Karpe Diem

Jag vet inte om det är visdomsord som kommer att passera ut genom fingertopparna eller om det klassas som allmänt flum eller bara vanliga floskler eller så är det bara klasslöst dravel, men ut ska det.
Härmed är du varnad.

Hur som.


Jag stod och stekte fiskpinnar i mitt lilla korridorskök. Inte bara stekte jag, jag tänkte också. Jag tänkte att det inte är så festligt med fiskpinnar egentligen, vem fan äter fiskpinnar på en fredag? Detta är en måndag, då ska det inte vara festligt, så fiskpinnar är okej. Men varför får det inte var festligt på en måndag? Egentligen?
Sen tänkte jag att kanske är formatet inte så himla festligt, att ensam i korridoren sitta och klämma i sig fiskpinnarna med GI-bedrövligt potatismos, men att man trots det kan se det som fest. Jag menar, det smakar ju inte illa. Det smakar rätt gott. Trots att det säkert är mer annat än det är fisk i fiskpinnarna.
Kanske är detta ett sätt att fånga dagen, att liksom njuta av ögonblicken som kanske inte ser ut så mycket till en början? Att finna glädjen i att äta ett par flottiga fiskpinnar med potatismos.

Nu tappade jag bort mig lite...

Jo, nu kom jag på vart jag ville komma!

Man ska kanske se på livet lite på samma sätt som jag såg på mina fiskpinnar. Att njuta av ögonblicken och jag som alltid gått och haft prestationsångest över att jag inte fångat dagen när det kanske var på fel sätt jag trodde man fånga den, eller hur man nu ska formulera det.

Nåja...