Bland mikrotubuli och kvinnokläder

Under nollningen händer det grejjer.

Människor möter människor.

XX, Xy, lukter, blickar och drinkar.


En i klassen hade en jävligt snygg klänning, spontan tanke: "Jag borde säga det till henne, att den blå klänningen inte alls ser dum ut."

Sedan hejdade jag mig, vilket jag ofta gör eftersom jag är neurotisk och förvirrad.

"Hon kommer tro att jag stöter på henne, pinsamt."

Kommer på andra tankar:

"Kanske ska jag stöta på henne."

"Men tänk om jag stöter på henne och det inte går fram och jag tror att det går fram. Och allt kommer att gå åt helvete. "

"Eller tänk om jag stöter på henne och hon blir besvärad och snackar med en massa folk om det. Socialt självmord."

Nu idag, med lite mer kognition i skallen så inser jag att jag kunde givit ifrån mig komplimangen om klänningen ändå.
Allt sitter inte i en fras.
Och hon hade säkert blivit glad.

Det var kul på villan i vilket fall som helst. Sjuksköterske- och läkarstudenter överallt.


Annars då?

Jo, skolan är rolig. Vi har nu kört igenom cytoskelettet. Nästa vecka blir det cellcykeln. Stick i stäv med vad namnen antyder så är det cytoskelettet som är nödvändigt i cellens rörelser.