Att få tunga besked

Vartannat år så ska jag på ögonbottenfoto för att jag har diabetes och diabetiker ofta har skador på blodkärlen i näthinnan i ögonbottnen. Så igår bar det iväg igen. Samme sköterska haffade mig i korridoren som förra gången för att applicera de beska dropparna i mina ögon, de gör att ens pupiller vidgas och att musklerna som linsen hänger i slappnar av och på så vis får linsen att sträckas ut och bli tunnare. 

Det är lite jobbigt att titta in i kamerans sken med de ljuskänsliga ögonen och när blixten kommer kan inte min vilja länge hålla uppe ögonlocken. 

På högra ögat såg då min sjuksköterska att jag hade en liten förändring på ett blodkärl i

näthinnan. Jag har läst om det där och det jag har läst är att förutom att det är dåligt för synen så är det också ett tecken på att resten av diabetessjukdomen progredierar. Jag blev bitter. 

Sen så tittade han lite mer noga på bilden och sa att han nog skulle ta en till bild på högerögat i den vinkeln för att vara säker. Det var jobbigt och nästan inte värt det, men kontrollfotograferingen visade att första bildens kärlförändring nog var en artifakt (dvs damm på linsen). Jag blev lite lättad och kunde skjuta mardrömmen om njursvikt, amputationer,

hjärtinfarkt och blindhet ytterligare några år framåt i tiden. (Även om jag vet att diabetesvården är mycket bättre idag än för bara tio-tjugo-trettio år sedan så är jag ändå lite rädd för de där senkomplikationerna man fick av de äldre behandlingarna. Vad dagens diabetesbehandling leder till är det ingen som vet eftersom senkomplikationerna ligger i framtiden, det hör till saken på något vis). 

Hela veckan har det varit mulet, utom en eftermiddag, men när jag gick hem blev jag inte glad när solen återigen log mot mig. Den hånlog nog mot mig, för det starka ljuset var inte vad mina ögon med de vidgade pupillerna ville ha.

Jag kisade hela vägen hem, vilket slutade med att jag nästan gick in i en lyktstolpe och nästan krockade med en cyklist.

Väl i tiden blev brödet klart

för när jag tog ut limporna ur ugnen så var blodsockret lagom lågt.

Glass i stora lass

Ja, då var det dags för hemgjord glass. För den stod Filip och Staffan, den var god, galet god och jag har ju diabetes för i helvete!

Smakerna:
* Ananas/choklad (ananasjuice, burkananas och krossad choklad)
* Vanilj (på riktig vaniljstång)
* Kaffe (på kaffebönor och kaffelikör)
* Choklad (på 70% choklad nedsmält med smeten innan infrysning)

Innan jag ids lägga mig ska jag mäta mitt blodsocker och förfäras.

Solen skiner, det är vår, brisen fläktar och cykelvägarna är prydda med krossat glas

Min mamma tycker att jag ser för allvarligt på saker och ting, att jag ska vara mer lättsam och så.



Men jag tycker det är svårt. Det krävs energi för att vara lättsam, energi som jag inte har. Jag dräneras så ofta. När jag har dåliga diabetesdagar och tänker på alla hemskheter jag kan drabbas av.

Denna extra, oavlönade syssla jag inte alls har valt själv. Diabetes.

Diabetessköterskan säger att diabetes idag har en bra prognos.

Men jag litar inte på henne tyvärr. Jag vet inte varför.



Men jag är inte hopplös och jag tycker inte att det är hopplöst.

Har märkt att våren gjort mig lite piggare, lite mindre bitter och jag ser lite fler möjligheter.



Och efter ett inlägg som det här kommer ett mail från morsan som ett brev på posten...

Tema: temadagar. Eller hur jag slutade ängslas och började älska vaginan

Angående mitt nyligen införskaffade våffeljärn har det diskuterats våfflor på sistonde. Eftersom våfflor är gott, friluftsaktiviteter själavårdande och sällskap behagligt, så passar det ganska bra att våffeljärnet är av modell äldre. Det vill säga att det är ett sånt man har på spisen, alltså inte kopplar in i väggen. Detta gör att man kan ha det i elden dessutom.
Eldar kan man göra upp ute i den fria luften och där ute, i den fria luften, kan man ha sällskap. Allt gott än så länge. Nydalasjön är ett bra utflyktsmål.
Så jag och Aina sitter på internet och diskuterar när våffeldagen är och jag slår upp det på wikipedia (våffeldagen). Den 25:e mars. Lite långt kvar.

Jag klickar på en länk till en lista över fler temadagar, hittar internationella kvinnodagen (8:e mars), handduksdagen (25:e maj), arkivens dag(!), (alltid andra lördagen i november, temat för 2007:s arkivens dag var:"Människan i arkiven") och så förstås världsdiabetesdagen (den 14:e november, vi har en blå cirkel som symbol, tydligen).

En bit ner på listan över temadagar hittar jag då en temadag som mina ögon stannar på lite extra länge: Vaginadagen. Den elfte mars. Väldigt nära internationella kvinnodagen. Det blir ju väldigt mycket honligt då både kvinnans och vaginans dag samsas i den veckan. Men de dagarna behövs. Vaginadagen firas, eller vad man ska säga, för att uppmärksamma och förhindra våld mot kvinnor. Dagens symbol är denna: ({}). Går lätt att skriva i ett sms om man så vill.

Det är attack och försvar

Virus, komplementsystem och mucosaimmunologi.

Varje dag attackeras vi av illa sinnade små saker som vill utnyttja våra celler. Åka snålskjuts på vårat biokemiska maskineri. Oftast så märker vi inte ens av virusarna. Ibland yttrar de sig i förkylningar (då ofta Rhinovirus), ibland i AIDS (då HIV).

Och här sitter jag, bloggar och undrar vem jag parasiterar på. Medan min kropps immunförsvar tappert håller yttervärldens små elakingar i schack.
Tacksam?

Ja.

Men immunförsvaret gör fel ibland, det har jag märkt. Mitt immunförsvar gav sig på mina insulinproducerande betaceller. Insulit fick jag nog. Nu har jag inte mycket till kroppseget insulin.
Människokroppen är delikat. Balanser hit och dit, hela tiden en dans på en lina. Rätt vad det är kan det gå åt helvete, men under tiden har vi nog rätt så roligt. Dansar oss en låt och ser på film.

Idag var det premiär för Bio Marx, den klassiska torsdagsbion. Dr Strangelove, den klassikern, visades. Inga kommentarer behövs. Den var bra.

Affischer

Jag hämtade ut mina postrar jag beställde för en kort tid sedan.
Den ena postern är någon sorts spritreklam jag tyckte var riktigt fin.
Den andra är ett omslag till ett gammalt Allers-magasin, låter kanske inte så spännande, men det var det.

Bilder kommer upp senare när affischerna är inramade och uppspikade.

Och jag glömde nämna att den där blodsockermätaren väckte mig även inatt. Klockan 2 fick den sändaren på min mage för sig att sluta sända till mottagaren som låg bredvid sängen. Då blev mottagaren lite ensam och därmed också less. Så då började den larma genom att vibrera så att jag vaknade. Ja. Så har det varit för mig.
Imorse fick jag koppla ur realtidsblodsockermätaren igen, för den skulle tillbaka till medicinkliniken där nästa diabetespatient väntade på att få låna den.
Vi hade några roliga dagar, jag kommer sakna lyxen i att ha mitt blodsockervärde bara något knapptryck bort. Men det är förbannat skönt att slippa larm, dosor och kliande plåster.

Inatt ska jag sova ostört och imorgon är det studentsportardagen och fettisdagen. Bra sammanträffande.

Det är en del

Tja, det är en del just nu. Har en tenta på fredag, en tenta jag hoppas att jag klarar utan så mycket plugg, för jag kommer inte hinna så mycket plugg. Tror inte att den är katastroftung att göra om och jag tror nog att jag kan klara den ändå.

Det är ju flytt,

blodsockermätningar

Jag går alltså nu i några dagar omkring med en blodsockermätare i underhudsfettet. Var femte minut mäter den mitt blodsockervärde. Jag sover med urslingen och i natt varnade den mig flera gånger för mitt låga blodsocker. Inte mycket sömn alltså.

och en ny The Mars Volta-skiva (The Bedlam in Goliath) att lyssna in.


Recensionen i Aftonbladet.

Bitter

Igår var det en föreläsning om den åldrande människan, en geriatriker höll i det hela. Han sa att bland gamlingar så kan lunginflammation vara dödligt om den inte behandlas med antibiotika ordentligt.

Sen sa han att om man skulle smitta hela vår klass med lunginflammation och inte behandlade med antibiotika så skulle ingen dö, möjligen om det fanns någon med både astma och diabetes.

Jag har både astma och diabetes.

Yey!

Nyårslöfte nummer 1

Egentligen urbotat dumt, för det är en självklarthet att jag ska försöka göra det: sköta min jävla diabetes bättre*.

Inte för att det är bedrövligt nu, men jag vill ha riktigt bra värden, jag är blodsockerperfektionist. Inga fucking jävla senkomplikationer här!

Konkreta saker jag ska göra:
Ta blodsocker oftare, flera gånger om dagen.
Motionera mer t.ex. återuppta springandet trots väderleken.
Försöka ställa in insulindosen.



* Dessutom är jag egentligen lite skeptisk till nyårslöften, men på något sätt ger dem en illusion om att man kan lämna det gamla bakom sig. Eller, man kan lämna det gamla bakom sig (nästan när man vill), men nyårslöftena konkretiserar det på något sätt. Bla bla bla. Jag är trött. Jag borde plugga.

Weihnachtsspeziale

Jag blev uppjagad i ottan för att skala mandlar
Och stackars hundarna var tvungna att klä upp sig.

Ändå ska jag säga att julaftonen blev bra. Massor av god mat och godis. Drog på med en dunderdos insulin innan julbordet, för jag tänkte vara väl förberedd, sen satt jag och åt och insåg att jag inte skulle orka äta så mycket. Det var ju inte bra och jag blev lite snurrig av lågt blodsocker framåt eftermiddagen.

Men jag lever än.

God Jul!

Fan igen!

Någon jävel har bestämt sig för att köra en sen tvättning ikväll. Hoppas denna jävel bestämmer sig för att sluta upp med det lagom tills jag ska sova.

Och en helt annan jävel, en diabetikerjävel, kom just på att det är snart fyra timmar sedan han skulle injicera basinsulindosen. Eller om hela sanningen ska fram så har han inte orkat gå de där metrarna till jackan där pennan finns, dessutom tilltalas han inte av att sticka sig själv. Det är ju inget större problem egentligen, men ibland har han helt enkelt inte någon lust.

Nej, nu ska jag ta mig i arslet och spruta in det förbannade insulinet!

Lite gnäll

Jag är lite mer än 24 år, men jag känner mig som det dubbla. Det gör mig lite ledsen, inte så att jag vill gråta, men vemodet finns här inom mig.

Jag vet inte om det bara är så att jag är lite trött för att det är intensivt i skolan eller om det är så att det är min diabetes som spökar eller om det är så att jag är på väg in i en depression. Grejen är den att jag inte känner mig ledsen och blir trött på grund av det utan snarare att jag känner mig fysiskt dämpad (eller vad man ska säga) och det borde ju utesluta en depression.

Jag kände, som ett exempel, igår att jag när jag sprang inte hade särskilt mycket kraft i benen. Det gjorde liksom inte ont eller så, men det var som om benen inte ville springa snabbare än ganska lagom långsamt. Som om glykogenlagren var uttömda.

Jag känner mig svag i kroppen, som om jag bara vill ligga ner och vila. Tur jag ska till doktorn snart.
Det är inte så att jag mår direkt dåligt, men jag är opigg. Kanske ska man tillåta sig själv vara det?

Bipolärt så det förslår

För en stund sedan hade jag några manodepressiva ögonblick.


Mätte sockret till 16,1 mmol/L, lite för högt för att jag ska kunna ge mig ut och springa. Det gjorde mig lite nedslagen. Jag kämpar sedan en liten tid hårt med att få till sockret och insulindoserna. Kanske har jag höga krav på mig själv, men jag vill verkligen ha bra värden utan att gå upp i vikt, få hypoglykemier titt som tätt och så vidare. Går jag för ofta och länge med höga värden så har jag lärt mig, inte minst på mina tre terminer som läkarstudent, att det kan gå helt åt helvete för mig. Ja, det kommer att gå åt helvete för oss alla i och för sig, även de som är friskast av oss. Det kan jag garantera, jag som läkarstudent går i god för det. Men för mig kan det gå lite fortare och inte minst kan det för min del te sig lite hemskare.
Jag skulle kunna göra en lista på saker som jag löper stor risk att drabbas av om jag inte får till kontrollen över min diabetes, inte ett jävla organ kommer undan. Men jag vet inte om det tjänar någonting till.


Det jag har att göra är att gilla läget (vilket jag faktiskt gör för det mesta), kämpa så gott jag kan med blodsockret (genom motion, eftertanke på vad jag äter och naturligtvis rätt insulindosering) och självfallet får jag inte glömma att leva. Det måste ju finnas en poäng med att få till en så frisk kropp som möjligt, vad ska man med ett långt liv till om man ändå inte utnyttjar det? (Det finns alltför många tragiska människor som med sina friska kroppar gör ingenting och bara beklagar sig, det är ju mer beklämmande än att höra om döende cancerpatienter som suger märgen ur varenda av de få dagar de har kvar).


Men, jag sa ju att jag hade några ögonblick av manodepressivitet. Nu är depressionen avhandlad, nu ska manin avhandlas.


Efter att ha konstaterat att jag hade väldigt högt blodsocker och efter att ha konstaterat att jag riskerar impotens och candidabalanit om det fortsätter på det spåret, så läste jag min studentmail. (Jag skrev några mail igår och nu ville jag se om det kommit några svar).


Och svar hade det minsann kommit, från den jag helst ville ha svar: professorn.
Och svaret var mer positivt än jag hoppats.
Det här är spännande.


Jag blev så glad att jag gjorde slag i saken och lagade mina blå fingervantar som min mamma vägrat laga åt mig för att hon, vad jag kan minnas, inte tyckte de var särskilt snygga. [Men de matchar min nya joggingoverall, så lagas måste de ju nu om jag så måste till att göra det själv, jag som aldrig lagat ett par vantar förut].

Mina fingervantar

Före

Efter

Veckans favoritartist Jonathan Richman bidrog till det goda humöret, och ja mamma, jag valde att inte vara sur över blodsockret. (Men samtidigt kan jag inte förneka för mig själv att såna blodsockervärden är toxiska).

Sockersöt

Det har varit lite grann nu. Muntlig dugga idag, immunsystemet, blod och blodets koagulation. Jag fick godkänt, trots att jag svarade "Have nooo idea" på en av koagulationsfrågorna. Jag lyckades rädda lite av min stolthet när jag senare kunde k-vitaminantagonisterna och användandet av dem som råttgift och läkemedel mot blodproppar.

Annars har tankarna de senaste dagarna kretsat kring flickor och min diabetes.

På flickfronten litet nytt, men inget jag tar upp.

Men på diabetesfronten...

Min diabetessköterska (som säkert är väldigt kompetent men vars trovärdighet undermineras av att hon låter som Maud Olofsson i telefon) ringde och skulle rapportera mitt HbA1c. 6,6% eller om det var 7%, jag minns inte så noga, jag minns bara kontentan. Inte så bra. :/
Jag har alltså istället för att sänka mitt socker gått och ökat det. Fan!

Så från och med i morse så har jag bestämt mig för att utreda vad som ligger bakom mina dåliga värden. Jag har mätt socker lite halvsporadiskt de senaste månaderna utan att ha upptäckt några konstigheter, men nu jävlar ska jag gå till botten med det här. Efter bara en dag har jag en teori på var felet kan ligga: fel dos på måltidsinsulinet och hög dos på basinsulinet som maskerat de dåliga blodsockervärdena.

Vi ska ha metabolismlabb om några veckor. Vi håller på med casemetodik i skolan.
Jag är mitt egna case. Jag är mitt egna försöksdjur.

När minnet sviker

Jag ska precis till att ta mitt långtidsverkande insulin, kommer på att ÖSK spelar mot GAIS, måste kolla resultatet. 0-1. FAN!
Det distraherar mig såpass mycket att jag efteråt inte kan komma ihåg ifall jag tog något insulin eller ej.

Så nu står jag inför ett medicinskt beslut, ett ganska svårt sådant, eller nja. Tar jag en insulindos för mycket, då kommer det bli intressant. Jag kommer riskera insulinkänningar eller i värsta fall medvetslöshet. Men jag får äta en del då, om jag har tur.. kul på kort sikt.

Tar jag en insulindos för lite kommer jag ha ångest för det. Kommer stiga lite i sockret, kan mäta och lista ut ifall jag glömt dosen eller ej och fylla på med en ny. Detta scenario är ju inte så förskräckligt.
Men jag kan verkligen inte minnas att jag tagit något insulin och även om jag inte minns att jag inte har tagit något, så tror jag inte att jag gjort det.

Så nu ska jag ta en insulindos, förhoppningsvis inte min sista. Lantus, here I come!

Utsugare

Jag hatar Aftonbladet.se. Jag tänker inte länka till dem nu bara för det. De jävlarna.

Jag såg en artikel på deras hemsida om unga diabetiker som skippar sitt insulin för att gå ner i vikt. Men så måste man pröjsa för att få tillgång till hela artikeln, särskilt irriterande då "experten" som uttalar sig är en Örebro-läkare som man känner till.

Usch Aftonbladet, usch!

Jag ska nu göra lite research på ämnet ätstörningar bland diabetiker och kanske skriva en essä eller ett blogginlägg om det, kommer att vara gratis i min version. Ett intressant ämne tycker jag.

Måndagsfilosofi och småbesvär

Är inte helt oförkyld, men jag är inte riktigt förkyld heller. Måste blivit smittad av någon av alla dessa små liv som ränt runt med förkylningar kring mig som om jag vore en stor skithög och de flugor.
Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.


Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?


Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?


Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.


Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!


Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.


Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!


Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.

Sunday illness IV

Jag får börja planera mina sunday illnesses några dagar i förväg, för nu är det fanimej stiltje i huvudet.
Snackade förvisso med Filip igår om vilken sjukdom jag skulle välja, men jag vet inte. Kommer inte ihåg vilka vi snackade om var intressanta.

Men i alla fall: Stiff Person Syndrome.
Jag valde detta syndrom för att jag gillade namnet. Sen visade det sig att jag som typ 1-diabetiker löper större risk att få även denna sjukdom. Typiskt va? Den är inte särskilt vanlig, den är faktiskt riktigt ovanlig, ja säkert så ovanlig att om jag skulle få den så skulle mitt fall tas upp på storronden på sjukhuset, ja kanske skulle man skriva en liten artikel i någon medicinsk tidskrift till och med.

Sjukdomen beror på att enzymet GAD-65 (glutaminsyredekarboxylas) hämmas och det leder till att det bildas för lite av transmittorsubstansen GABA... vilket i sin tur leder till en rubbning av balansen mellan hämmande och stimulerande motoriska signaler. Detta leder till muskelkramper som kan vara väldigt allvarliga. Dessa kan skada muskulaturen och skelettet.
Det blev många leder till, men jag gillar GAD-65. Älskade trebokstavskombination-med-ett-nummer-efter(!).
Man får alltså muskelkramper, det är väl därför det heter stiff (stel) person syndrome.

Som behandling kan man köra plasmaferes för att få bort anti-GAD-65-autoantikroppar (antikropparna mot GAD-65) ur blodet.
Det finns mer man kan göra, ordinera muskelavslappnande och så vidare. Men nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer...

Och jag som skulle skriva en PU-rapport idag, hade jag tänkt.
Illa.

Bland heliga kossor och solsken

Rocky träffar ofta rätt, idag extra rätt. Detta betyder alltså att jag hade svårt att somna igår. Mitt sätt att lura in mig i dimman var att först läsa i Guyton-Hall boken i medicinsk fysiologi, sedan ta mig an Frank Zappa's hysteriskt roliga självbiografi och sist men inte minst läsa en halv artikel i Scientific American MIND.

Jag tror klockan hann bli halv två innan jag somnade. Sen var det upp i ottan.

Man skulle kunna tro att dagen skulle gå åt skogen. Men ej.
Var ruggigt effektiv, casegenomgång som kändes bra 8.15-9.15, sen hem, kolla mailen, springa, stretcha, äta lunch på balkongen i lugn och ro, plugga neuroscience (på balkongen, I SOLEN), sedan en sväng förbi MB för att hälsa på alla man känner som satt och pluggade där, sedan till allmänmedicinhuset för PU-träff, sedan tillbaka till MB för att plugga. Sen hem igen. Äta kvällsmat.
Nu kan jag verkligen unna mig en stund framför datorn, tycker jag i alla fall.
FAN! Jag glömde gå till apoteket.

Jag kommer ihåg att jag kom på något bra att skriva på bloggen igår när jag inte kunde somna. Men jag minns inte vad det var.

En sak jag stört mig lite på är dock denna pseudodebatt om kvinnors rätt att välja vilket kön det ska vara på gynekologen. På DN.se häromdagen: "Kvinnor måste få säga nej till manlig gynekolog" .
Först: Ska man som kvinna kunna säga nej till en kvinnlig gynekolog?

Sedan har jag lite svårt att förstå varför man ska haka upp sig på vilket kön det är, jag tycker det är rimligt att låta kvinnorna välja vad det ska vara för kön på sin läkare, på sätt och vis i alla fall.
Men jag tycker ändå att det är lite löjligt. Manliga gynekologer är lika professionella som kvinnliga. Det är jag fullkomligt övertygad om.

Har det med sexuell karaktär att göra? Som sagt, jag utgår från att läkarna är proffs, de ska kunna hantera det sexuella.
Och kan inte varje läkarbesök bli sexuellt laddat?
Ska jag ha rätt att vägra gå till läkare i största allmänhet för att de är av det honliga könet, i rädsla för att de ska befläcka min unga och vackra lekamen?

Har det med förståelse att göra? Bara kvinnliga gynekologer förstår kvinnligheten och de tillhörande genitalierna tillräckligt bra?

Ska jag som diabetiker kunna kräva att min diabetesläkare är diabetiker, för att denna läkare annars inte skulle kunna ge mig adekvat behandling på grund av dålig insikt i hur mitt liv ter sig som diabetiker?
Ska man anställa en psykiater i varje landsting som lider utav schizofreni?

Okej, att vara kvinna är kanske inte att jämföra med att ha diabetes, vara schizofren eller lida av någon annan sjukdom, men gnället i media får en att undra.

Och vad gör man på sjukhus i obygden som kanske inte har kvinnliga gynekologer? Ska man tvångskommendera dit kvinnliga läkare för att göra det möjligt att välja kön, för det är ju så himla viktigt?
Då blir det ramaskri för det istället.

Finns det inte vettigare saker att ödsla trycksvärta och trovärdighet på?

HIV-smittade kvinnor i afrika till exempel?
Får bli ett blogg-inlägg i framtiden kanske.