Igår hade jag en sån där dag.
På Myrorna så skulle mina nyfikna fingrar titta på en glaspryl, det liknade en shaker, med ett rött fint lock av plast. Jag tog tag i locket, det satt ordentligt fast, tyckte jag. En sekund senare tänker jag "Fan, varför var jag tvungen att ta i locket!".
Glas som slår emot ett hårt betonggolv ger ifrån sig ett speciellt ljud. Ett otrevligt ljud, som dessutom drar till sig personal med sopborste och skyffel.
Jag insåg efteråt att jag nog var lite låg i blodsockret, dessutom.
På kvällen hos Anton, kalas.
Jag står med ett glas rödvin och rätt vad det är så har jag en rödvinsfläck på min t-shirt.
"Salt!" tänker jag "Nej!" tänker någon annan och säger något som får mig att känna miglite korkad. Med salt på min t-shirt, så häver jag ur mig något om salt och placebo. Lite fientligt. Mycket för att jag är upprörd och oroad över vändningen i min t-shirts liv. (Hursomhelst hade jag ingen anledning att oroa mig, fläcken är nu borttagen). Jag känner mig lite illa till mods nu i efterhand.
En inte så värst lång stund senare när jag står lite närmre fönstret i köket på festen har jag ner en blomkruka på golvet, inget gick sönder. Den här gången börjar jag svettas. Jag borstar ihop lite av jorden med foten, så Anton med sin sopborste och skyffel ska få det lite enklare. "Inte med sockan!" säger Sven*. Jag har ett stort behov av att gottgöra mig känner jag. Jord på golv har man inte haft sen tidigt 1900-tal tänker jag och här ställer jag till det, skamligt.
Ner på stan, i en proppad buss (som förvisso stannade så att vi hamnade först i busskön) som var full av brudar jag skulle kunna önska till Corona. De sjung så gräsligt att jag fick ont i kropp och själ. Linda Bentzing skrev Aina, och hon har nog rätt till stor del.
På Myrorna så skulle mina nyfikna fingrar titta på en glaspryl, det liknade en shaker, med ett rött fint lock av plast. Jag tog tag i locket, det satt ordentligt fast, tyckte jag. En sekund senare tänker jag "Fan, varför var jag tvungen att ta i locket!".
Glas som slår emot ett hårt betonggolv ger ifrån sig ett speciellt ljud. Ett otrevligt ljud, som dessutom drar till sig personal med sopborste och skyffel.
Jag insåg efteråt att jag nog var lite låg i blodsockret, dessutom.
På kvällen hos Anton, kalas.
Jag står med ett glas rödvin och rätt vad det är så har jag en rödvinsfläck på min t-shirt.
"Salt!" tänker jag "Nej!" tänker någon annan och säger något som får mig att känna miglite korkad. Med salt på min t-shirt, så häver jag ur mig något om salt och placebo. Lite fientligt. Mycket för att jag är upprörd och oroad över vändningen i min t-shirts liv. (Hursomhelst hade jag ingen anledning att oroa mig, fläcken är nu borttagen). Jag känner mig lite illa till mods nu i efterhand.
En inte så värst lång stund senare när jag står lite närmre fönstret i köket på festen har jag ner en blomkruka på golvet, inget gick sönder. Den här gången börjar jag svettas. Jag borstar ihop lite av jorden med foten, så Anton med sin sopborste och skyffel ska få det lite enklare. "Inte med sockan!" säger Sven*. Jag har ett stort behov av att gottgöra mig känner jag. Jord på golv har man inte haft sen tidigt 1900-tal tänker jag och här ställer jag till det, skamligt.
Ner på stan, i en proppad buss (som förvisso stannade så att vi hamnade först i busskön) som var full av brudar jag skulle kunna önska till Corona. De sjung så gräsligt att jag fick ont i kropp och själ. Linda Bentzing skrev Aina, och hon har nog rätt till stor del.
Det var kö på Scharinska. Illa.
Några av oss valde att spatsera hem.
Nu lugnar jag själen med att lyssna på Bo Hanssons proggklassiker Sagan om Ringen för första gången. Den är mycket bra.
* Sven hade en mycket fin t-shirt på sig för kvällen, ja ett par fina glasögon också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar