Att få tunga besked

Vartannat år så ska jag på ögonbottenfoto för att jag har diabetes och diabetiker ofta har skador på blodkärlen i näthinnan i ögonbottnen. Så igår bar det iväg igen. Samme sköterska haffade mig i korridoren som förra gången för att applicera de beska dropparna i mina ögon, de gör att ens pupiller vidgas och att musklerna som linsen hänger i slappnar av och på så vis får linsen att sträckas ut och bli tunnare. 

Det är lite jobbigt att titta in i kamerans sken med de ljuskänsliga ögonen och när blixten kommer kan inte min vilja länge hålla uppe ögonlocken. 

På högra ögat såg då min sjuksköterska att jag hade en liten förändring på ett blodkärl i

näthinnan. Jag har läst om det där och det jag har läst är att förutom att det är dåligt för synen så är det också ett tecken på att resten av diabetessjukdomen progredierar. Jag blev bitter. 

Sen så tittade han lite mer noga på bilden och sa att han nog skulle ta en till bild på högerögat i den vinkeln för att vara säker. Det var jobbigt och nästan inte värt det, men kontrollfotograferingen visade att första bildens kärlförändring nog var en artifakt (dvs damm på linsen). Jag blev lite lättad och kunde skjuta mardrömmen om njursvikt, amputationer,

hjärtinfarkt och blindhet ytterligare några år framåt i tiden. (Även om jag vet att diabetesvården är mycket bättre idag än för bara tio-tjugo-trettio år sedan så är jag ändå lite rädd för de där senkomplikationerna man fick av de äldre behandlingarna. Vad dagens diabetesbehandling leder till är det ingen som vet eftersom senkomplikationerna ligger i framtiden, det hör till saken på något vis). 

Hela veckan har det varit mulet, utom en eftermiddag, men när jag gick hem blev jag inte glad när solen återigen log mot mig. Den hånlog nog mot mig, för det starka ljuset var inte vad mina ögon med de vidgade pupillerna ville ha.

Jag kisade hela vägen hem, vilket slutade med att jag nästan gick in i en lyktstolpe och nästan krockade med en cyklist.