Där fann jag äntligen min mapp. Jag gick och var aningen euforisk i säkert en kvart, jag spontanlog. Jag kunde verkligen inte hålla undan mitt leende. Jag hade verkligen börjat förbereda mig på att gå runt till lärarna och be om signaturer på min närvaro för att få godkänt på kursen. Jag hade redan börjat föreställa mig hur det skulle bli att göra extrauppifter för att ersätta de borttappade signaturerna, med vilka jag ska bevisa min närvaro.
Så dyker den upp. En tidig julklapp, jag blir glad varje gång jag tänker på den!
Det är fan värt en bild tycker jag!
Tyvärr räckte inte glädje till att hålla mig vaken helt och hållet på nobelföreläsningen under eftermiddagen.
En gång tyckte jag mig se en chokladpralin på skärmen där på scenen, men det var ett utav Umu-märkena.
Sedan tyckte jag mig, under någon bråkdels sekund, se en smurf på powerpointpresentationen Kornberg hade. Det var en blå och vit bild av ett protein.
Jag skyller på för lite sömn och min diabetes. (Min diabetes är en stående ursäkt för allt man kan tänka sig, bye the way).
2 kommentarer:
Då gjorde även jag dig sällskap som huvudnickare under samma föreläsning. Dock såg jag inga smurfar eller chokladpraliner. :)
Min ursäkt? Små barn resulterar emellanåt i lite sömn...
Barn är en ursäkt så god som någon.
Skicka en kommentar