Experimentet del III

Jag märkte det inte förrän jag satte mig för att logga in nu. Fyra paltar blev det och det var svårt och motigt att trycka in rätt kod med tangenterna.

Jag är fortfarande upprätt men känner att soffan är lockande.

Nu återgår jag till experimentet...

Experimentet del II

Nu har jag förlorat paltrullaroskulden.
Aina ledde, med ett lugnt sinne, in mig i paltrullandets förlovade land. Med lite mjöl i handen går det mesta.

Jag har gjort min första blodsockermätning för kvällen. 12.4 mmol/L om jag inte minns fel. Lite för högt. Kring 17.00. Jag tog lite insulin, 4 enheter Novorapid och jag känner redan hur det verkar. Gott det, för jag vill gärna ha lite bättre socker inför ätandet.

To be continued...

Experimentet del I

Jag känner mig föga delaktig i aktiviteterna omkring paltförsöket. Än så länge i alla fall.
I skrivande stund surras det i köket där det är full aktivitet, palten tillagas.

Själv blev jag nyss än en gång bortglömd på biblioteket. Det börjar bli av en vana nu, fortfarande väldigt tråkigt när det sker dock.
Frida glömde inte bort mig, som plåster på såret.

Jag återkommer när det finns mer experiment att skriva om. Detta ska bli intressant.

Grandaddy

Arvid skickade mig en länk till en låt, en Grandaddylåt. Det var inte just denna, men den är också bra, det är bara att denna är strået vassare.. eller så är båda väldigt bra. Eller så är det så att den andra låten han skickade (Jed's other Poem) är bättre, som låt. Men denna video är i alla fall bättre. Tar mig tillbaka till den ljuva gymnasietiden.

Håll tillgodo: Grandaddy med The Crystal Lake!

Nu ska jag lägga mig och schlafa.

Metabolismlabb: Paltschviimen

Med risk för felstavning...

Imorgon ska vi genomföra en laboration i metabolismen och min grupp har beslutat att göra en liten studie utav paltschviimen.

Vi ska samlas ett gäng och äta palt tillsammans under trevliga förhållanden, sedan ska det mätas. Jag vet inte riktigt vad som ska mätas än, jag känner mig ganska allienerad i detta lilla projekt just nu, men kanske blir det klarare imorgon. Ett som är säkert är att jag har tänkt skriva blogg om paltschwiimen och mig själv som diabetiker.
Nog om det, skriver mer imorgon.

Idag på dissektionsdemonstrationen hände något jag blev lite förvånad över, jag blixtrade till, kunde en massa saker. Inte till fullo, men bättre än jag trodde. Amanuensen pekade, jag svarade.
Märkte också att det är lättare att konfronteras med liken nu. Det känns inget märkvärdigt alls.

Jag och Filip körde köpmat 2 för 1 på Corona. Hamburgare, uppladdning innan mikroskopering av luftvägarnas vävnader.
Vi satt där inne bredvid ett bord med ett gäng studenter av annan sort än just oss. De diskuterade, var ganska många och ganska högljudda.
Jag och Filip diskuterade en hel del vi också. Våra diskussioner är ofta av väldigt utbildningsinriktad karraktär, vi tycker om att diskutera vår utbildning och vårt yrke och vad vi läser om och människokroppen och ja.. sånt.
Ett par gånger under våran måltid, när våra diskussioner blev som intressantast, så tystnade grannbordet ganska abrupt och en mycket märklig stämning inträdde. Även Filip höll med mig om det.
Det kändes nästan som om grannbordet tystnade för att lyssna på vad vi sa, kanske gjorde de inte det, men det kändes som det.
Det kändes också som, nu när man kanske fick en större publik, att man borde säga något vettigare. Eller i alla fall mindre nördigt, för att ge en bättre bild av oss läkarstudenter, så att säga.
Kanske tyckte grannbordet att vi var fåniga som under kvällstid diskuterade dagens föreläsare. Kanske tyckte de att vi verkade ha en pluggig inställning till livet.
Jag vet inte, de kanske tyckte vi var coola.

Eller så tystnade de bara ett par gånger för att deras egna samtal dog lite, men deras tystnad kändes.

Det jobbiga med min utbildning är att det knappt finns utrymme att ha diabetes och än mindre att vara deppig.

Jävla skit.

Eric och genomskinliga bandet

Det råder en hysteri (ordet hysteri går förövrigt att härleda på något vänster från livmodern) därute.

Saker och ting ska färgas rosa. Man ska skänka pengar till bröstcancerforskningen. Jag tycker att det är fint.
Rosa är också ganska fint.

Men hysteri är inte fint och jag blir aningen skeptisk när så mycket uppmärksamhet riktas mot endast en endaste en specifik sjukdom. Som om det inte fanns andra sjukdomar i detta sverige. Som om bara bröstcancer räknades.

Okej, det har ju gjorts en liten spin of genom prostatacancer med den helt genuskorrekta färgen blå.
Men ändå!

Jag tycker att man kan införa ett nytt band, ett band som ersätter alla band. Det ska vara genomskinligt.
Och vart pengarna från det bandet går ska avgöras på en sammanvägning av två saker:
1. Den sjukdom som orsakar flest för tidiga dödsfall i Sverige
2. Den sjukdom/problematik som orsakar mest lidande i detta avlånga land. (Hur nu detta skall kunna avgöras).

Och naturligtvis skall man, för att manifestera sin sympati, göra något genomskinligt alternativt klä sig genomskinligt under den genomskinliga veckan (som kommer att äga rum i mitten av juli).

Fysiologiboken kallar...

Lite gnäll

Jag är lite mer än 24 år, men jag känner mig som det dubbla. Det gör mig lite ledsen, inte så att jag vill gråta, men vemodet finns här inom mig.

Jag vet inte om det bara är så att jag är lite trött för att det är intensivt i skolan eller om det är så att det är min diabetes som spökar eller om det är så att jag är på väg in i en depression. Grejen är den att jag inte känner mig ledsen och blir trött på grund av det utan snarare att jag känner mig fysiskt dämpad (eller vad man ska säga) och det borde ju utesluta en depression.

Jag kände, som ett exempel, igår att jag när jag sprang inte hade särskilt mycket kraft i benen. Det gjorde liksom inte ont eller så, men det var som om benen inte ville springa snabbare än ganska lagom långsamt. Som om glykogenlagren var uttömda.

Jag känner mig svag i kroppen, som om jag bara vill ligga ner och vila. Tur jag ska till doktorn snart.
Det är inte så att jag mår direkt dåligt, men jag är opigg. Kanske ska man tillåta sig själv vara det?

Facebook

Idag gick jag med i Facebook-gruppen:"Behind Every Doctor... is a skilled intelligent nurse that saves their ass".

Jag är perplex över mitt agerande. Men det är bra med fraterniserande, som i filmen: "En dag utan krig".
Den riktiga fienden är ju inte sjuksköterskan, tvärtom, utan kirurgen.

Nu ska jag gå ur facebook-gruppen tror jag, de har fått tillräckligt av mitt stöd vid det här laget.

Två favoritlåtar denna vecka

Jag känner mig tudelad i mycket just nu. Inte plågsamt då, mer den här: Shape up eller Jazz? Eller vara slappa? Det är svårt att bestämma sig.

Det samma återkommer på andra ställen med i mitt liv:

I musiken kan jag inte bestämma mig för vilken låt som får vinna denna vecka.
Det står emellan The Arcade Fire's låt My Heart is an Apple och Television's bit Elevation.

Båda låtarna klingar vemodigt, den första är något mer hjärtskärande vacker och så. Det känns verkligen.
Den andra har en helt underbart galen takt plus bra bas och gitarr som är skitbra. Det är en skruvad låt som är riktigt bra, den är som otight och ändå tight. På en och samma gång. Och vilken sångare (John Verlaine), cool röst. Jag gillar den.

Okej, Win Butler's röst går inte av för hackor den heller. Den är ju fruktansvärt bra den, fast på ett annat sätt. Väldigt uttrycksfull. Jag är lite avundsjuk.

Men Television har ju ett coolt omslag till sin skiva Marquee Moon, där man då återser låten Elevation.
Kanske är det där det avgörs...


Ja!

Att mikroskopera

Som läkarson har jag fått höra en del om histologi och mikroskopering. Egentligen inte särskilt mycket om hela sanningen ska fram.

Men det jag har hört har på något sätt odlat fram en mycket stark aversion mot mikroskopering och histologi.

Kan börja med att histologi betyder vävnadslära och går ut mycket på att förstå hur celler samarbetar i olika vävnader.

Mikroskopering innebär att man kollar i mikroskop, gärna på preparat med tillexempel vävnadsbitar, även om mycket annat kan studeras i mikroskop: svampar, 50-kronorssedlar, chokladsmulor, insekter och vad man nu kan få fatt i.

Det må låta sinnessjukt, men jag tror jag gillar att mikroskopera. Det är bra i lagoma doser och framförallt är det ett skönt avbrott i de alldeles för mångna och långa litteraturstudierna vi annars sysslar med. Jag tycker i och för sig att det är kul att läsa, speciellt nu som diabetiker under metabolavsnittet, men att kolla i mikroskop är något alldeles särskilt i sina bästa stunder.

Idag hade vi dugga/prov på våra mikroskoptalanger. Det gick bra tycker jag. Kanske får jag en bonuspoäng till stora tentan om jag har lite tur.

Under duggan slog det mig att om man dämpade belysningen i mikroskopet lite så blev preparatet riktigt mysigt, inbjudande och passande till den långt framskridna hösten.

Jag fick lust att hojta ut det. Men med en tredjedel av klassen i samma rum var det nog bäst att låta bli.

Åhh, det är ju fredag.

Va skönt!

Gissa preppet!

Vetenskap

Idag var jag och pratade med en professor med särskilt intresse för parasiter. Det vi pratade om var lite grann vad det innebär att forska, vad det finns för möjligheter att bygga på.
Jag är intresserad av mikrobiologi och parasiter, men under samtalet så kom jag på att jag ju faktiskt är grymt intresserad av neurovetenskap och psykologi också. Diabetologi med, naturligtvis.

Det finns ju grymt många forskningsfält som är intressanta.

Så då sitter man här och nu och funderar.

Ska jag kolla med någon annan professor med? Vore ju kul om man kunde prova på lite olika saker.

Det som kan hända är att jag testar på lite labbande på sommarlovet. Borde ju gå att göra på lite olika hak.

Eric och rättsmedicinen

Jag och Filip går, om det inte redan nämnts, en extrakurs. Att läsa till läkare räcker liksom inte för oss.
Vi läser en extrakurs i Rättsmedicin. Den är nätbaserad och vi har nu under kvällen diskuterat livligt över MSN-messenger olika frågor i en inlämningsuppgift.

Parallellt med detta har jag ikväll diskuterat utbildningsval med Tove och jag kunde konstatera, ego som jag är, att jag tamejfan trivs jävligt bra med min utbildning. Inte mycket till hjälp för henne kanske.

Och jag som har två duggor i veckan, en muntlig som ska handla om mag-tarm-kanalen och metabolismen och en dugga när vi ska kolla i mikroskop.

Ett hopplöst fall av duktighet.

Men det är ju så kul!

Flit kan löna sig

Igår blev det sent. Men det blev ruskigt trevligt. En lugn lördag som kanske på pappret inte var så lovande blev till en trevlig rackarns lördag. Det gick inte vilt till, det vildaste var kanske hemfärden, som inte var så vild. Mer svart. Det visade sig att föraren har bott i precis samma korridor som jag bor i nu. Han var trevlig, övertrevlig. Försynt.

Men för att hoppa från detta till min dag av flit.

Idag är det min tur att städa korridoren, vilket jag inte gjort än. Jag har faktiskt inte gått ut med soporna än. Men jag har haft lite annat för mig. Jag har tvättat tre maskiner plus en strumpa i handfatet. Inte illa.

Jag har dessutom rensat i garderoben. Ett utav incitamenten för rensningen i garderoben var att en av mina absoluta favvo-t-shirtar har lyst med sin frånvaro. Min röda Mars Volta-t-shirt. Ett tag trodde jag att jag glömt den i Örebro efter sommaren, men jag tog ju inte ens ner den kom jag fram till.

Så in i garderoben dök jag. Rensade och rensade.

Skatten hittade jag bakom en trave med andra t-shirtar.

Eric vs Gud 1-0, HAH!

Bipolärt så det förslår

För en stund sedan hade jag några manodepressiva ögonblick.


Mätte sockret till 16,1 mmol/L, lite för högt för att jag ska kunna ge mig ut och springa. Det gjorde mig lite nedslagen. Jag kämpar sedan en liten tid hårt med att få till sockret och insulindoserna. Kanske har jag höga krav på mig själv, men jag vill verkligen ha bra värden utan att gå upp i vikt, få hypoglykemier titt som tätt och så vidare. Går jag för ofta och länge med höga värden så har jag lärt mig, inte minst på mina tre terminer som läkarstudent, att det kan gå helt åt helvete för mig. Ja, det kommer att gå åt helvete för oss alla i och för sig, även de som är friskast av oss. Det kan jag garantera, jag som läkarstudent går i god för det. Men för mig kan det gå lite fortare och inte minst kan det för min del te sig lite hemskare.
Jag skulle kunna göra en lista på saker som jag löper stor risk att drabbas av om jag inte får till kontrollen över min diabetes, inte ett jävla organ kommer undan. Men jag vet inte om det tjänar någonting till.


Det jag har att göra är att gilla läget (vilket jag faktiskt gör för det mesta), kämpa så gott jag kan med blodsockret (genom motion, eftertanke på vad jag äter och naturligtvis rätt insulindosering) och självfallet får jag inte glömma att leva. Det måste ju finnas en poäng med att få till en så frisk kropp som möjligt, vad ska man med ett långt liv till om man ändå inte utnyttjar det? (Det finns alltför många tragiska människor som med sina friska kroppar gör ingenting och bara beklagar sig, det är ju mer beklämmande än att höra om döende cancerpatienter som suger märgen ur varenda av de få dagar de har kvar).


Men, jag sa ju att jag hade några ögonblick av manodepressivitet. Nu är depressionen avhandlad, nu ska manin avhandlas.


Efter att ha konstaterat att jag hade väldigt högt blodsocker och efter att ha konstaterat att jag riskerar impotens och candidabalanit om det fortsätter på det spåret, så läste jag min studentmail. (Jag skrev några mail igår och nu ville jag se om det kommit några svar).


Och svar hade det minsann kommit, från den jag helst ville ha svar: professorn.
Och svaret var mer positivt än jag hoppats.
Det här är spännande.


Jag blev så glad att jag gjorde slag i saken och lagade mina blå fingervantar som min mamma vägrat laga åt mig för att hon, vad jag kan minnas, inte tyckte de var särskilt snygga. [Men de matchar min nya joggingoverall, så lagas måste de ju nu om jag så måste till att göra det själv, jag som aldrig lagat ett par vantar förut].

Mina fingervantar

Före

Efter

Veckans favoritartist Jonathan Richman bidrog till det goda humöret, och ja mamma, jag valde att inte vara sur över blodsockret. (Men samtidigt kan jag inte förneka för mig själv att såna blodsockervärden är toxiska).

MB-suckers

För att kompensera för den bloggartorka jag har haft denna vecka och för att jag inte har något bättre för mig denna fredagkväll så tänker jag slänga iväg ett andra inlägg.

Vad ska det handla om? (Faktum är att när jag nu skrivit detta har jag skrivit ett par tre gånger inledningar som jag sedan tagit bort. Inledningar med små frön till inlägg. Men det känns inte som om det kunnat bli något mer av de fröna än möjligt vis något litet skott med endast ett futtigt hjärtblad).

(Och jag fick nu helt plötsligt lite dåligt samvete över att jag tackade nej till att haka på till EPP:n1 på ett lite oartigt sätt. Det var inte meningen att vara oartig egentligen, men jag var så inne i att diskutera caset med Filip att inget i världen skulle kunna få mig att göra annat, nej där överdrev jag nog [kanske]).

(Och jag kom just på att vi nådde (högt upp) på nördtoppen när vi under casediskuterandet med stor hängivenhet och glädje räknade ut energiåtgången för en promenad runt Nydalasjön och energimängden i 2 pågenmackor med smör och medwurst och en starköl).

(Och ja, att vi upptäkte och uppskattade det mycket passande sjukdomsnamndet candidabalanit gjorde oss nog till bubblare på ovan nämnda lista).

(Och nej, vi blev utkörda från MB. De stängde 18:00, alltför tidigt. Fast det är ju fredag [tydligen]).

(Och jag börjar fundera på om det inte borde införas en motsvarighet på kvartitvåragg på MB. Kvartisexragg på MB på fredagar kanske).

(Och ja, det är nog dags att sluta nu).

Och naturligtvis lite skola också

Vad är det som får en att sitta till sena kvällen och läsa eller titta i mikroskop?

Det är ju kul, väldigt kul. Särskilt som man är inne på ett case som ligger en ganska varmt om hjärtat. Det här caset handlar om en person som riskerar att utveckla typ2-diabetes. Det vi ska lära oss är hur metabolismen fungerar, regleras och lite grann om hur det kan yttra sig om saker och ting inte är riktigt som de ska.

Sen vill man ju ha koll på saker, inte bara för tentans skull.

Sist men inte minst måste det finnas något patologiskt inblandat i den stora andelen tid man lägger på studierna. Något annat kan jag inte tänkta mig.

Att se dubbelt

Jag sov lite dåligt inatt.

Satt och skrev på PU-rapporten till tio någon gång igårkväll. Kände mig trött och gjorde mig redo för sängen och landade där framåt elva. So far so good, men jag sov ju lite dåligt inatt.

Sista gången som jag kollade klockan hade den hunnit in på ett nytt varv, ja den hade till och med hunnit in ungefär 51 minuter på nästa.

Och vad är det man tänker på när man ligger där?

Den här gången hade jag ju nästan två timmars dötid att fylla ut.
Det fick bli lite bokläsning (Doppler), vanliga grubblerier om allt från att eventuellt börja forska till vem man tycker är söt och vem man tyckte var söt tills för några dagar sedan och så vidare. Jag filade lite på min romanidé, men jag minns inte mycket av filandet så jag vet inte om det gjorde det värt att ligga vaken att grubbla på just den saken. Sedan kom jag på en novellidé som kändes bra igår, men som känns värdelös idag. Kanske går den idén att baka in i en annan novell, som en sorts utfyllnad eller nåt. Som ett intetsägande kvitto i plånboken.

Sedan kom jag på att jag skulle skriva ett blogginlägg om något jag minns att jag inte tyckte att jag visste särskilt mycket om. Jag minns inte vad och jag skulle be om kommentarer.

Jag ska nog lägga mig snart, när man för en gångs skull har tid att blogga har man tid för att man inser att man är för trött för att plugga och att skriva här går ju inte mycket bättre än det skulle gå att plugga.

Fan.

1000-1500 ord om så himla mycket mer

Nyss skickade jag iväg min PU-rapport. Vi har fått skriva en sådan varje termin nu. Men jag tror jag åstadkom den sämsta rapporten hittills, i alla fall utav mina.

Men jag störde mig lite på uppgiften. Vi skulle reflektera över ett gäng olika punkter, allt från "när doktorn själv blir sjuk" till genus och grejer. Jätteintressanta grejer allihop, men försök få ner det och få det att låta vettigt på under 1500 ord. Det är ju löjligt.

Det sägs att dumma frågor ger dumma svar.

Dumma uppgifter ger dumma uppsater av i mitt fall en dum student.

För den nyfikne finns en bild på mina popcorn: http://ylvaochainas.blogspot.com/2007/10/frstod-aldrig-att-det-var-shr-illa.html

Reservplan

När nu den tänkta taktila stimulansen till munhålan fick slängas bränd i skogen fick vi ta till plan B: bollar av choklad, havre, socker och fett.

Hoppas det blir bättre den här gången, att stoppa in chokladbollar i frysen är långt ifrån lika dramatiskt som att mikra pop-corn, det är jag nästan säker på. Men jag ska inte sälja skinnet förrän björnen är fälld.
Men det ser onekligen lovande ut.

Te:t är klart, bara till att värma upp. De andra fnittrar lite och Pengabrorsan sjunger på datorn.

Saker artar sig...

Eric och bruksanvisningarna

Man ska aldrig lämna mikrovågsugnen när man poppar pop-corn i mikro. Det stod så förpackningen och det stod att man skulle följa bruksanvisningen noga.

Jag poppar just nu...

Var lite mer depp än pepp förut, så jag fick komma till Aina och äta lite. Hon och Amanda syr. Jag kokar te kom jag på nu också...


Det gick bokstavligen åt skogen med poppandet.

Fan.

Men jag är lite mer pepp i alla fall...

Det luktar bränt och det drar kallt.

Studier är mitt liv

Igår sa jag att jag inte skulle plugga idag.

Men jag har ju för fan inget annat.

Ska jag sitta och bara låta söndagen passera förbi utan att göra ett endaste skit bara för att jag inte ska plugga?

Det har gått en hel vecka sen jag skrev något här.
Det är värt att notera för den som trott att jag skrivit men inte hittat nåt att läsa av det jag skrivit.
För det är ju så.
Jag har ju inte skrivit något.

Middagsbjudning

Jag känner mig nästan lite stolt när jag tänker på att jag är den enda, mig veterligen, jag känner som har gjort en ostkaka från grunden. Okej, Filip var med och han gjorde en mycket god insats.

Filip viftar med det hemliga receptet på ostkaka.

För första gången fick vi nytta av ICA Mariehems erbjudande om 5 st 1,5-liters mjölkpaket för en billig penning.

Det är rätt fantastiskt att en smet med så mycket mjölk i kan rendera i så lite ostkaka som det ändå blev.

I ett infall av diskbänksrealism fick jag något i blicken. Något utanför det skitiga fönstret. Kanske var det ett grått fyrkantigt hyreshus, minnande om folkhemstiden?

"Jädrans att det ska vara finhackade mandlar", tänkte jag utan att läsa grovhackade mandlar.

Vi nöjde oss ju inte med det, vi stuvade potatis och stekte isterband och bjöd på. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Isterband har inte bara ett coolt namn, det är passande också. Isterband är förjävligt gott.

Kommentarer överflödiga

Nu har vi inom loppet av några få veckor provat på de svenska maträtter med coolast namn, surströmming och isterband. Vad blir det härnäst?

En hälsning från diskbänksverkligheten

Jag och Fille håller just nu på att göra ostkaka. Inte en sån där Frödingeostkaka man köper på ICA utan verkligen en ostkaka som är hemgjord. Ett litet projekt.

Vi fick dela upp smeten i två byttor för att det tog så mycket plats och den ena stelnar långsammare än den andra smeten. Ostlöpen verkar inte trivas i den röda plastbunken.

Men gott folk, som alltid när jag och Dr Fill håller på i köket, kommer det att bli succé. Så klart.

Sköna artistnamn

En del är allt bra på att hitta på coola artistnamn, Hank von Helvete eller Captain Beefheart till exempel.

Nu tror jag att jag har hittat ett coolt artistnamn och jag tror att snubben rentav heter så på riktigt: Paul Potts, han är tenor dessutom.

Eller är det så att ett artistnamn per definition inte är ens riktiga namn?

I sånna fall är Paul Potts en född artist. En fullblodstenor.

Hur jag blev vän med renskavet

Som liten tvingades jag äta renskav ibland. Det var verkligen inget jag gillade, tror det kan bero på formen jag fick det i. Då var det med ris och ingen sås att tala om... vad jag kan minnas.

Sedan kan man ju fråga sig om man behöver äta renskav. Jag har ju klarat mig bra utan det i säkert över tio år. Det har inte rådit någon nöd på mig. Det har inte varit något jag längtat efter heller. Så varför helt plötsligt börja käka det igen, bara sådär?

Är det bara för att jag är en wannabe-norrlänning?

Hursomhelst, i onsdags bestämde jag, Aina och Sven att vi skulle äta något innan Filmstudion, för mig var det rätt praktiskt att inte behöva dra hem till Mariehem efter skolan.

Det fick bli renskav. Det blev gott. Riktigt gott. The rest is history.

Eric som svans del II

Nu har jag gjort min andra svansning. Jag är helt färdig i huvudet och jag vet inte om jag orkar skriva ett långt inlägg om allt jag vill skriva. Men fasen vad det var roligt att svansa på infektionskliniken. Jag fick verkligen se många sidor av läkaryrket idag. Nu är jag sugen på infektionsmedicin också. Och forskning.

Trovärdighet

Fucking fuck.

Man hinner publicera ett inlägg och dessutom låta det stå kvar ett tag okorrigerat med en särskrivning.

Vad ska alla tro om mig nu?


(Bye the way börjar surströmmingen märkas ordentligt, jävla as. Inga fisar kan maskera det här nu!)

Tack och lov för Eagles of Deaht Metal som är helt underbart att lyssna på i oktobermörkret.

Oktober

Vädret är så jäkla höst så det finns inte. Det kryllar av vackra färger. Tyvärr har jag inte fotograferat allt det sköna än.

Just nu så väntar jag på att helvetet ska bryta ut, D håller hov. De ska äta surströmming. Wish me good luck.

Jag ska ringa ett telefonsamtal jag är lite nervös för. Wish me good luck.