Mätte sockret till 16,1 mmol/L, lite för högt för att jag ska kunna ge mig ut och springa. Det gjorde mig lite nedslagen. Jag kämpar sedan en liten tid hårt med att få till sockret och insulindoserna. Kanske har jag höga krav på mig själv, men jag vill verkligen ha bra värden utan att gå upp i vikt, få hypoglykemier titt som tätt och så vidare. Går jag för ofta och länge med höga värden så har jag lärt mig, inte minst på mina tre terminer som läkarstudent, att det kan gå helt åt helvete för mig. Ja, det kommer att gå åt helvete för oss alla i och för sig, även de som är friskast av oss. Det kan jag garantera, jag som läkarstudent går i god för det. Men för mig kan det gå lite fortare och inte minst kan det för min del te sig lite hemskare.
Jag skulle kunna göra en lista på saker som jag löper stor risk att drabbas av om jag inte får till kontrollen över min diabetes, inte ett jävla organ kommer undan. Men jag vet inte om det tjänar någonting till.
Det jag har att göra är att gilla läget (vilket jag faktiskt gör för det mesta), kämpa så gott jag kan med blodsockret (genom motion, eftertanke på vad jag äter och naturligtvis rätt insulindosering) och självfallet får jag inte glömma att leva. Det måste ju finnas en poäng med att få till en så frisk kropp som möjligt, vad ska man med ett långt liv till om man ändå inte utnyttjar det? (Det finns alltför många tragiska människor som med sina friska kroppar gör ingenting och bara beklagar sig, det är ju mer beklämmande än att höra om döende cancerpatienter som suger märgen ur varenda av de få dagar de har kvar).
Men, jag sa ju att jag hade några ögonblick av manodepressivitet. Nu är depressionen avhandlad, nu ska manin avhandlas.
Efter att ha konstaterat att jag hade väldigt högt blodsocker och efter att ha konstaterat att jag riskerar impotens och candidabalanit om det fortsätter på det spåret, så läste jag min studentmail. (Jag skrev några mail igår och nu ville jag se om det kommit några svar).
Och svar hade det minsann kommit, från den jag helst ville ha svar: professorn.
Och svaret var mer positivt än jag hoppats.
Det här är spännande.
Jag blev så glad att jag gjorde slag i saken och lagade mina blå fingervantar som min mamma vägrat laga åt mig för att hon, vad jag kan minnas, inte tyckte de var särskilt snygga. [Men de matchar min nya joggingoverall, så lagas måste de ju nu om jag så måste till att göra det själv, jag som aldrig lagat ett par vantar förut].
Mina fingervantar
Före
Efter
Veckans favoritartist Jonathan Richman bidrog till det goda humöret, och ja mamma, jag valde att inte vara sur över blodsockret. (Men samtidigt kan jag inte förneka för mig själv att såna blodsockervärden är toxiska).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar