Vad får en att ägna tankar åt förintelsens offer?

Igår åt vi mat hos mig. Det blev riktigt trevligt till slut, även om jag kände mig lite illa till mods i början eftersom jag inte hunnit städa färdigt när gästerna kom. En annan käpp i hjulet var att Ylva envisades med att spela hemsk musik (till råga på allt så stängde hon av den musik jag redan spelade!). Hade Blümchen funnits på Hitlers tid hade de kanske inte behövt bygga gaskamrarna. (Det är lite smaklöst att jämföra Blümchen med förintelsen, men den tyska dunkadunkamusiken är fruktansvärd, jag mår dåligt och blir stressad av den, även om den inte är något i jämförelse med att fösas in i en gaskammare mot en säker död).

På jullovet såg förresten jag och pappa en dokumentärserie om Auschwitz. Den handlade om det mesta som hade med koncentrationslägret att göra. Hemskt att se, men grymt intressant. En ganska illustrativ sak var hur man kom på att man skulle gasa folk i sina massmord.
En uppsatt nazist åkte efter en fest väldigt överförfriskad hem i sin bil, parkerade den i garaget och somnade med motorn på. Han dog tyvärr bara nästan. Idén med att gasa oliktänkande, judar och sådana med får dålig intelligens var född. Lite inspiration hämtade man nog också från hur amerikanerna under 20-talet behandlade mexikanska immigranter med DDT, bensin och lite annat vid gränsen.

Tyskarna använde till en början kolmonoxid, men det var inte så effektivt. Jag tror att det var bristen på drivmedel som rådde under den perioden som var orsaken, så efter ett tag introducerade man insektsmedlet Zyklon B (som för övrigt amerikanerna behandlade de mexikanska invandrarnas kläder med). Zyklon B är giftigt för att det innehåller cyanid som i sin tur hämmar nåt cytokrom i cellernas mitokondrier. Detta gör att respirationen brakar ihop. Hitler använde själv cyanid när han tog sitt liv.

Men i alla fall, efter att den hemska, hetsiga tyskmusiken försvann från kvällen blev det bättre. Vi åt pizza och jag insåg, 19 år för sent, att nog inte Ika Nord är så farlig ändå. Jag gillade inte henne som liten.

Sedan var det nästa grej, Trivial Pursuit. Jag vet inte vad det är, men något i min barndom måste ha gett mig en aversion mot sällskapsspel, TP i synnerhet. Men med rätt sällskap, vilket det var igår, kan det vara trevligt. Och trevligt var det. Jag ångrar att jag var så obstinat till en början.

Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna köpa ram, springa, äta mat och gå till Ylva innan sju. Vi ska ut och dansa ikväll!