Jag kanske är en snobb, men...

Jag har inte skrivit om mitt fredagsäventyr än, men jag tänkte passa på att göra det nu innan jag blir duktig och pluggar igen. (Har pluggat alldeles för lite på detta jullov. Lov).

Hursomhelst, jag satt inne på fredagkvällen utan planer, hade ätit middag med mamma och pappa och kände mig lite halvtrött. Det kändes rätt bra. Hade i och för sig varit kul att komma ut lite, men jag visste inga som skulle ut.
Så ringer helt plötsligt telefonen och en utav Sannorna är i andra änden. Det är fest och utgång på gång. Klockan är vid det här laget över tio eller något, och jag är trött, men det var länge sedan jag hängde med Sanna. Så hem till Sanna bar det för vindrickning.
Björnstugan var målet, jag kände mig lite skeptisk från början, så jag började tänka ut hur jag skulle bära mig åt för att hamna någon annanstans. Fick några bra idéer som kanske skulle kunna funka, så jag joinar förfesten hos Sanna, går med på att i alla fall ge Björnstugan ett försök och vi hamnar så småningom där.

Jag vet inte om det är jag som sitter på höga hästar, eller låga ponnys, eller vad det var. Men jag kände på en gång när vi kom in på stället att jag inte hörde hemma där direkt. Fel musik, inte så många söta poptjejer som jag är van vid (det var knappt några sånna alls, om någon) och jobbiga killar. Jag tror att det där med killarna var värst.

Konkreta exempel:
* Snubben vid pissoaren som hade allvarliga problem med att jag inte ville kissa i pissoaren. "Är du bög eller?". Jag gillade verkligen inte tonen hos idioten, han sa det på ett sätt som om jag borde få stryk ifall jag var bög. Vi diskuterade det och jag intygade, för att lugna homofoben, att jag nog inte är bög. Jag har hållit mig till tjejer så vitt jag vet. Men han hade lite svårt att acceptera det hela; "Du måste vara homo" och jag känner en viss irritation, det är inte ens på skämt som han säger detta märker jag. Till slut blir äntligen den vanliga toaletten ledig. Och min favoritsnubbe frågar mig vad jag gör ifall folk sätter sig och skiter på toaletten. Jag orkar inte svara, för nu måste jag in och kissa.

* Jag står och pratar med en gammal rollspelskompis, vi tar igen lite från förr. Plötsligt kommer det någon sorts alfahannetyp med dyr skjorta, fulslips, välfixat hår och ett ansikte som kan tillhöra en snubbe som är allt från 29 till 58 år gammal. Han går lite halvt oförskämt emellan oss, än så länge är det inget utöver det vanliga, men när jag ger honom en blick som man ibland ger folk som beter sig lite halvt, så säger han att jag är tjock. Okej, min mage putar lite grann, men jag tycker inte att jag är tjock, och detta har inte med saken att göra. Det som jag stör mig på är att en stor jävla tönt kommer och försöker trycka ner mig helt oprovocerat. Jag hade aldrig sett honom förut och han tar på min mage för att visa vad han menar med tjock, jaha säger jag. Vi tar varandra ihand och jag ler lite. Mest för att jag vill visa att han inte stört mig. Om sanningen ska fram så blev jag inte irriterad eller berörd förrän efter en liten stund senare, när jag började inse att han försökte sätta sig i respekt (eller vad det var han gjorde). Men han fick mig inte, jag tyckte bara att stället blev lite mer otrevligt, men att känna att jag aldrig skulle komma på tanken att göra något sådant själv fick mig att känna en viss belåtenhet. Bara en viss typ av lowlifetöntar håller på med sånt, och det är skönt att inte vara en av dem.


Dessutom tror jag inte att mina popiga kläder och mina snygga glasögon gick hem på stället, jag tror till och med jag var ensam om att ha glasögon överhuvudtaget.

Hursomhelst, jag hade ju några reservplaner på gång och när jag var på toaletten för att kissa, efter min käre vän med bögproblemet, så tog jag upp min mobiltelefon för att skicka ett sms till en tjejkompis jag tänkte kanske skulle gå ut. Och skulle denna kompis ut skulle hon säkert på ett roligare ställe. Jag skriver sms:et och ska skicka iväg det när jag upptäcker att numret till henne inte längre finns på min mobiltelefon. Jag vet helt säkert att jag har haft det och nästan lika säkert att jag inte tagit bort det. Jag har alltså nummer på min mobil som jag vet att jag aldrig kommer att ringa till igen, men som jag ändå inte tagit bort. Fast just detta nummer till just denna tjej är puts väck. Gone.
Jag har en misstänkt, en som både kan ha haft möjlighet att ta bort numret och haft motiv (omän jävla konstiga) till att faktiskt göra det.
Men samtidigt är jag lite förbluffad, för vem fan tar bort nummer från andras mobiltelefoner?
Så fånigt, om det är som jag tror alltså.

När Sanna ville till Mitt andra hem så var jag inte sen att haka på, det stället har lite mer avslappnad atmosfär och rockmusik. Lite ljuvare för mina öron än Sean Paul. Där var vi tills det stängde.

Ps.
Det fanns en trevlig snubbe på Björnstugan och det var den tysktalande liraren som sa "Ich mag dich" frågade ifall jag ville dansa med honom. Jag tackade vänligt nej, men kände mig lite smickrad.
Ds.