Bland kommentarer och sommarjobb

Sitter och skriver ansökan om sommarjobb, planerar att göra ett försök som vårdbiträde inom psykiatrin i Örebro. Verkar spännande.

Så dimper ett minne ner, ett minne från min första tid som diagnostiserad diabetiker.
Jag vet att åtminstonde en person, jag minns dock inte säkert vem, en tjej i alla fall, kom med en besynnerlig kommentar.
Ja, man får en massa kommentarer när man berättar att man har diabetes. I början var det mycket "Stackars dig!", "Åhh får du inte äta socker då?" och så vidare. Man blir ganska trött efter ett tag.
Sedan var det som sagt någon som kom med den besynnerliga kommentaren: "Åhh, jag är så glad att JAG inte har diabetes, vet inte vad jag skulle göra!". Okej, säger du det för att trösta mig, då är du helt fel ute. Säger du det för att du är så grymt självupptagen, ja då är du grymt självupptagen.

Ofta hade det mycket med tonen att göra, den där lite ömkande, när jag blev trött på det där. Ja, man tröttnar på att om och om igen förklara sin sjukdom och aldrig riktigt känna sig förstådd (det jobbiga är inte insulininjektionerna, faktiskt). Men jag tröttnade verkligen på den där känslan jag fick av att om fem sekunder kommer de inte att bry sig ett skit om min jävla diabetes längre. Trots att de säger sig tycka så förbannat synd om mig.

Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig, det hjälper inte ett skit, det är något annat jag är ute efter, svårt att sätta fingret på kanske. Dock ger det här mig en fördel som blivande läkare tror jag.

Jag tycker att jag bland mina kurskamrater har fått ett bättre bemötande än bland många andra och det är ju bra, de är ju framtidens läkare.

Men den absolut bästa kommentaren jag fått när jag berättat om min diabetes var en gång när jag träffade på en gammal klasskompis från gymnasiet: "Jaha, då behöver du inte äta godis längre". Åh, Sofia!

Jag vet inte varför den kommentaren var så himla bra, men det har nog med tonen att göra.