Att haka upp sig på detaljer

Jag sitter med en artikel och jag kontrollräknar och kontrollräknar. Det är en behandlingsstudie av patienter med tvångssyndrom och enligt pappret så ska de vid inklusion i studien ha haft tvångssyndrom i snitt 18 år. Men när jag räknar på värdena från tabellen som visar åldrar vid inklusion får jag det obönhörligen till lite drygt 29 år. Var försvinner de elva åren?

Ett litet steg

Första redovisningen klar, jag och powepointpresentationen var vänner idag, det känns skönt att man på nåt sätt kommit en bit framåt på projektet.

Lättnad.

Jag är inne i en bubbla

Just nu sitter jag och arbetar så intensivt det bara går på mitt projekt. Det är kul, men det blir inte tid till mycket annat.

Om man lär sig av sina misstag har jag gjort mig förtjänt av en doktorshatt.

Ikväll blir det dock ett besök utanför bubblan, ett besök bland pollen och grillkol, bland vänner och alkohol.

"Det låter så bra, bara bandet och jag"

I förra veckan när jag lyssnade på min iPod under en promenad ville jag byta låt. Jag satte ner handen i fickan för att fumla till det så att nästa låt skulle komma. Det blev tyst, när jag sedan tryckte på play så kom en helt annan låt upp i hörlurarna.
Låten hörde inte till spellistan utan kom upp för att jag råkat starta uppspelningen av hela biblioteket jag har på den kära MP3-spelaren.
Ungefär där föddes idén om att lyssna igenom alla mina låtar på iPoden.

Jag har inte lyckats döpa projektet än och kanske kommer jag inte göra det, inte ens så småningom, men här är förutsättningarna:

* Typ 4978 låtar som motsvarar ganska många dygn av effektivt lyssnande.

* Jag får inte hoppa över låtar hur som helst (i början tänkte jag att ingen låt får skippas alls men jag kom att ändra mig av olika skäl)
- Föreläsningar får jag hoppa över eftersom det inte är musik

- Jullåtar får jag hoppa över precis hur jag vill (eftersom det inte är musik)

- Låtar som jag redan har lyssnat på väldigt mycket och som jag inte har någon glädje av att plåga mig med ytterligare en gång (detta förutsätter dock att jag är trött på låtarna och att jag faktiskt har lyssnat in mig på dem tidigare)

* Jag får inte göra avbrott i genomlyssningen (det vill säga att jag inte ska börja lyssna på någonting annat på iPoden så länge som detta håller på)

* Jag får inte ge upp (skulle detta ske har jag givit upp)

I skrivande stund är jag på låt 412 (MGMT - The Handshake)

Än så länge tycker jag att det har gått hyfsat bra. Har märkt att jag har en massa bra musik som jag knappt visste att jag hade. Jag har återupptäckt gammal musik, jag har kommit på varför jag slutade lyssna på vissa band och ibland varför jag de facto gillar dem lite fortfarande. Lite jobbigt är det att det har blivit väldigt mycket Billie Holiday. Hon har en förbaskat bra röst och några bra låtar, men de flesta av hennes låtar är ganska enformiga. De är strax under tre minuter, de handlar alltid om samma typ av kärleksämnen, de går i snarlik takt, innehåller samma akompanjemang i princip och så vidare. En lång utläggning om något som egentligen inte är så plågsamt i små doser, men som i mitt projekts genomförande blivit ett skavsår.

Några exempel på vad som gått genom hörlurarna idag: Electric Light Orchestra, Grandaddy, Nirvana, Billie Holiday, Nick Cave, The Mars Volta, The Cure, David Bowie, Dimmu Borgir, Isis, Red Hot Chili Peppers, Elvis Costello, Sparta, Radiohead, Thom Yorke och så vidare.

Staffans blogg

En av mina favoritmodaliteter inom radiologin är PET/CT:n. Staffan gör sitt projekt inom den branchen, kolla in bloggen hans: Moln över Ålidhem.

Min brist på liv - Bloggen

Det känns som om jag skulle kunna skriva en lång blogg om schlagerfenomenet. Jag hade en lång diskussion med herr F på vägen hem från Ålidhem igår om schlagerfiering utav musik. Men jag känner att jag nog inte har något nytt att tillföra. Schlagern får sin uppmärksamhet ändå, folk kan läsa om eländet på dagstidningarnas hemsidor, andra bloggar och var som helst. Så mitt schlagerbloggande slutar nog här. Punkt.

Eller förresten: Nöjda förlorare. Är man nöjd är man väl ingen förlorare?


Jag har funderat lite på mitt bloggande. När allt kommer omkring vet jag inte varför jag ständigt sitter här och skriver nya inlägg, skickar kommentarer till andra bloggar jag läser och så vidare. Har jag bara ett stort behov av att synas? Jag har ett stort behov av att få uppmärksamhet har jag upptäckt.
Jag har också ett stort behov av att skriva, har så många tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden och får jag inte ner dem i skrift så slutar de inte snurra.
Jag tycker också att det är grymt kul att läsa vad andra tycker och tänker. Jag tycker om att läsa bra bloggar, jag tycker om att störa mig på dåliga bloggar.

Mycket skit har blivit skrivet, vissa saker ångrar jag att jag har publicerat till allmän beskådan även om det inte är så hiskeligt många som läser min blogg. Ibland har jag tyckt till om saker jag inte tycker någonting om bara för att ha något att skriva om. Det känns nästan som om jag gör det nu.
Jag har funderat på att lägga ner skrivandet, eller i alla fall dra ner på det rejält. Bara skriva när jag har något jag verkligen brinner för att få upp på nätet. Jag har försökt. Men det slutar alltid med att jag sätter mig här och skriver något mediokert inlägg om ingenting. Jag kommer aldrig få till det där stora inlägget som jag känner mig nöjd med. Det blir bara halvmesyrer av allting.

Nu såg jag just paralleller i bloggandet och mitt kärleksliv, men istället för att självömka ska jag nu borsta tänderna och se vad denna soliga söndag har dukat fram.

Saker på gång

Saker är på gång. Jag är inblandad i ett så stort projekt att det antagligen är det största projektet jag varit inblandad i av det slaget, jag har nog aldrig varit inblandad i något projekt av det slaget förvisso.

Det är en sån här grej jag har gått och funderat på att vilja arrangera någongång. Och vips, tillfrågad att vara med på just en sådan grej och här sitter jag, reklamansvarig.

Skriver jag mer om projektet blir det i en annan blogg jag ännu inte startat. Vi får se hur det blir med det.