När fågelsången kommer tillbaka

Det finns en man i Örebro, jag vet inte exakt vad han i folkmun kallas. Men jag säger Cykelmannen när jag refererar till honom (blanda dock inte ihop honom med våldtäktsmannen i Västerås). Det är inte Burk-Omar jag menar, han som cyklar runt och samlar burkar, utan den där snubben som har en stickad mössa, läderjacka och en cykel.
Att han har en cykel betyder inte att han cyklar på den, jag har förvisso sett honom cykla ett par gånger, men allt som oftast så springer han med den. Man kan se honom lite var stans, men han håller sig nog mest på den sidan av stan som jag är uppvuxen.

Man kan se honom stå i ett gathörn, rökandes på en pipa ibland, om man har tur. Och man kan se honom utan mössa, men det är extremt sällsynt. Jag har nog bara gjort det en gång som jag kan minnas och det var på vintern när det var svinkallt ute.

Han springer som om han inte har något mål och det kan ju tyckas aningen absurt, men jag har kommit på andra tankar. Det är ju ganska avslappnande att springa och är man lite psykiskt känslig, som jag tror att denna man är, så kan det vara ganska ångestdämpande att springa.

Jag har haft en ganska jobbig vecka ska jag erkänna. Har känt mig nere, mer nere än vad jag har anledning till. Jag har varit grymt trött också. Men igårkväll hade vi en ganska trevlig kväll ett gäng, såg på bra film (The Big Lebowski, som jag f.ö. sett många gånger. Jag älskar den) så när jag vaknade i morse kändes det lite bättre, fick sova ut dessutom. Sen gav jag mig innan lunch ut på en liten springtur. Och det var det som föranledde mitt lilla stycke om den springande mannen med cykeln. För när jag befann mig på andra sidan Nydalasjön i springande stund, så kom jag in i det där avslappnade sinnelaget. Tankarna blev bra. Jag kom på bra idéer, jag sorterade saker och jag flöt på i takt med musiken. Det var riktigt skönt. Jag kan förstå dessa träningsnarkomaner alltså.
Hade jag inte haft en immunlogibok som lockade så förskräckligt hade jag nog satt mig och skrivit en essä om den neurofysiologiska bakgrunden till att det är så skönt att springa.

Sen kom jag med mitt härliga tankeflöde på idén till en essä, som förstås aldrig kommer att bli av, men idén var som sådan att jag skulle skriva en essä om hur sökandet efter en livskamrat kan jämföras med immunsystemet. Jag kom på några idéer till innehållet, men det mesta försvann när jag kom in och stretchade.

Ja, sån är jag.

Ps. Jag gillar svårlyssnad musik, i alla fall när man kommer över tröskeln. Men nu när jag lyssnar på Pink Floyds skiva Ummagumma så kan jag inte avgöra om det hakar på datorn eller om det är meningen att det ska låta så konstigt... Kanske är det datorn som hackar, eller så får jag sätta mig några gånger till innan jag kanske uppskattar det. Ds.