Bland nej och gnäll

Såg på fotbollen, kom hem från den nyss. Det blev många neeeej(!) framför televisionsapparaten.

Men jag stör mig fortfarande på aftonbladets brist på journalistik. Sara tjänar minst i Sverige.
En artikel som jag tror är ett litet led i kampen för att höja kvinnolönerna. Självklart ska kvinnor få lika lön för lika arbete!
Men, kära nån!
Jag får inte någon bild av någon hårt slitande och trasig proletärkvinna av artikeln. Den bilden jag får är en passiv, gnällande snorunge. Okej, hon tjänar inte särskilt bra. Men hon har i alla fall en fast inkomst.
Det är bara att kolla på boendet.
Vad fan bor de i för en tvåa som måste kosta så förbannat mycket? Som gammal Örebroare vet jag att de har ganska bra hyror på allmännyttiga bostäder i Örebro, är man inte väldigt kräsen kommer man undan rätt billigt om man är två och delar.

Måste hon ha gardiner av senaste snitt?
Måste hon ha katt?
Måste hon ha en ny matchande soffa? Är det en mänsklig rättighet, i paritet med rent vatten?

Jag vet inte vad hon får i nettolön, men kan tänka mig att den borde ligga på kring 8000 kronor. Det är 600:- mer i än vad alla studenter som bara lever på CSN får. Många av oss studenter är ensamstående och så många rabatter får vi inte. Ändå är det få studenter jag hör klaga, jag är student själv och jag umgås nästan uteslutande med studenter.
Vilka måsteräkningar är det som kostar så förbannat mycket?

"En dag gick hon till chefen. – Jag sade att jag tänkte säga upp mig om jag inte fick högre lön. Men jag blev övertalad att stanna kvar."

Med den meningen så förstärks bilden av kvinnan som passiv och undergiven.