Jag kom att lyssna på "Ring P1" när jag häromdagen skulle köra en bil åt en vän. Jag brukar för det mesta störa mig på programmet även om jag gillar programidén. Denna gång var dock ett undantag.
De flesta som ringde in talade naturligtvis om valresultatet och Sverigedemokraternas framgångar.
En kvinna ringde in och sa att hon inte var rasist, att hon inte höll med SD men att hon kunde förstå dem som röstat på SD. Hon menade att det här med anhöriginvandring är ett stort problem och SD är de enda som vill lösa det. När programledaren frågade vilka siffror hon grundade sin åsikt på svarade den inringande kvinnan att exakta siffror visste hon inte, bara att det inte är bra att ta in gamlingar som ändå aldrig kommer att arbeta.
I detta samtal kom jag att tänka på två aspekter:
1. Sverigedemokraterna har formulerat ett problem, att invandring och anhöriginvandring är Sveriges stora gissel. Detta är något mycket subjektivt och jag har inte fått några argument för att detta verkligen stämmer. Att detta ändå har gått hem hos mer än var tjugonde väljare är dock ett faktum.
2. Vi har i Sverige, liberala, demokratiska Sverige verkar ha fått en utbredd människosyn där varje person värderas efter dess förmåga att arbeta. Det är inget fel att arbeta, jag vill också arbeta och bidra. Är detta en frukt av vårt lutherska arv? Är detta en frukt av retoriken kring Arbets- kontra Bidragslinje? Svårt att säga, men den som inte arbetar, oavsett orsak, är inte riktigt lika värdefull. Kanske drar jag för stora växlar på kvinnans ord i radioprogrammet. Men det verkar råda enighet i landet om att man måste arbeta för att vara likvärdig. Särskilt illa är det om man är arbetslös, ty då är man lat, ty då är man en riktig parasit. Arbeit macht Frei!
I en
DN-kolumn tar man ganska bra upp det absurda i att värdera grupper på det vis som SD gör.
En annan kvinna som ringde in hade något klokt att säga, dessutom skällde hon på programledaren för att hon i ett tidigare hade sagt "Vad är det för fel på falukorv?*" angående kebab.
Men det kloka var att hon tog upp att viss mån av rasism finns nästan hos oss alla och att SD framgångsrikt lyckats ge oss en kanal att få ut denna rasism. Samma sak lyckades, enligt kvinnan, nazisterna med på sin tid och då handlade det om den utbredda antisemitismen.
SD lyckades med andra ord att få många att känna att deras rasism är legitim.
Men även om vi bor i ett demokratiskt samhälle och har en utbredd rasism betyder inte det att rasism är ok.
I ett demokratiskt samhälle är alla lika värda oavsett etniskt ursprung, religiös och politisk tillhörighet, kön, sexuell läggning eller sysselsättningsgrad.
Jag tror dock inte att rasism och främlingsfientlighet försvinner av att man avfärdar och fördömer folks känslor. Människor är för det mesta ganska kloka och framförallt vill de känna att de är och ses som kloka. Därför måste man ta diskussionen och föra fram argumenten så att man tydligt ser att det inte är helt klokt att föra den politik SD vill föra. Samtidigt måste vi skapa oss ett samhälle där alla är välkomna, där alla får en ärlig chans.
Jag är övertygad om att många känner att de är i en hopplös situation och i samhället propageras det att var och en är sin egen lyckas smed oavsett arv, miljö och tur. Detta gör att SD blir nära till hands, för de formulerar problemen annorlunda. De säger att det är invandringens och inte ens eget fel. Jag tror dock inte att det är invandringens eller individens fel att folk hamnar i hopplöshet. Hade det varit så i Sverige att allt hänger på individen skulle fler från samhällstoppen trilla nedåt och tvärtom.
* Falukorven som många svenskar ser som något ursvenskt uppfanns på den tiden då man använde oxhudar för att tillverka linorna till hissarna i Falu koppargruva. Det blev mycket kött över när det gick åt så mycket hud och för att ta tillvara på köttet så gjordes korv på utländskt vis, tyskar fick lära oss hur man på bäst vis röker denna korv. Jag älskar falukorv lika mycket som jag älskar kebab.
