Du levande

Igår var det då dags att beskåda Roy Anderssons nya verk Du levande. Det var intressant av två anledningar. Dels för att det är en Roy Andersson-film. Dels för att karaktären Anna spelas av en klasskamrat. (Det gav en skum känsla att se henne, man glömde liksom bort allt annat i scenen, man såg bara henne).

Jag tänker inte ge mig på att skriva någon recension, men jag kan säga att den i särklass roligaste begravningsscenen som någonsin gjorts finns med i filmen. Jag skrattar bara jag tänker på den.

Jag skulle vilja analysera hela filmen. Jag skulle vilja se den igen. Roy Andersson är stundtals genial. Han är fruktansvärt skarpsynt. Vissa scener är vackra, poetiska och andra är bara fruktansvärt roliga.
Det är kanske inte en film för alla, men jag tror att om man tittar på filmen med tålamod och öppet sinne så kan vem som helst få ut något utav den. Trots att den känns pretentiös stundtals.
Man tas till en värld som känns tidlös, drömsk och surrealistisk men ändå med en fast förankring i våran vardagliga värld. (Oj, där blev jag pretentiös).

Den har bra musik också!