då kanske jag inte hamnat där jag är nu och jag är ganska nöjd med var jag är.