Bland vener och kanyler

Idag hade vi en sån där rolig PU-dag (PU=professionell utveckling), vi skulle lära oss ta venprover och sätta perifer venkateter (PVK). Det var med en viss skräck jag gick till skolan idag måste jag erkänna.
Det första vi gjorde var genomgång av PVK, jag kände mig svimfärdig redan då. Jag tog mig samman, vi fick börja på atrapper för att få in handlaget. Sedan var det dags att sticka på varandra.
Jag kan säga att efter att ha pillat på atrapperna lite och ångesten lagt sig, så gick det ganska bra. Visserligen så funderade jag på mitt karriärsval något när jag hade missat venen två gånger i rad. När jag visste att man ska spänna ut skinnet något för att fixera venen så gick det mycket bättre.
Att själv bli stucken var inte alls så farligt, det värsta är själva förväntansångesten.

Sedan var det dags för venprov och då var jag ivrigare än ivrigast och då missade jag att träna på att byta vakuumrör, så jag fick göra om av den anledningen, men det gjorde inget för det var skoj.

Nu ska man åter till den trista prekliniska verkligheten igen, med cellbiologi på dagordningen. Så illa är det egentligen inte, men det känns lite motigt att sätta sig med mitokondrien när man har fått lära sig saker som man lättare kan anknyta till läkaryrket.

Funderar på om jag skulle gått omvårdnad på gymnasiet istället för natur, men då kanske jag inte hamnat där jag är nu och jag är ganska nöjd med var jag är.