Efter ett gupp i vägen

Idag fick jag då äntligen mitt schema för sommarjobbet på demensboendet utanför Örebro. Efter att ha katalogiserat muskler halva dagen, palperat övre extremiteten andra halvan och käkat mat och umgåtts med Aina och Henrik efter det, så ser schemat ut som jag vet inte vad... ett myller av myror. Dansande runt som om det vore midsommar i Dalarna, eller nåt.
Jag har lovat mig att jag ska sätta mig ner och försöka begripa mig på det där schemat någon dag. Jag borde verkligen göra det. Lämpligen imorgon.

Det finns mycket annat jag borde. Betala en räkning, ringa återbud hos tandläkaren, skaffa skjorta till min kostym... köpa tyg till min väska jag ska sy, eller vem det nu blir som får sy den åt mig, jag har inte sytt på symaskin särskilt mycket sedan grundskolan. Tyvärr. Men en väska ska det banne mig bli i vilket fall som helst, någon gång. Kanske efter duggan, kanske innan. Någon sorts terapi, avkoppling från skolan. Det är på sätt och vis skönt att gå en utbildning med lite tempo, man får saker gjorda. Soffar inte till sig. Man utvecklas förhoppningsvis.
Men man måste också lära sig att koppla av. (För mig är detta ett sätt att koppla av, att skriva alltså, och lyssna på musik förstås. Just nu: Queens of the Stone Age - How to handle a Rope).

Jag är grymt tacksam för de vänner här uppe som är ett stöd. Som tog emot mig efter min lilla lufttur.
Jag är inte så ledsen längre, inte arg heller och min bitterhet är fylld med en rejäl dos humor (vilket jag hoppas syns).

Jag är en erfarenhet, förhoppningsvis någon god vän och några nya synvinklar rikare. Jag behöver inte ens anstränga mig för att tänka positivt, detta är genuint.

Men det är klart, har man ätit en delikat kyckling med klyftpotatis och till det en vitlöksdrypande tsatziki (kommer rätt bokstav på rätt plats nu?) och i ruskigt gott sällskap så kan det vara svårt att sätta sig och klaga.