Jag halvslumrade till fotbollsmatchen mot Ukraina, hade pluggat lite också. Sådär härligt halvslö bestämde jag att jag skulle på promenad. Insåg när jag kände på vädret från balkongen att sommaren nog har kommit, åtminstonde för ett besök kvällen ut.
De dofter som slog emot mig i början av promenaden fick mig att känna glädje över astmamedicinen, men också över att de var så goda. Sommar.
Kvällen var som poetisk på något vis.
På promenaden såg jag några bekanta ansikten, jag såg också ryggen på en person som hade bråttom åt ett annat håll. Det var efter att jag varit inne på affären nere vid Strömpilen för att köpa grönsaker.
Det var en hon.
Det kändes en del.
Jag har känt mycket den här våren, men det här kändes lite annorlunda.
Jag kände att avslutet vårat för snart en månad sedan inte gjorde mig tillfreds. En vanlig dag hade jag tänkt släppa det, men en dag som denna med allt snurr jag har i huvudet, så fattade jag beslutet att jag inte längre bara ska vara ytterligare en i den stora skaran patetiska snedluggspojkar som lyssnar på poptexter och gråter. Jag bestämde mig för att försöka skapa den egna historien, låta poesin födas i den verklighet jag befinner mig i.
Det låter pretentiöst.
Men jag vill att livet ska vara lite fint.
MGMT - Time to Pretend är soundtracket till detta inlägg (helt apropå).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar