Är en jonglör utan någon som helst makt över det jag har i luften, om dagen jag tog ett beslut

Jag halvslumrade till fotbollsmatchen mot Ukraina, hade pluggat lite också. Sådär härligt halvslö bestämde jag att jag skulle på promenad. Insåg när jag kände på vädret från balkongen att sommaren nog har kommit, åtminstonde för ett besök kvällen ut.

De dofter som slog emot mig i början av promenaden fick mig att känna glädje över astmamedicinen, men också över att de var så goda. Sommar.
Kvällen var som poetisk på något vis.
På promenaden såg jag några bekanta ansikten, jag såg också ryggen på en person som hade bråttom åt ett annat håll. Det var efter att jag varit inne på affären nere vid Strömpilen för att köpa grönsaker.
Det var en hon.

Det kändes en del.

Jag har känt mycket den här våren, men det här kändes lite annorlunda.

Jag kände att avslutet vårat för snart en månad sedan inte gjorde mig tillfreds. En vanlig dag hade jag tänkt släppa det, men en dag som denna med allt snurr jag har i huvudet, så fattade jag beslutet att jag inte längre bara ska vara ytterligare en i den stora skaran patetiska snedluggspojkar som lyssnar på poptexter och gråter. Jag bestämde mig för att försöka skapa den egna historien, låta poesin födas i den verklighet jag befinner mig i.

Det låter pretentiöst.

Men jag vill att livet ska vara lite fint.

MGMT - Time to Pretend är soundtracket till detta inlägg (helt apropå).

I snön

Det var en bit att gå hem ifrån stan, genom snö och blåst. Det blev inte en så rolig utekväll som man hoppats, men när jag gick där och höll på att bli förbittrad i decembervädret så gick det upp ett ljus för mig.
Jag ska inte gå in på detaljer, men kontentan var väl att jag nog inte ska oroa mig så mycket (lättare sagt än gjort) och låta saker ha sin gång. Kanske blev det lite vagt det där...

Jag menar (nog) att det bra som eventuellt kommer hända mig, kommer hända mig oavsett om jag oroar mig eller inte, så varför då oroa sig?

Jag vet inte riktigt vad det var i den piskande snön som gav mig denna insikt, men det är ju första advent och norrland, så vi får nöja oss med det.

(Var förresten på en trefvlig födelsedagsfest innan utekvällen och jag måste nog säga att den var bättre än att stå och trängas med jobbiga människor till jobbig musik på ett trångt dansgolv).

The thousandth and tenth day of the human totem pole

I perioder, jag vet inte om jag vill kalla dem bra perioder på något sätt, så brukar min hjärna ha en god förmåga att fabricera liknelser på löpande band på ett sätt som skulle fått Mr Ford imponerad. Om han så bara inte gått och dött så där opassligt. Den räven!

Nu är jag nog inte direkt i någon sådan period men jag drog lite paralleller ute på min kvällspromenad igår. De var mellan uttrycket "att rätta munnen efter matsäcken" (eller hur det nu lyder) och saker och ting i livet i stort.
Jag varnar nu känsliga läsare, för det som följer kan uppfattas som banalare än mycket annat här i bloggosfären.

Jag tänkte så här, gåendes på den där gångbanan som går genom skogen mellan Ålidhem och Mariehem (ja den som löper rätt nära Nydalasjön), att visst kanske man ska rätta munnen efter matsäcken. Gnälla mindre och så. Jag är trött på gnäll och även om jag är rätt gnällig ibland så tror jag nog att jag kan ta och kasta en och annan sten.

Att man inte alltid har mycket till val här i livet är ett faktum så gott som något och att gnälla gör sällan saker och ting bättre. Men ibland när man har hamnat i situationer som känns träliga och med matsäckar som känns totalt genomruttna, ja då är det en själv man har att skylla. Ibland får man fan tänka efter vad det är för en matsäck man har tillrett. Eller har man ens försökt göra sin egen matsäck? En del tror att matsäcken bara kommer fullastad med godsaker utan att man ens behöver lägga två strån i kors, så är det alldeles för sällan. Jag kan mig inte minnas sista gången skeppet kom lastat utan min påverkan. Okej, nu ska jag akta mig för att sätta mig i självgodhetens högsäte igen, hur lockande det än må vara.
Men som jag ser det just nu är det mesta som är bra i mitt liv just nu inget som kommit gratis (däremot ska jag erkänna att jag skattar mig väldigt tacksam för de personer som gjort saker och ting möjligt, allt från VHS, kurskamrater, vänner och föräldrar).
Men jag fick packa mina väskor och dra till Umeå. Jag har fått kämpa emot min blyghet. Jag har fått träna min sociala förmåga på ett sätt jag inte trodde jag någonsin skulle göra. Jag är långt ifrån framme och jag tror aldrig jag kommer fram. Alla trampar vi på här i livet, ibland känns det tradigt (det har gjort det för mig en period nu, men jag tror jag är ur det nu) men man ska akta sig för att sluta utvecklas.

Men vad ska man göra för att må bra egentligen, för att få den där matsäcken man bara längtar efter att sätta sig med på sitt sittunderlag i mossan?

Det kom jag faktiskt inte på där under min lilla kvällspromenad och det förtjänar minst ett helt eget inlägg. Minst.

Dagens låttriplett:
* She's too much for my mirror - Captain Beefheart (karln är ju förfan galen och jag finner mig spontanle stup i ett när han kommer igång på min iPod!)
* Indian Summer - Manic Street Preachers (Jag älskar när deras melodier sväller på som värst. "Maybe this summer will come and clear our minds to find the impulse to love the sunshine").
* Los Angeles - Frank Black (Bra helt enkelt).

Sverige och svenskarna

I veckan hade vi psykologi på schemat, bara psykologer som föreläsare. De har en lite annan infallsvinkel än läkare i allmänhet, det är en ganska skön fläkt kan jag säga.
I torsdags hade vi till exempel en psykolog som arbetat med invandrare rejält länge. Hon berättade om hur man ska hantera tolkar och så vidare.
Hon berättade också om hur en av dessa nysvenskar tycker att vi svenskar "bor" så himla mycket.
Denna nysvensk syftade på att vi inte är ute på stan och strosar, bara när vi jäktar omkring i affärer. Att vi inte är på stan bara för att vara, se på folk och träffas.

Jag tycker att det ligger någonting i det.

Vi svenskar verkar ha jävligt bråttom jämt, till vad?
Till att sätta sig i soffan och mögla framför teven, eller som i mitt fall, mögla bort framför bloggar. Eller ut på landet, in i sin insynsskyddade trädgård eller skivrummet.

Detta fick mig att tänka på förra stället jag bodde på. Varberga i Örebro. Ett område med många olika kulturer.
Ibland fick jag för mig att promenera i detta område och några av de angränsande områdena. Jag gjorde observationer.
I Varberga, detta var på sommaren, så satt farbröder med "osvenskt" ursprung under träd på stolar placerade i en cirkel på ett ställe. Det kanske var tio stycken. De satt i skuggan, med sina käppar och samtalade, bara var med varandra.
I Varberga så var kvinnor, barn och män ute och gick, lekte, spelade fotboll. De gjorde mycket tillsammans. Det var riktigt gemytligt.
Om jag promenerade lite längre så kunde jag komma till något av de angränsande områdena. Varberga är delvis omgivet av svenskdominerade villaområden.
Där var det inte alls lika trevligt att strosa. Jomenvisst, finare hus än de röda tegelskokartongerna, kanske. Men knappt en människa ute. Någon enstaka cyklandes förbi, någon bil och kanske någon som var ute med hunden. Trots det fina vädret. Trots att det var helg.

Jag ska inte glorifiera Varberga på något sätt, när jag bodde där råkade jag ut för ett inbrott, ett inbrottsförsök, många snokande människor i begrepp att begå inbrott och jag blev av med en cykel.
Men det var ändå rätt trevligt där emellanåt.

Jag tror att vi människor behöver komma ut mer, jag tycker att det är lite tråkigt ibland att vi är så isolerade, mig inkluderad. Jag har låtit alldeles för många år passera förbi när jag bara suttit framför datorn och levt ett låtsasliv.

Det är fint väder ute, jag måste städa och jag vill ut. Så nu ska jag lämna datorn för en stund.