Tidigt i ottan

Hemma i Örebro igen då, tanken är väl att man ska fira jul och den gnistrande vintern skapar en fin inramning.

Jag fick dock se en ganska hemsk tv-reklam vid frukosten strax innan sju, jag vet inte exakt vad det var för varumärke eller affär som annonserade, men mat-Tina figurerade i reklamen och de tänkte att det räcker inte med en mat-Tina utan vi slänger in en hel hög. Ju fler desto bättre tänkte reklambyrån.
Men jag har hört något om flera kockar och en soppa... och redan en Tina är en Tina för mycket.

Nu måste jag tröstäta en mozartkula.

Fjärde advent

Idag tog DN ironi till ett nytt plan: Årets bästa tidningsrättelser listas.

Eller var det inte meningen att skriva en usel artikel?

Att lyssna på Hail to the Thief sent på en söndag

Jag bor ensam i en etta, som en del tycker känns som en tvåa. Jag trivs med att bo ensam där och jag tror nog att värden skruvat upp värmen nu också, jag har vaknat överhettad två nätter den senaste veckan och den ena gången patologiskt nog diagnosticerat mig med tyreotoxikos. Anledningen till detta är att jag tidigare var tvungen att ligga med duntofflor, överkast, långkalsonger, filt och t-tröja för att inte frysa under nätterna. Så när nu elementen utstrålar värme istället för kyla vaknar jag svettig om nätterna och mitt beteende med alla filtar och tofflor är så djupt rotat att jag inte kan sluta med det.

Men jag är glad för detta, förra vintern klagade jag flera gånger på den snåla värmen. Antagligen var jag inte ensam om att frysa i detta 70-talshus med röd tegelfasad.

Jag trivs rätt bra med att bo ensam, jag satt nyss och föreställde mig hur det skulle vara att ha någon nära hela tiden. Jag skulle inte lika frisläppt dansa och sjunga som jag gör. Nu gör jag det väldigt ostrukturerat och impulsivt, skulle jag ha publik skulle jag nog mer tänka på uppvisningens sevärdhet, bli självmedveten, osäker och förlora nöjet. Eller mitt stirrande genom köksfönstret vid frukosten, hur skulle det fortgå om jag hade en människa framför mig varje morgon? En av mina mest trivsamma stunder på dagen skulle förändras i sin självaste grund!

Märkliga ting

Jag kan inte hitta min svarta jeans.

Idag fick jag den äran att ta bort ett misstänkt födelsemärke.
Idag fick jag den äran att palpera något mycket ovanligt: ett perinealbråck.

Och snart har jag den äran att gratulera min far som fyller 54 år.

Och mozartkulor blev det

Men jag måste köpa choklad, för den och mycket annat tog slut innan alla mozarts kulor blev helt färdiga.

Nu ska disken diskas.

På vägen till skolan går jag, regniga dagar som denna, förbi en hjärteformad vattenpöl. På vägen från skolan så ser vattenpölen ut som ett arsel.

Vattenpölen är lika lite ett arsel som ett hjärta, och så kanske det är i skolan med. Egentligen är det kanske lika roligt som vanligt, det är kanske bara jag som är trött.

Dock så kändes det som om det slösades för mycket av mitt alltför korta jordeliv på morgonronden idag. Saker som borde kunna ta 30 minuter ska inte ta tre gånger så lång tid.

Inte bara skit ändå

Allt är ju förstås inte skit för att min kliniska placering har sina baksidor (jag är placerad på kolorektalsektionen btw); jag hade en bra sit-in. Med sit-in menas att man tar emot en patient och har en examinator som bedömer en. Man tar sjukhistoria, undersöker och ger feedback och eventuellt besked om fortsättning.

Jag fick godkänt och ett plus för att jag var trevlig.

Jag har i och för sig svårt att tro att jag är trevlig, men låt gå.

Igår fick jag dessutom ett brev från universitetssjukhuset i Örebro där jag praktiserade på medicinkliniken. Det var en kanonpraktik tycker jag och nu hade de bemödat sig med att skicka en kopia på en epikris som jag skrivit. I brevet fick jag feedback på mitt skrivande. Tummen upp för det!

I veckan har jag dessutom fått se den vackraste tjejen flera gånger.

Skitplacering

Denna vecka har skolan varit sisådär. Vi är placerade på kirurgen nu. Förutom att jag hade inskrivningssamtal i måndags har jag inte varit med om något annat alls på avdelningen. Tackar för att jag fick göra min examinatoriska sit-in på onsdagen och att jag kunde gå på mottagning vid ett par tillfällen, för så mycket mer har man inte fått ut.

Jag blev lovad att assistera på en stor operation, jag skrev in patienten, läste på om ingreppet och på tisdagens eftermiddag var det då dags.

När jag så kom till operationsavdelningen och skulle till och tvätta mig så tittar två personer på min namnskylt och sedan på mitt ansikte.

Den ena personen var en överläkare och den andra en AT-läkare.

Tydligen var det synd om AT-läkaren för att hon hade fått sitta på avdelningen hela förmiddagen, så överläkaren tyckte att hon skulle få assistera på operationen istället för mig.

"Jaha", tänkte jag. Jag hade själv suttit på avdelningen och förberett mig hela förmiddagen för att få assistera på operationen.

Jag tog på mig munskyddet, för att så gott det gick dölja min besvikelse över det hela, men jag tror mina ögon avslöjade mig, för då slängde överläkaren ur sig att man måste vara påläst för att få ut någonting av assistera på operationer.

Jag vet att jag var mer påläst på patienten ifråga och jag undrar om jag inte var mer påläst på själva ingreppet också, om vi jämför med AT-doktorn.

Efter denna händelse har min entusiasm sakta men säkert runnit ut i sanden.

Varje morgon har jag lyckats bli positiv igen, men morgonronderna har dödat varenda positiv tanke för att ge plats åt bitterhet.

Nu håller jag mig borta från avdelningen, försöker undvika pappersarbete som inte ger något. Dödar tiden med att hälsa på mitt gamla sommarjobb, gå i trappor och läsa i kursboken.