Jag gick med mycket rask takt till jobbet idag, upptäckte vid köksbordet att jag skulle hinna gå istället för att cykla. Jag gick så pass raskt att jag kom in på sköterskeexpeditionen två minuter innan mitt pass hunnit börja.
Men hjälpte det då?
Natten hade jävligt bråttom och anledningen var att det var semesterdags, så fast jag var tidig så missade jag rapporteringen av neurologpatienterna.
Sedan blev saken inte bättre av att folk som kommit tillbaka från sin semester fortfarande verkade lite på semester.
Det kändes väl förståeligt fram tills jag fick känslan av att jag under långa stunder gjorde i princip allt på avdelningen. Ingen annan svarade på ringningar, det ekade tomt på undersköterskor och jag rände fram och tillbaka mellan patienter, telefon och frukostdiskningen.
Det visade sig senare att det gick åt fyra undersköterskor till att lägga in matbeställning på datorn, en till att sitta vid tangentbordet och tre till att stå där och prata. Lite som en rolig historia. Efter det gick några på lunch och jag tog upp matbeställningar på avdelningen.
Efter att jag fått i mig lunch försvann två av undersköterskorna till diskrummet, för att tillsammans göra det jobb jag utförde på egen hand under förmiddagen. Jag fick fortsätta ränna på avdelningen, rörpost, ringningar hit och dit, soptömning, städning och bäddning. Diskningen tog ganska lång tid och ju mer det ringde och ju mer jag kände mig ensam på avdelningen, desto mer irriterad blev jag. Irritationen var dock inte helt av ondo, för jag fick extra fart under sulorna och arbeta ännu flitigare.
Jag ska väl egentligen inte klaga så mycket här, för jag klagade inte när jag var på jobbet... men det är svårt när folk inte är direkt otrevliga.
Nu ska jag vila, sen ska jag skriva en rad på uppsatsen, sen blir det kanske lite häng.
1 kommentar:
Sommarjobbare är till för att utnyttjas.
Skicka en kommentar