Sedan kan man ju fråga sig om man behöver äta renskav. Jag har ju klarat mig bra utan det i säkert över tio år. Det har inte rådit någon nöd på mig. Det har inte varit något jag längtat efter heller. Så varför helt plötsligt börja käka det igen, bara sådär?
Är det bara för att jag är en wannabe-norrlänning?
Hursomhelst, i onsdags bestämde jag, Aina och Sven att vi skulle äta något innan Filmstudion, för mig var det rätt praktiskt att inte behöva dra hem till Mariehem efter skolan.
Det fick bli renskav. Det blev gott. Riktigt gott. The rest is history.
1 kommentar:
Jag är infödd norrlänning och inte ens JAG tycker om renskav (eller fejken viltskav)! Du imponerar, mannen. ;)
Skicka en kommentar