Jag och Woody

Idag bjöd jag Staffan och Filip på pizza, den tyckte de om.

Sedan visade jag film, Woody Allens "Small time crooks". Staffan somnade och Filip yttrade vid ett par tillfällen ett missnöje.

Fast några scener skrattade vi alla åt... inte den på bilden dock.

Att låna DVD-filmer på biblioteket är gratis

Igår bakade vi kaka och kollade på film. Det blev en lingonsockerkaka med ett stänk av kardemumma, den gick åt fort så jag hann inte ta några kort på den.
Filmen blev Mannen som slutade röka. En gammal svensk sjuttiotalsklassiker. Den var riktigt bra tyckte jag och kunde konstatera att svensk film inte längre är som den en gång varit. Handlingen var ganska enkel, Gösta Ekmans karaktär måste sluta röka för att få ut ett miljonarv efter sin far. Hans elaka farbror får pengarna om Göstas karaktär inte lyckas med avhållsamheten från tobak.

I tisdags kväll blev det en annan film jag lånat på stadsbiblioteket, Midnight Cowboy, med både John Voight och Dustin Hoffman. Även den var bra, fast den var lite dyster.

Summan av kardemumman är att stadsbiblioteket har bra film och lånar ut den gratis.

Grizzlymannen och jag

Ikväll var jag för trött för att hänga med ner på stan, så det fick bli en liten film istället.
Grizzly Man.

Filmen bygger på miljö-/björnaktivisten Timothy Treadwells efterlämnade band. Lite som The Blair Witch Project, fast bättre, mer intressant och på riktigt. Regisserad (för även dokumentärer är ju regisserade) av Werner Herzog, en filmskapare jag gillar.

Treadwell spelade in en hel del naturfilmer i Alaska och hans liv slutade några timmar efter de sista klippen, han blev uppäten av en grizzlybjörn. Detta är ingen spoiler, för filmens dramaturgi bygger inte på huruvida han kommer att överleva eller ej, utan mer på hans personlighet och engagemang.

Jag gillar hela filmen, var en naturfilmsjunkie när jag var mindre, men andra människor kan uppskatta den också. För det är inte bara natur, det är även människans relation till naturen och framörallt grizzlymannens relation, till både natur och mänsklig civilisation. Jag skulle vilja kalla honom totalt vrickad, men gör nog inte det, för han verkade leva sitt liv till fullo och det finns inget galet i det egentligen.
Dock så har jag invändningar på hur respektlös han verkade vara mot naturen.

Nåja.
Långt textstycke om en liten film man borde se istället för att läsa om.

Snart ska jag bjuda Ylva på lax men först...

..har jag en liten hälsning till Aina, eller snarare två. Kenny Starfighter är från 1997 och det ska komma en Kenny Starfighter-film på bio i vinter.

Annars intet nytt...

Lite törstig

Jag lyssnar på Pink Floyd-låten Dogs. En väldigt fin låt. Albumet är Animals, med ett omslag som det refereras till i filmen 1984 från just 1984. Som vi såg just ikväll. Jag var väldigt trött.

Filip tipsade mig om en trailer:

A Nymphoid Barbarian in Dinosaur Hell

Han är bra ibland

Sluta kalla Expressen för hora.

Det är attack och försvar

Virus, komplementsystem och mucosaimmunologi.

Varje dag attackeras vi av illa sinnade små saker som vill utnyttja våra celler. Åka snålskjuts på vårat biokemiska maskineri. Oftast så märker vi inte ens av virusarna. Ibland yttrar de sig i förkylningar (då ofta Rhinovirus), ibland i AIDS (då HIV).

Och här sitter jag, bloggar och undrar vem jag parasiterar på. Medan min kropps immunförsvar tappert håller yttervärldens små elakingar i schack.
Tacksam?

Ja.

Men immunförsvaret gör fel ibland, det har jag märkt. Mitt immunförsvar gav sig på mina insulinproducerande betaceller. Insulit fick jag nog. Nu har jag inte mycket till kroppseget insulin.
Människokroppen är delikat. Balanser hit och dit, hela tiden en dans på en lina. Rätt vad det är kan det gå åt helvete, men under tiden har vi nog rätt så roligt. Dansar oss en låt och ser på film.

Idag var det premiär för Bio Marx, den klassiska torsdagsbion. Dr Strangelove, den klassikern, visades. Inga kommentarer behövs. Den var bra.

Och så lite finskt

Det blev rätt sent igår, filmtittning hos käre Henrik.
Kakor, pop corn och karameller. Ja, tillochmed en ICA-inköpt kebabpizza med egenhändigt tillagad kebabsås.
Härliga tider.

Mannen utan minne av Aki Kaurismäki, var filmen för aftonen. Den är finsk. Den är fruktansvärt bra. Jag vill inte säga så mycket om handlingen, för filmen är så mycket större än själva handlingen. Nu blev jag lite pretto i mitt omdöme. Men ändock. Ett måste för fans av nordisk film och Roy Andersson.

Det blev Korpen

Den klassiska Svenska Bo Widerberg-filmen Kvarteret Korpen avverkades ikväll. Den var riktigt, riktigt bra.

Den hade humor, men var väldigt tragisk. Inget onödigt romantiserande.
Själva filmen är svår att få fatt i, så vi fick se den på VHS*. Min bandspelare är inte vad den har varit, så det var med en viss anspänning vi såg bilden flimmra lite väl mycket i början av filmen. Bilden blev bättre och Thommy Berggren fick bära sin roll med bravur, som sig bör.

Vi svenskar är jävligt präktiga. Läkarstudenter är jävligt präktiga.
PU denna vecka. Tillsammans med andra svenska läkarstudenter.

Tentan var en sorts prövning... detta en annan.

God natt!


* VHS är det mediaformat med ljud och rörlig bild inspelat på ett långt magnetband i en kassett.

Dagen före

Sista pluggardagen innan tentan, det känns ganska bra. Känns som att jag kommer att klara G precis om jag inte har otur med frågorna. Men sånt där ska man inte hålla på att kalkulera med, fast kanske är det bra att lugna nerverna lite, även om man gör det med önsketänkande. Pluggandet blir ju så mycket bättre då, med lugna nerver, och det är ju det som är huvudsaken.

Man får en ganska konstig känsla för tid när man pluggar så mycket och inte har någon ledig dag alls i helgen. Det känns idag som en dag mitt i veckan, fast det är söndag.

När jag och Filip gick hem från skolan igår var det mörkt, det är mörkt när man går till skolan ibland. Jag fick känslan av att vi var på väg till skolan, fast vi var på väg därifrån. Det var riktningen i vilken vi gick som gjorde att jag kunde avgöra att vi var på väg hem. Hjärnan blir överansträngd.

Sitter och lyssnar på Plutonen-låten, den där med stråkarna som spelas bland annat när Willem Dafoe's karaktär blir ihjälskjuten, och tänker att det kanske är olycksbådande.

Så här ser förresten mitt badrum ut, jag känner mig lycklig.

Den nya människan

Jag blir lite upprörd.

Torsdagsfilmen hade jag sett fram emot, tänkte att ämnet den behandlar är riktigt viktigt och intressant. Tänkte att det här med tvångssteriliseringar inte kan bli en dålig film, men faktiskt så blev den det.

Hur kan man behandla ett sådant ämne på detta sätt?!

Hela filmen var grå rätt igenom (alltså: kulisser, väder, personer och kläder), skådespeleri och dialog var knackig och det var dåligt med intressanta karaktärer. Höstens besvikelse på Bio Marx, "Hålet" kanske var den allra sämsta filmen men den förväntade jag mig inte mycket utav.
Jag tycker att filmen var ytlig.

Det fanns ett par vackra scener och ljusglimtar, det ska jag inte förneka, men snälla nån för filmens tilltänkta klimax! Det fick mig att vrida mig i plågor inombords och nästan lite utombords.

En svag tvåa på höstens sista film.

Torsdagsfilm

Det börjar dra ihop sig nu för lite jul. Vi är ju halvvägs in i november bara, men snön har kommit och julprylar har börjat stå till försäljning i affärerna. Det ska bli mysigt här i mörka norrland med lite jul.

Och jag vet inte varför jag skriver om julen, det är ju film som ska avhandlas och jag har inte hela kvällen på mig. Jag är trött och vill sova!

Jag var på Bio Marx nyss och såg på film. Det var en rysk fejkdokumentär som handlade om ett sovjetiskt månprogram på 20-talet. "De första på månen".
Blandat med autentiska journalfilmer fanns nyinspelade grejer som mixtrats med för att se gammalt ut och i filmen skildrades hur kosmonauterna togs ut och hur de tränades. Ja, men behöver jag nog inte berätta.

Det var något av det roligaste jag sett i höst. Kanske kan Du levande klå denna, men jag skrattade så jag grät vid ett tillfälle och jag var bra nära ett par gånger till.
Humorn var både satirisk och skruvad.

Måste ses!

Under täcket

Jag sitter inlindad i ett duntäcke framför datorn.

Detta beteende skulle kunna förklaras på olika sätt:
att jag fått för mig att ha feber
att jag provar ut en trevlig norrlandsanpassad outfit till det feta jävla togapartyt imorgon
eller att jag nyss låg i sängen i bara kallingarna, under ovan nämnda täcke och tyckte det var lite kallt att sitta framför datorn utan täcket.

Okej, det förklarade kanske inte hela beteendet, det förklarade bara varför jag satt med duntäcket kring mig. Resten, att jag sitter framför just datorn, beror nog bara på att det är ett så djupt programmerat beteende att det endast kan och bör förklaras i neurofysiologiska termer och inte i psykologiska. Och jag tänker inte förklara neurofysiologin, mest för att jag inte kan. Inte så mycket för att jag inte är sugen på att tråka ut någon läsare här på fredagskvällen.

Ska snart iväg och se på film, känner att jag kanske borde byta ut duntäcket mot ett par jeans och nån lämplig tröja.

Såg förresten en film igår, en tysk sådan, Kebab connection, filmen var inte så bra som titeln lovade. Tyvärr.

Primer (2004)

På Bio Marx ikväll såg vi filmen Primer.

Den hade kostat ynka 7000 US$ att spela in.

Den var givetvis bra.

På sätt och vis. Aina somnade.

Jag däremot satt och fascinerades.
Handlingen går ut på att två vänner som är ingenjörer och uppfinnar bygger en tidsmaskin. Det blir dubbelgångare, hopp i tiden och konstiga klipp i parti och minut.
Förvirringen kom som ett brev på posten.
Men ändå gillade jag filmen, ingenting för en kontrollmaniker kanske, men för en som kan sitta och avnjuta en film avslappnat utan att behöva fatta något kan denna film funka. För mina föräldrar... nja. De är nog bäst anpassade till engelska deckare i gemytlig lantmiljö.

Jag vet inte varför jag skulle dra in mina föräldrar i det här inlägget, men så fick det bli. Jag tycker om dem, kanske är det så enkelt.

Scenen

Jag försökte förklara för Fille storheten i en utav scenerna i Du levande, begravningsscenen.
Jag förmådde mig inte, jag började hela tiden skratta mig till gråt när jag närmade mig kärnan. Illa illa.

Nu är den scenen grymt upphaussad.
Nästa gång han ser den kommer han fortfarande inte förstå hur rolig den är och nästa gång jag kommer se den kommer jag bli lite besviken. Men jag gläder mig åt minnet av den scenen och jag ska se filmen igen, trots risken för att scenen ska krympa i mitt sinne.

Du levande

Igår var det då dags att beskåda Roy Anderssons nya verk Du levande. Det var intressant av två anledningar. Dels för att det är en Roy Andersson-film. Dels för att karaktären Anna spelas av en klasskamrat. (Det gav en skum känsla att se henne, man glömde liksom bort allt annat i scenen, man såg bara henne).

Jag tänker inte ge mig på att skriva någon recension, men jag kan säga att den i särklass roligaste begravningsscenen som någonsin gjorts finns med i filmen. Jag skrattar bara jag tänker på den.

Jag skulle vilja analysera hela filmen. Jag skulle vilja se den igen. Roy Andersson är stundtals genial. Han är fruktansvärt skarpsynt. Vissa scener är vackra, poetiska och andra är bara fruktansvärt roliga.
Det är kanske inte en film för alla, men jag tror att om man tittar på filmen med tålamod och öppet sinne så kan vem som helst få ut något utav den. Trots att den känns pretentiös stundtals.
Man tas till en värld som känns tidlös, drömsk och surrealistisk men ändå med en fast förankring i våran vardagliga värld. (Oj, där blev jag pretentiös).

Den har bra musik också!

Uteblivet bloggande, utelåst bloggare

Alltså, nu har det varit dåligt med inlägg från mig på sistone.

I måndags så hade jag annat för mig, för då var jag tvungen att ta igen de två första avsnitten av den suveräna serien "Upp till Kamp" för att kunna se den tredje delen på kvällen hos H. Sammanlagt blev det alltså 4,5 timmar framför serien.

I tisdags lagade jag mat och så såg på den fullkomligt idiotiska och därmed rätt roliga filmen "The Sperm" på Umeå internationella filmfestival.

I onsdags kom jag hem framåt sju på kvällen, eller jag minns inte så noga egentligen, men efter sex var det. Jag mötte Daniel i dörren där han sa till Jehovas vittnen att han är hindu (vilket han inte är). I ungefär samma veva upptäcker jag att jag inte har min hemnyckel på mig. Det renderade i en natt ute i samvarorummet. Efter arbetstid kostar det 400:- att bli insläppt på sitt rum, annars är det gratis. Därför valde jag att vänta på att kvartersvärdens arbetstid skulle börja. Och därför kunde jag inte skriva något inlägg då, i onsdags.

Idag torsdag har första inlägget redan kommit. Kanske blir det flera om jag orkar, efter en natt med halvtaskig sömn och en torsdagseftermiddag med immunologilabb.

Antikroppen

Jag vet inte vad det är som har hänt, men jag är less och jag vet inte riktigt varför.
Är det för att jag inte riktigt är inne i tempot på kursen? (Vi har fått en del att läsa in kan sägas).
Är det för att jag blev så besviken över svansningen?

Det är inget att älta över, det blir nog bättre. Men just nu känns det segt.

Satt en hela eftermiddagen idag och kollade på immunfärgade preparat för att leta efter olika sorters lymfocyter. Och jag vet inte vad det var, men det var så ogudaktigt tråkigt. Det enda som fick mig att inte hoppa ut genom fönstret var att vi pratade om annat emellanåt när vi kollade i mikroskopen.

Jag känner mig tung i huvudet.

Jag har förresten valt en läkare jag ska ringa till och försöka få en intervju med, "som ett led i den professionella utvecklingen". Jag valde en överläkare i psykiatri. Ska bli spännande. Det ser jag fram emot.

Nej, nu ska jag ta reda på lite telefonnummer och kanske läsa en sida i boken.

Sen kanske det blir lite film.

En dag i ett tv-rum

Detta blev en dag i vilandets tecken. Var ute rätt rejält igår, vaknade upp med en mun vars tänder inte blev borstade igår. På den vägen har det varit från förmiddag fram till kvällsmaten.

När jag sa till mamma att jag mådde illa blev hon orolig att smittas av maginfluensa inför resan till Düsseldorf idag. Men det var nog inte några mikrober som var orsaken till mitt illamående.

Nu, efter lite återhämtning, kan jag äntligen lyssna på musik igen och har därför dragit igång Queens of the Stone Age-cd:n Lullabies to Paralyze. En riktig höjdarskiva. A long slow good bye, Burn the witch och Everybody knows that you're insane.

Frågan är om jag orkar åka ut på landet och äta kräftor med Arre imorn. Det lockar å ena sidan att komma ut lite men jag känner mig verkligen sliten.

Hursomhelst. När jag var som mest trött på eftermiddagen avnjöt jag en och en halv film på mina föräldrars stora tv. 2046, nån asiatisk ganska romantisk film jag inte riktigt begrep mig på tack vare att jag sov mesta tiden, men det jag såg var riktigt bra.

Sen såg jag hela Stephen King-klassikern Children of the Corn (1984) för första gången. Den var rolig att se. Jag har en viss förkärlek för skräckfilmer. Den här handlade om en stad vars invånare är barn som dyrkar en skum gud och mördar vuxna. Kort och gott.

Farväl Falkenberg

Farväl Falkenberg. Vi såg på Farväl Falkenberg.

Jag blev överraskad av hur mörk den var och under en scen i filmen skar det till något fruktansvärt i mig. Minnen, känslor och tankar från den där jävla sommaren för några år sedan kommer tillbaka.
På samma gång som filmen väckte det gamla till liv för en stund så påminde den mig hur bra jag har det nu.

Filmen var bra.

Nu måste jag äta frukost.