Tjat om cellklumpar

Det är inte meningen att livet ska vara lätt. Vi råkar bara vara någonting som är en konsekvens av den cellklump som går under namnet människan, denna primat som är avkomling till apor och nånstans i början nån prokaryot.
Jag tror inte det finns någon högre makt som vakar över oss, jag tror inte vi fortsätter på efter att människan (den där cellklumpen) dragit sitt sista andetag.

Just därför skär det till i mitt hjärta när jag ser mina kära vänner tampas med sina liv... eller är det bristen på kamp som gör att det skär i mitt hjärta?

Sittandes på självgodhetens tron (det är lätt att placera sig där när man pluggar till läkare, är allmänt nöjd med livet och våren lyser i ens öga) slås jag än en gång över hon den där lilla söta, snälla och goda flickan som är en av mina vänner där nere i Örebro.
Jag vet inte mycket om hennes liv, egentligen. Jag vet bara att hon inte har haft det så himla lätt i sitt liv, att jag kanske inte borde låta ett enda ord lämna mig. Men jag kan inte hålla mig.

Du har så många kvalitéer, varför sitter du och skriver att du är skit?
Du har all frihet i världen att göra sommaren till vad du vill, men ändå sitter du och skriver att den kommer bli skit. Att ingen kommer vilja umgås med dig och bla bla.
Du säger att du inte har något liv, men ger man förslag på vad du kan göra åt det så går man bet.
Du klagar på att alla far sin kos och lämnar dig.

Gottar du dig åt att självömka? (Jag vet själv hur det är att sitta och dra fram eländet i livet och nästan njuta av känslan av värdelöshet, en drog som är lätt att ta till ibland när man inte känner sig på humör, ett missbruk jag typ lämnat bakom mig nu).

Livet kommer väldigt sällan flygandes från en blå himmel. Ofta får man leta med ljus och lykta. Man kanske ändå inte hittar det. Men man måste fortsätta leta. Har man letat har man i alla fall försökt.
Vänner kommer inte alltid för att det är synd om en, vänner får man oftast locka till sig. Du gör inte bra reklam för dig. Om det nu är så få som vill umgås med dig får du väl leta upp folk som vill det. Man hittar inga vänner när man sitter hemma och vältrar sig i självförakt. Man måste göra sig attraktiv att umgås med om folk ska vilja umgås med en. Det låter kanske banalt, men det är faktiskt inte det lättaste.

Du måste kanske fatta ett beslut. Det kanske blir många beslut till och med.

Först måste du bestämma dig för att göra något åt det. Sen måste du komma på vad du ska göra för något.

Sen är det bara att försöka kämpa på.

En del behöver lite extra hjälp, från vänner kanske eller från psykiatrin (det låter kanske aningen drastiskt, men de är rätt duktiga på att hjälpa folk).

Nu börjar jag bli långdragen, men jag måste skriva färdigt det här. För jag tycker detta är viktigt.

Ingenting i livet är gratis, klyschorna haglar tätt, det enda man får är en klump med celler man ska försöka styra rätt i livet, en cellklump man ska vårda ömt. Detta gäller alla. En del har det lättare än andra, men det betyder bara att de som har det lite svårare får kämpa extra, inte att någon allsmäktig typ nånstans upptäcker en och sedan styr upp allt åt en.

Det här skulle kunna vara ett brev till mig själv för några år sedan. Det är därför jag tycker att jag kan skriva det här om min vän. Och för att jag tycker väldigt mycket om den här människan.

Nu ska jag tillbaka till den delen av min verklighet som har med smuts och städning att göra.