Jag ringer till Bostaden, förtvivlad över min tvätt som blöt (och säkert kall) ligger i tvättmaskinen och väntar på mina varma händer.
Jag säger till damen som svarar att jag inte kan komma in till min stackars tvätt. Okej, det kanske inte var vad jag sa, ordagrant, men ändå. Hon säger att hon genast ska ringa ut någon, vad nu det innebär, att ringa in någon eller något har jag knappt fattat än och nu kommer uttrycket ringa ut någon/-t.
Jag ger damen mitt telefonnummer för hon ber mig om det och en timme senare ringer en karl som verkar kunna en del om lås. Tänk att jag inte är förvånad över att det är en karl som ska vara duktig på lås!
Vi kommer fram till att det är fel på mitt lås över telefon och att han ska ringa upp mig med besked om hur saker och ting ska bli.
Det är alltså inte säkert att AB Bostaden Umeå tycker att det är tillräckligt akut för att skicka ut någon att fixa låset en helgdag.
Jag sa till låskarln i telefonen att det är rätt akut för mina kläder ligger och är blöta och jag poängterade nog det ganska ordentligt med tonläget på min röst. Jag lät inte arg, bara halvförtvivlad. Och han förstår mig nog, vem vill att ens kläder ska ligga och frysa i en tvättmaskin i två dagar?
Jag är rädd att mina kläder ska bli förstörda och att jag då måste härja med bostadsbolaget för att få ersättning. Jag gillar inte att härja.
Jag väntar spänt på hur det här ska fortsätta.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar