Sunday illness II

Det finns många märkvärdiga sjukdomar hos människan och nu har jag hittat en utav dem: Trichotillomani.

Den kallas i mer svenskt språkbruk för "hårdragarsjukan" och patienter med denna psykiatriska diagnos är oftast psykiskt friska, vid sidan av diagnosen.

DSM-III's kriterier:

A. Återkommande oförmåga att motstå impulser att dra loss egna hårstrån vilket resulterar i synligt hårbortfall

B. Ökande känsla av spänning omedelbart innan handlingen utförs.

C. Tillfredsställelse eller känsla av lättnad när hårstråna dras loss.

D. Ej förknippat med någon redan existerande inflammation av huden och ej en följd av vanföreställningar eller hallucinationer.

(Att köra med DSM-III är kanske inte det modernaste, men för dagen får det duga).

Patienterna känner ett okuvligt behov av att dra ut sina egna hårstrån, vanligast från huvudet även om det finns fall där andra hårbeklädda regioner kan få sig en törn. Ögonbryn, pubeshår och armhålshår. Allt kan förekomma.

Det är vanligt att trichotillomanikern tuggar i sig hela eller delar av hårstråna hon/han dragit bort.

Personer med trichotillomani brukar vara fullt medvetna om det absurda i sitt beteende och känna en skam för det. Det är detta som skiljer dem från andra som sjukligt drar av sig håret.

De lever oftast ganska normala liv med väl fungerande sociala kontakter och så vidare. Men jag tror att sjukdomen kan skapa sitt lidande för det, det ser ju inte så snyggt ut, men framförallt är det inte kul att känna sig maktlös inför så konstiga impulser. Att inte kunna behärska sig är något skamligt i detta land vi kallar för Sverige.

Det finns nog en genetisk komponent i denna sjukdom, skulle jag som T2:a vilja tro, för tydligen är tvångsneurotiker överrepresenterade i trichotillomanikers släkter.

Enligt min källa så ska psykofarmakan Anafranil fungera riktigt bra på denna sjukdom. Ja, den funkar till och med på hundarnas motsvarighet. (Det finns en liknande sjukdom hos människans bästa vän som sagt, men där sliter inte hundarna bort hår från huvudet med sina tassar, de slickar sig själva väldigt mycket på tassarna så att pälsen försvinner och sår bildas).

Anafranil används mot depressioner, olika ångestsyndrom och tvångsbeteenden.

Det intressanta med denna sjukdom, ur ett mer medvetandefilosofiskt perspektiv, är att den kan användas som ytterligare ett argument mot att vi skulle besitta en fri vilja.

Om fler folk kunde ta och sätta sig in i hur ofri vår vilja är skulle världen nog bli mycket bättre. Man skulle få en mindre moraliserande syn på missbruk, man skulle kunna hantera många av sina egna små och stora problem på ett mer adekvat sätt, det finns kort och gott mycket att vinna här.