Min brist på liv - Bloggen

Det känns som om jag skulle kunna skriva en lång blogg om schlagerfenomenet. Jag hade en lång diskussion med herr F på vägen hem från Ålidhem igår om schlagerfiering utav musik. Men jag känner att jag nog inte har något nytt att tillföra. Schlagern får sin uppmärksamhet ändå, folk kan läsa om eländet på dagstidningarnas hemsidor, andra bloggar och var som helst. Så mitt schlagerbloggande slutar nog här. Punkt.

Eller förresten: Nöjda förlorare. Är man nöjd är man väl ingen förlorare?


Jag har funderat lite på mitt bloggande. När allt kommer omkring vet jag inte varför jag ständigt sitter här och skriver nya inlägg, skickar kommentarer till andra bloggar jag läser och så vidare. Har jag bara ett stort behov av att synas? Jag har ett stort behov av att få uppmärksamhet har jag upptäckt.
Jag har också ett stort behov av att skriva, har så många tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden och får jag inte ner dem i skrift så slutar de inte snurra.
Jag tycker också att det är grymt kul att läsa vad andra tycker och tänker. Jag tycker om att läsa bra bloggar, jag tycker om att störa mig på dåliga bloggar.

Mycket skit har blivit skrivet, vissa saker ångrar jag att jag har publicerat till allmän beskådan även om det inte är så hiskeligt många som läser min blogg. Ibland har jag tyckt till om saker jag inte tycker någonting om bara för att ha något att skriva om. Det känns nästan som om jag gör det nu.
Jag har funderat på att lägga ner skrivandet, eller i alla fall dra ner på det rejält. Bara skriva när jag har något jag verkligen brinner för att få upp på nätet. Jag har försökt. Men det slutar alltid med att jag sätter mig här och skriver något mediokert inlägg om ingenting. Jag kommer aldrig få till det där stora inlägget som jag känner mig nöjd med. Det blir bara halvmesyrer av allting.

Nu såg jag just paralleller i bloggandet och mitt kärleksliv, men istället för att självömka ska jag nu borsta tänderna och se vad denna soliga söndag har dukat fram.