Snart fyller min diabetes tre år. Morgonen efter att jag fick min diabetes, vilket var i mars 2004, sa mamma till mig att det var som att få ett barn. Ett nytt liv börjar och jag kommer aldrig återgå till det gamla.
Diabetesen har blivit en del av mig, men i början tänkte jag på den hela tiden, hur jag skulle dosera, motionera och sticka. Nu är det åtminstonde så att jag inte tänker så mycket på att jag tänker diabetes hela tiden. Att sticka sig varje måltid är helt naturligt. Ibland när jag ser skådespelare i teveserier eller filmer äta så får jag känslan av att de glömmer något. Detta något är insulin. I så tät symbios lever jag med mina insulinsprutor.
Jag tycker att livet med diabetes är helt okej men ibland, som idag till exempel, så kommer jag plötsligt klart ihåg hur det var att inte vara diabetiker.
Jag läste i en av mina eletkroniska dagböcker på internet från vintern 2003 hur jag i den skrivande stunden proppade i mig choklad.
Jag kan fortfarande äta choklad och gud ja vad jag äter choklad ibland, men jag kan inte längre äta choklad utan att antingen behöva tänka ut en insulindos att injicera eller drabbas av trötthet, törst och ökad kissnödighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar