Naturromantik

Det är egentligen inte så himla norrländskt, det borde i alla fall inte vara så, men växthuseffekten har gjort det så, att åka skidor skidor alltså.

Så i min nyvunna norrlandspatriotism har jag börjat åka längdskidor. Eller jag har tagit vid där jag slutade för nio tio år sedan. Jag har åkt skidor en handfull gånger i mitt liv som sörlänning, i mitt liv som norrlänning har jag nu stakat mina första kilometrar. Och det var riktigt kul också.
Skidorna kom upp med föräldrarna i höstas, stavarna var och är för korta, vallningen har jag ingen aning om, men bakhala är skidorna slätt icke.
I söndags begav det sig. Vädret var strålande, det var en del kallgrader, men inte jättekallt och solen sken. Det var lite nervöst till en början, men sedan fick jag fart under skidorna inne i skogen. Lätt överlycklig for jag fram över stock och sten i det halvdåliga spåret, sedan fick jag äta snö. For framåt in i en driva.
Snart upp och lika euforisk igen, över friluftslevernet och den intensiva naturupplevelsen. Jag var lite övermodig innan jag la mig att vila igen, den här gången landade jag på svanskotan och sträckte mig lite lätt i foten. Mitt ego krympte, från Gunde Svan förvandlades jag i ett ögonblick till ett, sedan julen på köksgolvet kvarglömt, russin.
Hur man kan landa på rygg när man åker längdskidor är för mig nästan obegripligt, lika obegripligt som musiken jag lyssnade på för ögonblicket. Dock så repade jag mod igen, tog mig hem till Jocke för en liten vätskepaus innan det var dags att bege sig till spåren vid Nydalasjön.

The rest is history, för nu måste jag diska.