För några år sedan tyckte jag att det nästan var otänkbart att dansa. Folk fick nog dra mig upp på dansgolvet om jag mot förmodan hamnat på ett ställe med ett sådant.
Med tiden, en del dansande och lite annat så har saker och ting förändrats. Lite.
Jag har insett att katastroftankarna de facto inte kommer falla in, fastän man dansar åt helvete. Detta har på sitt sätt lindrat min dansfobi. Nu tycker jag det är roligare än otäckt att dansa.
Men varför är det så jävla kul?
Igår var vi ute, det var sådär musik. Men två gånger rycktes jag med. Det var något som lät som Slagsmålsklubben och något annat som hade en underbar och hypnotisk melodi och soft takt. De låtarna var riktigt roliga att dansa. På olika sätt.
Men ändå kan jag inte begripa varför det är så jävla kul att stå tätt med annat folk, röra på kroppen fult och i takt. Jag tycker att det är kul att dansa, men varför tycker jag det?
En gåta i raden av gåtor som jag klurar på men aldrig kommer finna svaret på. Eller? Nån som vet nåt jag inte vet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är roligt eftersom man (läs: alla) är sååå hiiimla ful(a) när man står där och diggar loss med sina vänner! =>
Där det sammanfattade verkligen dans:ing och min egen relation till eländet på ett fint sätt!
Kan det inte helt enkelt handla om sånt man läste om för fysiken, om gitarrsträngar och frekvenser. Kroppen kommer i harmonisk svängning och vara dallrar lite..?
Menar du såna där frekvenser som fick den där bron i USA att rasa på någon gammal svartvit film?
:D
Men vissa är faktiskt även snygga när dom dansar, även om dom är få. Det kräver en känsla för musiken som inte direkt dom flesta besitter i någon större utsträckning en kväll på krogen.
Skicka en kommentar