Måndag

Aningen groggy efter en liten tupplur jag inte riktigt vill erkänna som tupplur ska jag nu skriva veckans första blogginlägg. Det har varit ganska dåligt med skriverier den senaste veckan, tog mig lite utav ett välbehövligt påsklov från skrivandet. Dessutom är det svårt att skriva blogg samtidigt som man klappar på hundarna. De amerikanska cocker-spanielarna som huserar i samma rum som mammas och pappas dator där jag också skriver mina bloggar under Örebrovistelserna är oemotståndligt söta och pockar på ens uppmärksamhet stup i ett.

Det här är inte ett inlägg om hundar dock.

Funderar lite på vad som är hem numera. Örebro är ju alltid den stad jag är uppvuxen i, det går inte att komma ifrån.
Samtidigt luktar det inte längre hem på samma sätt som förut att kliva in genom dörren i huset där mamma och pappa bor, samma hus som jag växte upp i.
Däremot luktade gamla goda korridoren när jag kom hem igårkväll, det luktade till och med lite gott. Det luktade hem.
Är det sånt här som man ska gå efter när man bedömer om vad som är hem?

Jag har ju mitt nya liv häruppe med, det känns kanske lite tråkigt att säga så, med tanke på alla vänner och sånt man har i Örebro.
Men det är i Umeå jag trivs bäst just nu. Jag har träffat mycket nytt folk, jag går en utbildning som är ganska stimulerande och förhoppningsvis leder till något vettigt lite senare.
Jag trivs med tempot på gatorna, folket i affären, springturerna runt i nejderna och torsdagsbion. Synd bara att det tar sin lilla tid att ta sig neråt i landet, eller tillbaka. Det verkar svårt att få hit besökare från Örebro dessutom.

Men i alla fall. Idag började skolan. En vecka i medicinsk psykologi. Jag tycker psykologi är skitkul. Det är dessutom grymt viktigt för mitt yrke, men det är för lite. För kompakt. Genomhastat.
Samma person som under inledningsveckorna i september tyckte att "det vore intressant att låta en homeopat föreläsa" tyckte det "vore intressant att låta en nynazist föreläsa".
Ja, det kanske vore intressant, men nu ska vi utbildas till läkare, vårat schema är ändå fullspäckat som det är. Saker och ting som säkert är viktigare, medicinsk psykologi till exempel, får redan för lite plats. Kanske är det bättre att ägna mer uppmärksamhet åt sånt som rör vårt gebit?

Men men, jag är inte den som är den. Bjud för all del in en evangelist, Mats Ronander (den gamle Örebroräven!) och en bilmekaniker när ni ändå är igång!

Ska inte klaga mer utan ställa mig och laga mat åt den kurrande magen.
Sa jag kurrande?