Ont i hälen. Ont i själen?

Jag sitter här nu efter en dag på jobbet, alldeles för lite sömn i bagaget och med lite småont i hälen. Inget jag ska gnälla vidare om. Tog mest med det för rubrikens skull.

Jag har kommit på en sak under detta år och det är hur jag bäst botar sorgen efter mina dumheter. Jag kommer på nya dumheter.

Dumheterna handlar inte om att jag super och sedan tar återställare dagen efter, utan mer att jag går från nit till nit bland brudarna. Man kan bli rätt ledsen att bli avvisad av en flicka, det tror jag många känner igen. Jag har blivit det ett par gånger i år och kommit på att det inte är så jobbigt att bli avvisad så länge man hittar någon ny person att rikta sin kärlek mot. Ibland kanske det inte är det klokaste, men det är i alla fall roligare än att gå och lyssna på deppmusik och gråta hela dagarna.

Vårterminen var rätt händelserik, men jag går inte in på det närmare, för nu ska jag berätta om min senaste dumhet:

Jag tänkte, när det var dags för mitt sommarlov, att i sommar ska jag förutom att jobba och eventuellt omtentaplugga också testa på att sitta på stan och spana och verka kontinental med en bok och en kaffe i handen. Inga brudar, inga allvarliga. Och ja, det börjar rätt bra. Måndagen den 11:e juni (min första sommarlovsdag) kliver jag in åtta på morgonen en utbildningsdag i förflyttningsteknik. (För sommarjobbet).
Vad ser jag?

Vi kan förresten hoppa tillbaka ytterligare någon vecka i tiden. Tillbaka till då jag och Aina sitter på MB och har ett avbrott i vårat tentapluggande. Vi diskuterar min tjejsmak och att jag faller för fel flickor.
Jag kommer med en riktigt specifik beskrivning på vad jag är ute efter, enligt Ylva specifik alltså.
En ganska pop-rockig brud skulle det vara. Med tighta jeans, coola kläder, kanske tatuering och jag vet inte vad jag hittade på.

Det var det första jag såg på måndagmorgonen och jag glömmer för en sekund bort att jag ska tillbaka till Umeå i höst och att inget seriöst kommer kunna uppstå. När dagen var slut hade jag ett möte inbokat senare samma vecka. Jag trodde inte det var någon dejt, och det trodde inte hon bruden heller. Men båda ville tydligen ha det till en dejt, visade det sig. Eller dejt och dejt, det skulle ju ändå inte leda någonstans.
So far so good.
Eftersom jag var och fortfarande är väl medveten om att jag ska tillbaka till Umeå och hon inte vill följa efter och ett långdistansförhållande är uteslutet så har jag inte så svårt att inte få några känslor... tänkte jag.

Vi har träffats rätt mycket och när jag åkte på Roskilde hände det något. Jag slutade vara så säker på att jag inte hade några känslor. Eller, känslor har jag haft hela tiden, särskilt för henne. Men nu började känslorna bli lite förvirrande.

Jag vet inte vart jag vill komma... men dumt är det. För nu känns det jobbigt, jag har funderat och klurat. Jag kan inte komma fram till hur starka känslorna är eller så.

Så, jag vill inte riktigt erkänna att jag gått och blivit kär igen. (Och olycklig lär jag väl i sånna fall bli också, för nu har hon sagt att hon ska dra ner på sitt umgänge med mig). Jag känner liksom inga fjärilar i magen, men jag börjar sakna henne nu efter över en vecka. Well well.

Så, Bullen, vad ska jag göra?

Ps. Jag ångrar ingenting och jag är glad över allt som hänt och att jag träffade henne. Hon är bra och både snygg å vacker. Ds.