The thousandth and tenth day of the human totem pole

I perioder, jag vet inte om jag vill kalla dem bra perioder på något sätt, så brukar min hjärna ha en god förmåga att fabricera liknelser på löpande band på ett sätt som skulle fått Mr Ford imponerad. Om han så bara inte gått och dött så där opassligt. Den räven!

Nu är jag nog inte direkt i någon sådan period men jag drog lite paralleller ute på min kvällspromenad igår. De var mellan uttrycket "att rätta munnen efter matsäcken" (eller hur det nu lyder) och saker och ting i livet i stort.
Jag varnar nu känsliga läsare, för det som följer kan uppfattas som banalare än mycket annat här i bloggosfären.

Jag tänkte så här, gåendes på den där gångbanan som går genom skogen mellan Ålidhem och Mariehem (ja den som löper rätt nära Nydalasjön), att visst kanske man ska rätta munnen efter matsäcken. Gnälla mindre och så. Jag är trött på gnäll och även om jag är rätt gnällig ibland så tror jag nog att jag kan ta och kasta en och annan sten.

Att man inte alltid har mycket till val här i livet är ett faktum så gott som något och att gnälla gör sällan saker och ting bättre. Men ibland när man har hamnat i situationer som känns träliga och med matsäckar som känns totalt genomruttna, ja då är det en själv man har att skylla. Ibland får man fan tänka efter vad det är för en matsäck man har tillrett. Eller har man ens försökt göra sin egen matsäck? En del tror att matsäcken bara kommer fullastad med godsaker utan att man ens behöver lägga två strån i kors, så är det alldeles för sällan. Jag kan mig inte minnas sista gången skeppet kom lastat utan min påverkan. Okej, nu ska jag akta mig för att sätta mig i självgodhetens högsäte igen, hur lockande det än må vara.
Men som jag ser det just nu är det mesta som är bra i mitt liv just nu inget som kommit gratis (däremot ska jag erkänna att jag skattar mig väldigt tacksam för de personer som gjort saker och ting möjligt, allt från VHS, kurskamrater, vänner och föräldrar).
Men jag fick packa mina väskor och dra till Umeå. Jag har fått kämpa emot min blyghet. Jag har fått träna min sociala förmåga på ett sätt jag inte trodde jag någonsin skulle göra. Jag är långt ifrån framme och jag tror aldrig jag kommer fram. Alla trampar vi på här i livet, ibland känns det tradigt (det har gjort det för mig en period nu, men jag tror jag är ur det nu) men man ska akta sig för att sluta utvecklas.

Men vad ska man göra för att må bra egentligen, för att få den där matsäcken man bara längtar efter att sätta sig med på sitt sittunderlag i mossan?

Det kom jag faktiskt inte på där under min lilla kvällspromenad och det förtjänar minst ett helt eget inlägg. Minst.

Dagens låttriplett:
* She's too much for my mirror - Captain Beefheart (karln är ju förfan galen och jag finner mig spontanle stup i ett när han kommer igång på min iPod!)
* Indian Summer - Manic Street Preachers (Jag älskar när deras melodier sväller på som värst. "Maybe this summer will come and clear our minds to find the impulse to love the sunshine").
* Los Angeles - Frank Black (Bra helt enkelt).