Sweet sunday

Ytterligare en fantastisk höstdag har naturen bjudit på. Igår var det sol här i Umeå. Idag var det milt och dimmigt, fina höstfärger och vansinnigt mysigt.


Vaknade med huvudvärk från igår, Shappe var kul, så det var värt det.


Kom till skogisfikat med en rejäl insulinkänning så huggarmålet var ingen match för mig, hade kunnat tänka mig en köttbullemacka till.


Efteråt var det ju dags för skivmässa på Nolia, jag såg en kändis där, som hade fyndat:

Annars hittade jag en unplugged-vinyl med Queens of the Stone Age, en EP med Efterklang och en samlingskiva med synthband som hyllar David Bowie (som bland annat innehöll en helskön fransk version av Ziggy Stardust)

Bussen hem från stan kördes av en helskön snubbe med stickad vit liten mössa som lyssnade på reggae.

Nu ska jag plugga.

Enterobius vermicularis

Att surfa genom wikipedia är en intressant upplevelse, man lär sig en del. Man kan börja på tillväxthormon, gå vidare till den där sjukdomen som orsakar uppsvällda magar hos barn i bland annat afrika, sedan glida vidare på ifall det fanns ett till ceacum än det i början av tjocktarmen. Man får kanske inte svar på den frågan, för man glömmer snabbt bort den när man finner sig glo på ett videoclip från The New England Journal of Medicine: "A 55-year-old man presented with intermittent, crampy pain in the right lower quadrant of the abdomen. A colonoscopy was ordered..."

Först fick jag tics av att se videoklippet. Men det är ju så grymt fascinerande med medicin, parasiter och anatomi!

Jag är en nörd.

Scenen

Jag försökte förklara för Fille storheten i en utav scenerna i Du levande, begravningsscenen.
Jag förmådde mig inte, jag började hela tiden skratta mig till gråt när jag närmade mig kärnan. Illa illa.

Nu är den scenen grymt upphaussad.
Nästa gång han ser den kommer han fortfarande inte förstå hur rolig den är och nästa gång jag kommer se den kommer jag bli lite besviken. Men jag gläder mig åt minnet av den scenen och jag ska se filmen igen, trots risken för att scenen ska krympa i mitt sinne.

Klockan 18.00 en fredag i slutet av september

Det är löning i helgen.

Jag har precis kommit hem från en lång skoldag. De långa skoldagarna blir allt vanligare. Det har varit en lång skolvecka.
Ändå känner jag en stor lust att öppna Guyton-boken för att läsa om kapitlet om mag-tarmkanalens fysiologi. Det är ju så grymt kul!

Men det är ju fredag. Klockan är sex.

Dessutom känns mitt huvud som en sprängfylld ballong.

Jag intervjuade min läkare idag, en psykiater, jäkligt intressant samtal. Vi var nog på samma våglängd tror jag. Jag kanske ska bli psykiater.

Tyckte att föreläsningen om mag-tarmkanalens anatomi var intressant. Jag hade lågt ställda förväntningar, men jag tyckte jag lärde mig mycket på den. Mag-tarmkanalen är rätt rolig tycker jag.

Mysterierna i det lilla

Igår innan jag gick och la mig, någon gång på kvällen, så kollade jag hur mycket insulin det fanns kvar i min insulinpenna. 16 enheter. Det skulle räcka till frukost.

Idag när jag vaknar är antalet enheter i samma insulinpenna 0. Vart tog de där sexton enheterna vägen?(?)
Inga insulinspår som ger ledtrådar.
I och för sig sov jag lite oroligt, vaknade någon gång på natten och trodde att någon smygfilmade mig. Kanske vaknade jag fler gånger utan att komma ihåg det efteråt. Har gjort en del avancerade saker i sömnen tidigare.

Idag när jag letar efter min grötkastrull så hittar jag korridorens rivjärn i kastrullskåpet. Jag hittar favoritkastrullen, en annan än grötkastrullen, i skåpet med bunkar, matlådor och i vanliga fall rivjärn. Favorikastrullen letade jag febrilt efter igår.

viagra@keepithard.com

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Sockersöt

Det har varit lite grann nu. Muntlig dugga idag, immunsystemet, blod och blodets koagulation. Jag fick godkänt, trots att jag svarade "Have nooo idea" på en av koagulationsfrågorna. Jag lyckades rädda lite av min stolthet när jag senare kunde k-vitaminantagonisterna och användandet av dem som råttgift och läkemedel mot blodproppar.

Annars har tankarna de senaste dagarna kretsat kring flickor och min diabetes.

På flickfronten litet nytt, men inget jag tar upp.

Men på diabetesfronten...

Min diabetessköterska (som säkert är väldigt kompetent men vars trovärdighet undermineras av att hon låter som Maud Olofsson i telefon) ringde och skulle rapportera mitt HbA1c. 6,6% eller om det var 7%, jag minns inte så noga, jag minns bara kontentan. Inte så bra. :/
Jag har alltså istället för att sänka mitt socker gått och ökat det. Fan!

Så från och med i morse så har jag bestämt mig för att utreda vad som ligger bakom mina dåliga värden. Jag har mätt socker lite halvsporadiskt de senaste månaderna utan att ha upptäckt några konstigheter, men nu jävlar ska jag gå till botten med det här. Efter bara en dag har jag en teori på var felet kan ligga: fel dos på måltidsinsulinet och hög dos på basinsulinet som maskerat de dåliga blodsockervärdena.

Vi ska ha metabolismlabb om några veckor. Vi håller på med casemetodik i skolan.
Jag är mitt egna case. Jag är mitt egna försöksdjur.

Sveriges, men uppenbarligen inte min, television

Än en gång satt jag bänkad klockan sju på morgonen för att se morgonsporten på SVT och än en gång så väljer de att visa bilder från alla matcher förutom ÖSK-matchen. Förra gången jag satt bänkad var det efter GAIS-matchen med Barsoms finmål.

Denna gång satt jag och väntade förgäves på rapportering från 4-3-matchen mot Helsingborg.

ÖSK vände ju förfan 0-2-underläge till vinst. Räcker inte det för att visa bilder från det, era svin?! :D

Reinkarnerad exakt som förut

Det börjar bli dags att gå och lägga sig och man kan konstatera att denna dag ändå har varit rätt produktiv.

Det har varit dåligt med pluggande. Jag har bara börjat så smått med koagulationen.

Men vad är det då man har haft för sig?

* Skrivit blogginlägg.

* Gjort en fruktansvärt god köttfärssås, som dessutom Aina ska få smaka på i veckan.

* Handlat matvaror.

* Gjort en fruktanvsärt god kladdkaka, som jag bjöd korridorarna på när vi hade korridorsmöte. Jag har en liten bit kvar, ifall det är någon som är sugen. Den ligger i kylen.

* Rensat i frysen. Alla utom M i korridoren var med, M tyckte vi skulle ha korridorsmöte för att han hade en massa älgkött han ville ta upp hemifrån sen jakten men inte fick plats med i frysen. Nu är allt vi vet att vi äger uppmärkt med namn med en röd penna. Det tog en liten stund. Vi har också delat upp frysen, så alla har sitt lilla fack. Fan vad bra, men helt ointressant för en vanlig bloggläsare. Så vidare till en fundering.

Jag gick ju på promenad också och då kom jag på att jag tycker det är kul att spela bas (fast jag inte kan spela bas) och jag tycker att det är kul att plugga. Problemet är att i båda fallen, att träna på basen och att läsa om kroppen, så är det bara kul om man kommer igång. Och jag är lat, så jag har en tendens att skjuta på pluggandet och basspelandet. Nu har jag alltså identifierat problemet. Det är bara en lösning som saknas. Jag ska jobba på det.
Det vore bra att lösa problemet tror jag. För då skulle jag få in mer fysiologi, anatomi och celler i huvudet och jag skulle få mer blåsor på fingrarna av basspelandet.

Nu ska jag lägga mig och kolla lite på mina flashcards så att jag kan sova med gott samvete. En ny arbetsvecka hägrar och då ska det pluggas från morgon till kväll.

Auf wiederhören!

Eric och surströmmingen

Jag gick och var lite småspänd de sista dagarna innan denna lördag vi hade igår. Jag skulle nämligen äta surströmming för första gången i mitt liv.

Det hela skulle ske hemma hos Sanna och Sven på Ålidhem och vi skulle dricka snaps också. Man blev lite spänd när Sven gick ut på uteplatsen för att öppna sillburken; "är det verkligen så illa med lukten?!"

Man kunde i början ana en lukt som påminde om purjolök, då tänkte jag att det kanske inte var så farligt ändå, men när fiskbitarna kom in i köket så förändrades lukten i sin karaktär. Den övergick från purjolök till snusk, död och ruttnande könsdelar. Detta ska man alltså stoppa i munnen. Usch.
Det kändes som att stå högst upp i ett högt hopptorn att ha tunnbrödsrullen laddad med delikatessen framför sig på bordet.

Men det var rätt okej, det var nog inte smaken som var äcklig, utan snarare ens föreställningar om vad man åt för något. Det smakade mest salt.

Sven ramar in kvällen med lite fin musik...

...och Hobbe vinkar hejdå!

Köket

Vårat korridorskök är inte gjort för en korridor.
Det märktes ganska väl idag.

Först till frukosten då jag fick trängas med J. Vi var alltså två stycken i köket och var i vägen för varandra typ hela tiden.

Sedan när jag nu skulle skala och skära upp potatis till mitt potatismos så kom först M ut för att göra mackor. Jag var ivägen för honom när han skulle till sitt skåp och han var i vägen för mig när jag skulle fixa med potatisen. Sedan kommer D och hans flickvän A ut i köket och kort därpå även utbytesstudenten.
Det var nästan farsartat, under någon minut fick man i stort sett nada gjort, man stod bara och kände de andra personers kroppsvärme. Rätt mysigt, men inte särskilt praktiskt.

Du levande

Igår var det då dags att beskåda Roy Anderssons nya verk Du levande. Det var intressant av två anledningar. Dels för att det är en Roy Andersson-film. Dels för att karaktären Anna spelas av en klasskamrat. (Det gav en skum känsla att se henne, man glömde liksom bort allt annat i scenen, man såg bara henne).

Jag tänker inte ge mig på att skriva någon recension, men jag kan säga att den i särklass roligaste begravningsscenen som någonsin gjorts finns med i filmen. Jag skrattar bara jag tänker på den.

Jag skulle vilja analysera hela filmen. Jag skulle vilja se den igen. Roy Andersson är stundtals genial. Han är fruktansvärt skarpsynt. Vissa scener är vackra, poetiska och andra är bara fruktansvärt roliga.
Det är kanske inte en film för alla, men jag tror att om man tittar på filmen med tålamod och öppet sinne så kan vem som helst få ut något utav den. Trots att den känns pretentiös stundtals.
Man tas till en värld som känns tidlös, drömsk och surrealistisk men ändå med en fast förankring i våran vardagliga värld. (Oj, där blev jag pretentiös).

Den har bra musik också!

Djur och natur

I mina hemtrakter tror jag att de vilda djuren har börjat tröttna på människans framfart. I somras kom världsnyheten om bävrarna som gick till attack mot människor i närheten av Lindesberg. Bävrar utrotas efter attack mot badgäster.


En älg ska idag ha rännt runt i centrala Örebro, tagit sig ett dopp i Svartån och sedan avslutat sina dagar på Telia där den blev skjuten till döds.


Älgkraken kan jag förstå att man skjuter ihjäl, men bävrarna? Det är ju deras territorium för fan!
Bada någon annanstans människojävlar!

Antropocentrism.

Uteblivet bloggande, utelåst bloggare

Alltså, nu har det varit dåligt med inlägg från mig på sistone.

I måndags så hade jag annat för mig, för då var jag tvungen att ta igen de två första avsnitten av den suveräna serien "Upp till Kamp" för att kunna se den tredje delen på kvällen hos H. Sammanlagt blev det alltså 4,5 timmar framför serien.

I tisdags lagade jag mat och så såg på den fullkomligt idiotiska och därmed rätt roliga filmen "The Sperm" på Umeå internationella filmfestival.

I onsdags kom jag hem framåt sju på kvällen, eller jag minns inte så noga egentligen, men efter sex var det. Jag mötte Daniel i dörren där han sa till Jehovas vittnen att han är hindu (vilket han inte är). I ungefär samma veva upptäcker jag att jag inte har min hemnyckel på mig. Det renderade i en natt ute i samvarorummet. Efter arbetstid kostar det 400:- att bli insläppt på sitt rum, annars är det gratis. Därför valde jag att vänta på att kvartersvärdens arbetstid skulle börja. Och därför kunde jag inte skriva något inlägg då, i onsdags.

Idag torsdag har första inlägget redan kommit. Kanske blir det flera om jag orkar, efter en natt med halvtaskig sömn och en torsdagseftermiddag med immunologilabb.

Olika sätt att tala

Idag tycks jag spotta ur mig inlägg efter inlägg. Som om kvalitet har ersatts av kvantitet. Sedan kan man ju ifrågasätta om det ens fanns någon kvalitet att ersätta från början.
Hursomhelst, Örebro har tydligen en ful dialekt. På Aftonbladet.se har man en artikel (Utse Sveriges Coolaste dialekt) åtföljd av en rad ljudklipp där personer från olika delar av vårat avlånga land får beställa pizza.

Jag vill som Örebroare poängtera att jag nog aldrig har hört någon med en sådan dialekt beställa pizza, jag är inte ens säker på att jag någonsin hört någon riktig Örebroare tala så, inte så fult i alla fall.
Det måste vara fusk nånstans, som om artikelförfattarna valt ut det värsta de kunde höra av just Örebrodialekt.

Att Göteborg vinner i omröstningen beror enbart på att det är under Göteborgssektionen på webbsidan som artikeln ligger. Då faller det sig ganska naturligt att den hemska dialekten får så höga siffror.

Umeås dialekt är snyggast bye the way, enligt mitt tycke, så nu ska jag ut och lyssna och lära.

Tiden rinner iväg

Ibland, eller ganska ofta kanske jag borde erkänna, så händer det att jag skriver dåliga innehållslösa inlägg.

Mitt inlägg om gröten till exempel.

Hur jag än vrider och vänder på det så är det inte ett bra inlägg.

Därför ber jag om ursäkt för alla läsares bortslösade tid på det inlägget. Jag vet inte vad jag kan göra för att ge er den tiden tillbaka. Eller snarare är det så att jag vet att jag inte kan ge er den tiden tillbaka, den kommer vara passerad och ni hinner garanterat dö innan den tiden kommer tillbaka, den tiden som ni ödslade framför grötinlägget.
Är det så att någon av er som läst detta grötinlägg känner er blåsta så kanske jag, i en framtid ganska avlägsen, kanske kan ge er ett medicinskt råd som gör att ni lever lite längre. Kanske så pass mycket längre att det kompenserar för den bortkastade tiden framför grötinlägget.

Gröt

Det här med gröt.

En underskattad maträtt som jag börjat äta på morgnarna. I somras någon gång under min sejour inom demensvården blev jag hookad på gröt, fick in vanan att laga gröt till frukost.
Gröt är något man kan variera i oändlighet och om det nu mot förmodan skulle bli över gröt (hur nu det skulle kunna ske) så kan man steka skiten. Men det har jag inte behövt göra än.

Blåbär var en hit att ha i. Gav en extra känsla av skog och nyttighet. C-vitamin och dvärgbandmask.

Nu har jag prövat på att ha i torkade aprikoser några dagar. Helt fantastiskt gott för kropp och själ; kalium, kostfibrer och mycket annat.

Funderingen

Idag, någon gång på eftermiddagen, så hände det igen.

Jag funderade på ett studieortsbyte.

Jag vet inte varför.

Men till Linköping eller i värsta fall KI i sånna fall.

Sen försvann funderingen igen.

Gud!

Nej, nu ska jag diska innan Fille kommer hit.

Running man

Efter springturen, svettig och dan, skulle jag ta mig in i min korridor. Nyckeln har gått trögt några gånger och den går extra trögt nu när jag kör in den i låset och försöker vrida om.

FAN!

Jag tänker på vad det kommer att kosta mig att jag inte kan komma in i mitt rum på grund av att jag inte har en fungerande nyckel.

Jag stretchar baksidan av underbenet (m. triceps surae) för att lugna ner mig, komma på en lösning. Sen tappar jag tålamodet, tänker att nog nån i korridoren får komma och öppna, så jag i alla fall kommer in dit. Får testa nyckeln ordentligt sen.

Jag ringer då på. Det kommer någon jag inte känner igen... funderar på vem det är som har främmande. Sen öppnar hon och ja, först är jag helt preplex. Sen säger hon att jag nog kommit fel.

Då skramlar det till i min hjärnas myntinkast. Jag bor ju våningen ovanför där jag härjar nu.

Kakan

Jag har blivit ombedd att lägga upp en bild på mitt bak från igår. Varsågoda!

Och förresten, detta är mitt 300:e inlägg. Grattis Sven!

Idéer, promenader och svammel

Jag och Fille, ja låt oss kalla smålänningen jag promerarer med för det, kan komma in i sjukt intressanta diskussioner på våra små fotvandringar.
Vi analyserar småsaker, diskuterar läkarspecialiteter, dissikerar humor, kommer på idéer och ser dumheter i våra beteenden.

Det kan vara grymt kul ibland.
Idag kom vi på en bra/dum idé, ska inte orda så mycket om den, det var en idé till ett projekt. Kanske kommer det aldrig skrida till verket, men det var en jävligt bra/dum idé. Så någonting kommer det bli av det, annat vore synd.

Sen kom vi till Mariehemsbacken, mötte en grupp berusade utbytesstudenter och träffade sedan ett par tjejer varav den ena sa hej åt oss. Det dröjde innan vi kopplade. Jag fick iväg ett hej. Kopplade vem det var, men förundrades över varför det tog så lång tid.

Vi diskuterade varför, kom med några hypoteser, skyllde på mörkret. Mörkret kan förvisso ha spelat in, men den stora förklaringen, som vi unisont enades om, var att vi förväntade oss att det skulle vara två utbytesstudentskor och därmed inte kopplade på de delarna av vårat psyke när vi mötte dem som vi skulle gjort om vi förväntat oss att det skulle kunna vara vilka personer som helst.

Lite svammel från en liten människa. Välkommen in i min och Filles underbara värld.

Tisdagen den elfte

På tv4 går det varje tisdag en sjukhusserie som heter House. Den serien handlar om en grupp läkare, varav en heter just dr House.
Dr House går omkring med käpp och är bitter hela tiden, förutom att han är hur smart som helst och usel med patientbemötandet. Dessa ingredienser är väl till för att krydda serien lite extra.
Man skrattar åt det ibland och ibland blir man imponerad. Han kan lösa de klurigaste fallen med de klurigaste symptomen och de klurigaste medicineringarna. House är min husgud. Jepp...

...nej, det här håller fan inte...

Jag kom just på mig själv med att jag skrev en lång inledning på ett inlägg bara för att få ordvitsa till det lite med House (eng. hus) som husgud. Jag kom på idén till detta lågvattenmärke när jag stod och bakade en kladdkaka (med 11:e-septembertema) till kvällens Househäng.

Vi är ju läkarstudenter, så det ingår i vårat torftiga privatliv att titta på så många sjukhusserier vi bara kan, så därför har vi förresten Househäng.

Nu ska jag till affären, skämmas lite grann och sedan handla in lite matvaror.

Detaljer

Jag satt framför datorn, hade lagat mat, diskat och ringt till mor.
Men något hade jag glömt. Nån liten detalj, nånstans.

Detaljen är stretchning och jag känner att mina ben är lite stela nu. Jag vill inte veta hur de känns i morgon och övermorgon.

Fan.

Så missade jag Upp till kamp igen, fick förövrigt från morsan höra att min favoritpatolog ska medverka där nån gång, det ska jag däremot inte missa!

Knappen

När man läser medicin så tänker man lite annorlunda än alla andra, det är jag i alla fall lite övertygad om.
Så när jag idag på Casegenomgången på immunologiveckan skulle sträcka ut min kropp och trycket över höften plötsligt släppte tänkte jag att det nu gått sönder något i buken. Exempelvis en fascia eller peritoneum. Inte för att jag någonsin varit med om det och vet hur det känns. När det sedan inte gjorde särskilt ont kom jag på att det nog skulle kunna vara byxknappen som lossnat.

Och mycket riktigt.

Att det var byxknappen torde inte vara så oväntat, för jag har kännt av en ständig kamp mellan knappen och de där, få men ändock märkbara, sommarkilona. En nackdel med tighta eller "fitta" jeans. (Nu lär väl antalet bloggbesökare fördubblas).

Tack och lov för att Aina fanns till hands, för direkt efter MB så stack vi hem till henne och styrde upp en ny och cool knapp.

Nu ska asfalten utforskas.

När fågelsången kommer tillbaka

Det finns en man i Örebro, jag vet inte exakt vad han i folkmun kallas. Men jag säger Cykelmannen när jag refererar till honom (blanda dock inte ihop honom med våldtäktsmannen i Västerås). Det är inte Burk-Omar jag menar, han som cyklar runt och samlar burkar, utan den där snubben som har en stickad mössa, läderjacka och en cykel.
Att han har en cykel betyder inte att han cyklar på den, jag har förvisso sett honom cykla ett par gånger, men allt som oftast så springer han med den. Man kan se honom lite var stans, men han håller sig nog mest på den sidan av stan som jag är uppvuxen.

Man kan se honom stå i ett gathörn, rökandes på en pipa ibland, om man har tur. Och man kan se honom utan mössa, men det är extremt sällsynt. Jag har nog bara gjort det en gång som jag kan minnas och det var på vintern när det var svinkallt ute.

Han springer som om han inte har något mål och det kan ju tyckas aningen absurt, men jag har kommit på andra tankar. Det är ju ganska avslappnande att springa och är man lite psykiskt känslig, som jag tror att denna man är, så kan det vara ganska ångestdämpande att springa.

Jag har haft en ganska jobbig vecka ska jag erkänna. Har känt mig nere, mer nere än vad jag har anledning till. Jag har varit grymt trött också. Men igårkväll hade vi en ganska trevlig kväll ett gäng, såg på bra film (The Big Lebowski, som jag f.ö. sett många gånger. Jag älskar den) så när jag vaknade i morse kändes det lite bättre, fick sova ut dessutom. Sen gav jag mig innan lunch ut på en liten springtur. Och det var det som föranledde mitt lilla stycke om den springande mannen med cykeln. För när jag befann mig på andra sidan Nydalasjön i springande stund, så kom jag in i det där avslappnade sinnelaget. Tankarna blev bra. Jag kom på bra idéer, jag sorterade saker och jag flöt på i takt med musiken. Det var riktigt skönt. Jag kan förstå dessa träningsnarkomaner alltså.
Hade jag inte haft en immunlogibok som lockade så förskräckligt hade jag nog satt mig och skrivit en essä om den neurofysiologiska bakgrunden till att det är så skönt att springa.

Sen kom jag med mitt härliga tankeflöde på idén till en essä, som förstås aldrig kommer att bli av, men idén var som sådan att jag skulle skriva en essä om hur sökandet efter en livskamrat kan jämföras med immunsystemet. Jag kom på några idéer till innehållet, men det mesta försvann när jag kom in och stretchade.

Ja, sån är jag.

Ps. Jag gillar svårlyssnad musik, i alla fall när man kommer över tröskeln. Men nu när jag lyssnar på Pink Floyds skiva Ummagumma så kan jag inte avgöra om det hakar på datorn eller om det är meningen att det ska låta så konstigt... Kanske är det datorn som hackar, eller så får jag sätta mig några gånger till innan jag kanske uppskattar det. Ds.

Antikroppen

Jag vet inte vad det är som har hänt, men jag är less och jag vet inte riktigt varför.
Är det för att jag inte riktigt är inne i tempot på kursen? (Vi har fått en del att läsa in kan sägas).
Är det för att jag blev så besviken över svansningen?

Det är inget att älta över, det blir nog bättre. Men just nu känns det segt.

Satt en hela eftermiddagen idag och kollade på immunfärgade preparat för att leta efter olika sorters lymfocyter. Och jag vet inte vad det var, men det var så ogudaktigt tråkigt. Det enda som fick mig att inte hoppa ut genom fönstret var att vi pratade om annat emellanåt när vi kollade i mikroskopen.

Jag känner mig tung i huvudet.

Jag har förresten valt en läkare jag ska ringa till och försöka få en intervju med, "som ett led i den professionella utvecklingen". Jag valde en överläkare i psykiatri. Ska bli spännande. Det ser jag fram emot.

Nej, nu ska jag ta reda på lite telefonnummer och kanske läsa en sida i boken.

Sen kanske det blir lite film.

Eric som svans

Idag hade jag tänkt skriva en blogg om hur kul det är att plugga till läkare, hur det än en gång bekräftades att jag valt rätt. För idag skulle jag svansa en läkare, för att se hur en läkarens yrkesroll är.
Tyvärr kan jag meddela att jag fick svansa runt på röntgen. Jag satt framför dataskärmar med olika typer av röntgenbilder hela dagen. Såg knappt skymten av några patienter.

Jag ska inte bli radiolog.

Jag ska inte påstå att det var en ointressant dag, att jag inte lärde mig något eller att jag blev dåligt bemött.

De var trevliga där på röntgen, jag lärde mig ordet divertikulit och jag fick omsätta mina neuroanatomikunskaper i verkliga patientfall. Men jag lärde mig också att jag vill träffa patienter, använda samtalet som metod och tänka ut behandlingar. Inte bara sitta och kolla på en skärm efter tjocktarmscancer eller maligniteter i hjärnan. Jag har en grym respekt för röntgenläkarna/radiologerna eller vad man ska kalla dem, men jag tror aldrig jag kommer bli nån av dem.

Det som gör mig något bitter är att de flesta andra i klassen säkert haft en sån där dag som övertygat dem om att de valt rätt (för att deras svansningar varit så himla roliga) medan det enda jag blivit övertygad om något helt annat.

Jag som trodde det kunde bli kul, även på röntgen.

Fotboll

Inga symtom på insulinförgiftning, inget extremt sockersug. Jag verkar ha klarat mig.

Men det jag tänkte skriva om nu är det som distraherade mig alldeles nyss. ÖSK vände och vann mot GAIS med 2-1. Det var spännande att höja blicken från immunologiboken emellanåt för att se på Nerikes Allehandas webbsida hur det gick. Abgar Barsom, tack! Detta är en dag det för en gångs skull är trevligt att vara ÖSK:are och gilla fotboll.
Att jag ägnar nästan ett helt inlägg åt fotboll är ganska ovanligt, för jag är inte så förbannat intresserad av sporten. Och detta är ju för fan inte en fotbollsblogg. Men jag tycker målet är så snyggt!

Hoppas nu för guds skull att länken funkar....

När minnet sviker

Jag ska precis till att ta mitt långtidsverkande insulin, kommer på att ÖSK spelar mot GAIS, måste kolla resultatet. 0-1. FAN!
Det distraherar mig såpass mycket att jag efteråt inte kan komma ihåg ifall jag tog något insulin eller ej.

Så nu står jag inför ett medicinskt beslut, ett ganska svårt sådant, eller nja. Tar jag en insulindos för mycket, då kommer det bli intressant. Jag kommer riskera insulinkänningar eller i värsta fall medvetslöshet. Men jag får äta en del då, om jag har tur.. kul på kort sikt.

Tar jag en insulindos för lite kommer jag ha ångest för det. Kommer stiga lite i sockret, kan mäta och lista ut ifall jag glömt dosen eller ej och fylla på med en ny. Detta scenario är ju inte så förskräckligt.
Men jag kan verkligen inte minnas att jag tagit något insulin och även om jag inte minns att jag inte har tagit något, så tror jag inte att jag gjort det.

Så nu ska jag ta en insulindos, förhoppningsvis inte min sista. Lantus, here I come!

Termin 3

Imorgon drar det igång igen, ska bli spännande om det tillkommit några nya själar i klassen, om andra har försvunnit och om PL fortfarande kommer ihåg namnen på oss...

Ska bli spännande att känna på hur det är att vara T3:a. Är det stor skillnad på det och att vara T2:a?
Kommer det några roliga T1:or?

Organsystemens struktur och funktion del II är vi på nu.
Vi ska börja med immunsystemet, blod och blodbildning... så står det på schemat i alla fall.
Sen är det digestion och metabolreglering.
Sen är det respiration och cirkulation.
Sen är det vätska och elektrolyter.
Sen är det reproduktion.
Sen är det organogenes.
Sen har terminen gått alldeles för fort, man får ångest.
Sen, strax därefter, är det tenta. Det är den fjortonde januari tvåtusenåtta.

Jag ser fram emot njurens histologi...

Vi har ett ruskigt färgglatt schema!