En liten historia som pågått i Örebro sedan jag gick på universitetet där har av allt att döma kommit närmre sitt slut. Universitet döms för diskriminering (svt.se).
Man har fällts för diskriminering då tre kvinnor nekats plats på hälsoutvecklarprogrammet till förmån för tre karlar som haft sämre meriter. Nu är det alltså inte okej med könskvotering. Jag vet inte vad jag ska säga om kvotering, det finns både för- och emotargument.
Men så jävla stor sak är det väl inte att inte komma in på det där programmet att man måste få 75000 kronor i ersättning för det. Det känns mer som om de stämt universitetet för att de kan det och inte för att universitetet gjort något riktigt grovt.
Nu är det valborg, så låt oss skåla för de 225000 kronorna man nu måste dra ner på undervisningen vid Örebro universitet, och skåla för advokaterna som nu får skörda cashen de så hårt har slitit för.
Ps.
Var det bara jag som hörde felsägningen: "...en spräckt lebb... läpp." på tv4-sporten igår när de rapporterade från damfotbollsmatchen mellan Arsenal och Umeå och målvakten spräckte läppen?
Ds.
2007-04-30
2007-04-29
Massmediala övergrepp
Läste på min favorit Aftonbladet.se eftersom jag halkade dit genom bloggportalen.se.
Systern vägrar rädda hans liv.
Artikeln handlar om en leukemisjuk man som måste få benmärg för att överleva och den enda med matchande vävnad är hans syster som sedermera vägrar att donera.
Det svallade upp en del känslor inom mig först innan jag besinnade mig. Det mest egoistiska jag läst om på mycket länge.
Sedan så tänker jag på denna stackars syster, i artikeln får vi inte veta mycket om hennes skäl. Kanske har hon några skäl som vi läsare skulle godkänna?
Dessutom är det hennes ensak vad hon gör med sin kropp, om hon inte vill genomgå den smärtsamma proceduren jag tror det är att donera benmärg så låt gå då.
Hon lider nog tillräckligt nu, utan att halva västeuropa hatar henne. Och tänk efteråt när karln är död, kommer hon inte känna åtminstonde lite dåligt samvete?
Jävla tidningar som ska göra henne till ondskan själv i allas våra ögon.
Ska man reta upp sig på systern ska man reta upp sig på alla som vägrar donera sina organ ifall de skulle kola vippen. När man är död har man aboslut ingen nytta av sina organ och jag är tämligen säker på att det inte gör ont när de transplanteras heller (efter döden då, vill säga).
Så innan vi kastar sten i glashus, gott folk, gå in på livsviktigt.se och skriv upp er i donationsregistret, kanske får någon en efterlängtad lever om ni nu skulle ha oturen att trilla av pinn.
Systern vägrar rädda hans liv.
Artikeln handlar om en leukemisjuk man som måste få benmärg för att överleva och den enda med matchande vävnad är hans syster som sedermera vägrar att donera.
Det svallade upp en del känslor inom mig först innan jag besinnade mig. Det mest egoistiska jag läst om på mycket länge.
Sedan så tänker jag på denna stackars syster, i artikeln får vi inte veta mycket om hennes skäl. Kanske har hon några skäl som vi läsare skulle godkänna?
Dessutom är det hennes ensak vad hon gör med sin kropp, om hon inte vill genomgå den smärtsamma proceduren jag tror det är att donera benmärg så låt gå då.
Hon lider nog tillräckligt nu, utan att halva västeuropa hatar henne. Och tänk efteråt när karln är död, kommer hon inte känna åtminstonde lite dåligt samvete?
Jävla tidningar som ska göra henne till ondskan själv i allas våra ögon.
Ska man reta upp sig på systern ska man reta upp sig på alla som vägrar donera sina organ ifall de skulle kola vippen. När man är död har man aboslut ingen nytta av sina organ och jag är tämligen säker på att det inte gör ont när de transplanteras heller (efter döden då, vill säga).
Så innan vi kastar sten i glashus, gott folk, gå in på livsviktigt.se och skriv upp er i donationsregistret, kanske får någon en efterlängtad lever om ni nu skulle ha oturen att trilla av pinn.
2007-04-28
Dåligt inlägg om inget
Igår blev jag 24 år gammal. Jag fick fira att jag överlevt ett helt år till, men eftersom det var hektiskt fram till halv tolv på kvällen så hann jag inte skriva någon blogg om hur det är att fylla 24 år i presens. Tyvärr.
Istället för att läsa färdigt brosk- och benkapitlet så har jag trillat runt lite på gamla communities jag inte är så aktivt på längre.
Jag hittade en gammal klasskompis på ett ställe. Det är snart fem år sedan vi slutade gå i samma klass, vi har inte mötts mycket på den tiden som gått. Skrivit några bokstäver då och då på internet ibland och setts någon gång in real life.
Men att döma av det jag läser och ser så är hon banne mig lika nice som jag minns och jag har nu i alla fall en lite klarare bild om vad jag tycker är attraktivt.
Istället för att läsa färdigt brosk- och benkapitlet så har jag trillat runt lite på gamla communities jag inte är så aktivt på längre.
Jag hittade en gammal klasskompis på ett ställe. Det är snart fem år sedan vi slutade gå i samma klass, vi har inte mötts mycket på den tiden som gått. Skrivit några bokstäver då och då på internet ibland och setts någon gång in real life.
Men att döma av det jag läser och ser så är hon banne mig lika nice som jag minns och jag har nu i alla fall en lite klarare bild om vad jag tycker är attraktivt.
2007-04-25
Samma gamla visa
Jag skulle bara gå hem, dra på lite kaffe och sedan sätta mig med benkapitlet i histologiboken.
Nu sitter jag här, har en hostattack och skriver på bloggen.
Inte en sida har jag läst. Men så snart detta är postat kommer jag börja.
Jag tycker att det vi läser är intressant, men det är mycket att läsa. Jag vet inte hur många timmar jag suttit på MB och läst och läst och läst denna vecka. Och det känns som man fortfarande har mycket kvar att läsa.
Och räcker det med att läsa och förstå för att klara sig i fortsättningen? Det känns som jag knappast har tid att föra några mer sofistikerade anteckningar än en och annan rosa liten understrykningsprick i boken. Jag har fullt upp med att förstå var någonstans jag befinner mig i kroppen och cellpopulationerna.
Nu ska jag sluta hosta, sluta gnälla och börja plugga.
Sen är det fotboll på teve!
Idag när jag pluggar lyssnar jag på:
The Mars Volta - Day of the Baphomets och Eriatarka (underbart sväng i båda låtarna).
Nu sitter jag här, har en hostattack och skriver på bloggen.
Inte en sida har jag läst. Men så snart detta är postat kommer jag börja.
Jag tycker att det vi läser är intressant, men det är mycket att läsa. Jag vet inte hur många timmar jag suttit på MB och läst och läst och läst denna vecka. Och det känns som man fortfarande har mycket kvar att läsa.
Och räcker det med att läsa och förstå för att klara sig i fortsättningen? Det känns som jag knappast har tid att föra några mer sofistikerade anteckningar än en och annan rosa liten understrykningsprick i boken. Jag har fullt upp med att förstå var någonstans jag befinner mig i kroppen och cellpopulationerna.
Nu ska jag sluta hosta, sluta gnälla och börja plugga.
Sen är det fotboll på teve!
Idag när jag pluggar lyssnar jag på:
The Mars Volta - Day of the Baphomets och Eriatarka (underbart sväng i båda låtarna).
2007-04-23
Måndagsfilosofi och småbesvär
Är inte helt oförkyld, men jag är inte riktigt förkyld heller. Måste blivit smittad av någon av alla dessa små liv som ränt runt med förkylningar kring mig som om jag vore en stor skithög och de flugor.
Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.
Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?
Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?
Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.
Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!
Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.
Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!
Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.
Eller så är det bara guds straff för att jag förskte sjunga depplåten Black som är en av mina absoluta favoriter bland Pearl Jam's låtar.
Har lite magknip också, låg kycklingen i woken tillräckligt länge mån tro?
Sen tyckte jag att det gick lite trögt att injicera insulin med min Lantuspenna. Det gick faktiskt rejält trögt. Den brukar skjuta in de tolv enheterna insulin på någon sekund, nu tog det en femton-tjugo.
Jag fick en liten uppbuktning efteråt (kanske inte syns så tydligt), så min gissning är att jag hade dålig vinkel med nålen och hamnade precis under huden och inte i underhudsfettet.
Roligt är det att dagens insulinpennor av många anses vara idiotsäkra, till och med fullkomliga idioter kan använda dem. Vad är då jag som inte kan använda dem ordentligt?
Jag vet inte hur min ton uppfattas av andra läsare. Det jag menar är att hela inlägget skulle kunna vara hur gnälligt som helst bara för att man inte riktigt kan känna av tonläget i min inre röst. Men jag har ett ganska gott tonläge. Efter en på sätt och vis lite smådeppig helg har båda fötterna åter infunnit sig på den västerbottniska umeåbacken.
Fan va bra! Nu gör inte magen ont längre!
Jag tycker folk gnäller för mycket, ventilera möjligtvis era problem, men snälla gnäll inte så förbaskat.
Var positiva. Det ska göra lite ont ibland, i både kropp och själ. Det är bara en ren och skär vanföreställning att allt måste kännas perfekt för att det inte ska vara katastrofalt.
Det kan göra ont i kroppen utan att det är en dödlig sjukdom. Det kan vara en liten svacka utan att man är akut deprimerad.
Det är en del i ett helt vanligt och sunt liv, mina vänner, prata med varandra så upptäcker ni att ni inte är ensamma!
Innan inlägget spårar ur helt i ett moln av väckelsmöteshysteri så får jag ta mig i kragen och gå till böckerna.
Bindväv, ben och brosk var det.
2007-04-22
I väntan på tvätten, med tankar om dans och musik
För några år sedan tyckte jag att det nästan var otänkbart att dansa. Folk fick nog dra mig upp på dansgolvet om jag mot förmodan hamnat på ett ställe med ett sådant.
Med tiden, en del dansande och lite annat så har saker och ting förändrats. Lite.
Jag har insett att katastroftankarna de facto inte kommer falla in, fastän man dansar åt helvete. Detta har på sitt sätt lindrat min dansfobi. Nu tycker jag det är roligare än otäckt att dansa.
Men varför är det så jävla kul?
Igår var vi ute, det var sådär musik. Men två gånger rycktes jag med. Det var något som lät som Slagsmålsklubben och något annat som hade en underbar och hypnotisk melodi och soft takt. De låtarna var riktigt roliga att dansa. På olika sätt.
Men ändå kan jag inte begripa varför det är så jävla kul att stå tätt med annat folk, röra på kroppen fult och i takt. Jag tycker att det är kul att dansa, men varför tycker jag det?
En gåta i raden av gåtor som jag klurar på men aldrig kommer finna svaret på. Eller? Nån som vet nåt jag inte vet?
Med tiden, en del dansande och lite annat så har saker och ting förändrats. Lite.
Jag har insett att katastroftankarna de facto inte kommer falla in, fastän man dansar åt helvete. Detta har på sitt sätt lindrat min dansfobi. Nu tycker jag det är roligare än otäckt att dansa.
Men varför är det så jävla kul?
Igår var vi ute, det var sådär musik. Men två gånger rycktes jag med. Det var något som lät som Slagsmålsklubben och något annat som hade en underbar och hypnotisk melodi och soft takt. De låtarna var riktigt roliga att dansa. På olika sätt.
Men ändå kan jag inte begripa varför det är så jävla kul att stå tätt med annat folk, röra på kroppen fult och i takt. Jag tycker att det är kul att dansa, men varför tycker jag det?
En gåta i raden av gåtor som jag klurar på men aldrig kommer finna svaret på. Eller? Nån som vet nåt jag inte vet?
SD åt danskarna.
Nu är SD inte heller välkomna i Danmark läser jag på DN.se. Första tanken, när jag ser rubriken alltså, är "vad fan ska de göra i danmark?" Jag menar, det är ju SVERIGEdemokraterna. Med såna larviga tankar fladdrandes i skallen läser jag då artikeln. Det märks verkligen hur SD's diet-nazis försöker utnyttja detta faktum att de inte är välkomna att hålla sitt årsmöte någonstans. Varenda liten chans att dra på sig en martyrstämpel tar de.
En sak är dock säker, det är inte kul att bli nekad tillträde någonstans man behöver komma, vare sig det gäller möteslokaler eller länder med mänskliga rättigheter.
En sak är dock säker, det är inte kul att bli nekad tillträde någonstans man behöver komma, vare sig det gäller möteslokaler eller länder med mänskliga rättigheter.
2007-04-21
Sverige och svenskarna
I veckan hade vi psykologi på schemat, bara psykologer som föreläsare. De har en lite annan infallsvinkel än läkare i allmänhet, det är en ganska skön fläkt kan jag säga.
I torsdags hade vi till exempel en psykolog som arbetat med invandrare rejält länge. Hon berättade om hur man ska hantera tolkar och så vidare.
Hon berättade också om hur en av dessa nysvenskar tycker att vi svenskar "bor" så himla mycket.
Denna nysvensk syftade på att vi inte är ute på stan och strosar, bara när vi jäktar omkring i affärer. Att vi inte är på stan bara för att vara, se på folk och träffas.
Jag tycker att det ligger någonting i det.
Vi svenskar verkar ha jävligt bråttom jämt, till vad?
Till att sätta sig i soffan och mögla framför teven, eller som i mitt fall, mögla bort framför bloggar. Eller ut på landet, in i sin insynsskyddade trädgård eller skivrummet.
Detta fick mig att tänka på förra stället jag bodde på. Varberga i Örebro. Ett område med många olika kulturer.
Ibland fick jag för mig att promenera i detta område och några av de angränsande områdena. Jag gjorde observationer.
I Varberga, detta var på sommaren, så satt farbröder med "osvenskt" ursprung under träd på stolar placerade i en cirkel på ett ställe. Det kanske var tio stycken. De satt i skuggan, med sina käppar och samtalade, bara var med varandra.
I Varberga så var kvinnor, barn och män ute och gick, lekte, spelade fotboll. De gjorde mycket tillsammans. Det var riktigt gemytligt.
Om jag promenerade lite längre så kunde jag komma till något av de angränsande områdena. Varberga är delvis omgivet av svenskdominerade villaområden.
Där var det inte alls lika trevligt att strosa. Jomenvisst, finare hus än de röda tegelskokartongerna, kanske. Men knappt en människa ute. Någon enstaka cyklandes förbi, någon bil och kanske någon som var ute med hunden. Trots det fina vädret. Trots att det var helg.
Jag ska inte glorifiera Varberga på något sätt, när jag bodde där råkade jag ut för ett inbrott, ett inbrottsförsök, många snokande människor i begrepp att begå inbrott och jag blev av med en cykel.
Men det var ändå rätt trevligt där emellanåt.
Jag tror att vi människor behöver komma ut mer, jag tycker att det är lite tråkigt ibland att vi är så isolerade, mig inkluderad. Jag har låtit alldeles för många år passera förbi när jag bara suttit framför datorn och levt ett låtsasliv.
Det är fint väder ute, jag måste städa och jag vill ut. Så nu ska jag lämna datorn för en stund.
I torsdags hade vi till exempel en psykolog som arbetat med invandrare rejält länge. Hon berättade om hur man ska hantera tolkar och så vidare.
Hon berättade också om hur en av dessa nysvenskar tycker att vi svenskar "bor" så himla mycket.
Denna nysvensk syftade på att vi inte är ute på stan och strosar, bara när vi jäktar omkring i affärer. Att vi inte är på stan bara för att vara, se på folk och träffas.
Jag tycker att det ligger någonting i det.
Vi svenskar verkar ha jävligt bråttom jämt, till vad?
Till att sätta sig i soffan och mögla framför teven, eller som i mitt fall, mögla bort framför bloggar. Eller ut på landet, in i sin insynsskyddade trädgård eller skivrummet.
Detta fick mig att tänka på förra stället jag bodde på. Varberga i Örebro. Ett område med många olika kulturer.
Ibland fick jag för mig att promenera i detta område och några av de angränsande områdena. Jag gjorde observationer.
I Varberga, detta var på sommaren, så satt farbröder med "osvenskt" ursprung under träd på stolar placerade i en cirkel på ett ställe. Det kanske var tio stycken. De satt i skuggan, med sina käppar och samtalade, bara var med varandra.
I Varberga så var kvinnor, barn och män ute och gick, lekte, spelade fotboll. De gjorde mycket tillsammans. Det var riktigt gemytligt.
Om jag promenerade lite längre så kunde jag komma till något av de angränsande områdena. Varberga är delvis omgivet av svenskdominerade villaområden.
Där var det inte alls lika trevligt att strosa. Jomenvisst, finare hus än de röda tegelskokartongerna, kanske. Men knappt en människa ute. Någon enstaka cyklandes förbi, någon bil och kanske någon som var ute med hunden. Trots det fina vädret. Trots att det var helg.
Jag ska inte glorifiera Varberga på något sätt, när jag bodde där råkade jag ut för ett inbrott, ett inbrottsförsök, många snokande människor i begrepp att begå inbrott och jag blev av med en cykel.
Men det var ändå rätt trevligt där emellanåt.
Jag tror att vi människor behöver komma ut mer, jag tycker att det är lite tråkigt ibland att vi är så isolerade, mig inkluderad. Jag har låtit alldeles för många år passera förbi när jag bara suttit framför datorn och levt ett låtsasliv.
Det är fint väder ute, jag måste städa och jag vill ut. Så nu ska jag lämna datorn för en stund.
2007-04-20
Your love alone is not enough
En av mina tonårskärlekar (Manic Street Preachers) är i begrepp att släppa skiva. Det höll jag på att missa helt.
Men i alla fall.
Förstasingeln är Your love is not enough och gästas dessutom av Nina Persson. Det låter rätt bra tycker jag ändå.
Men i alla fall.
Förstasingeln är Your love is not enough och gästas dessutom av Nina Persson. Det låter rätt bra tycker jag ändå.
Fredag
Humöret är väl inte helt och hållet på topp, det är inte dåligt heller. Min klantighet, denna återkommade åkomma, gör det bara lite klurigare i tillvaron.
Och sen att jag ska älta allt så förbannat mycket. Åh!
Men i alla fall. Det är mest lägenheten jag klantat mig med, det kan jag säga rent objektivt. Sen är det lite annat. Sånt här med känslor och bemötande av andra människor. Jag kommer då och då på mig med att skicka signaler som inte alls återspeglar det jag själv känner.
Sen att man säger fel saker så ofta.
Nu har jag viktiga saker jag måste göra.
Och sen att jag ska älta allt så förbannat mycket. Åh!
Men i alla fall. Det är mest lägenheten jag klantat mig med, det kan jag säga rent objektivt. Sen är det lite annat. Sånt här med känslor och bemötande av andra människor. Jag kommer då och då på mig med att skicka signaler som inte alls återspeglar det jag själv känner.
Sen att man säger fel saker så ofta.
Nu har jag viktiga saker jag måste göra.
2007-04-19
In i neurosen.
Jag har två alternativ att välja mellan nu:
1. Bo kvar i mitt trivsamma studentrum på Mariehem 25 minuters promenad från skolan. Fortsätta prata med mina korridorskamrater, hänga i teverummet med D på lördagsförmiddagarna och klämma dubbelavsnitten av Scrubs, slippa en ny flytt.
2. Ta fyran jag fick på Ålidhöjd. Fräsch lägenhet, antar jag (relativt nybygd är den). Nära skolan. Dra igång ett kollektiv, med alla för- och nackdelar det medför och eventuellt få punga ut hela lägenhetens hyra över sommaren på egen hand.
I vilket fall som helst far mina ködagar från juli all världens väg. Det skulle vara bittert att kasta bort dem utan att få något för det.
Det blir klurigt.
1. Bo kvar i mitt trivsamma studentrum på Mariehem 25 minuters promenad från skolan. Fortsätta prata med mina korridorskamrater, hänga i teverummet med D på lördagsförmiddagarna och klämma dubbelavsnitten av Scrubs, slippa en ny flytt.
2. Ta fyran jag fick på Ålidhöjd. Fräsch lägenhet, antar jag (relativt nybygd är den). Nära skolan. Dra igång ett kollektiv, med alla för- och nackdelar det medför och eventuellt få punga ut hela lägenhetens hyra över sommaren på egen hand.
I vilket fall som helst far mina ködagar från juli all världens väg. Det skulle vara bittert att kasta bort dem utan att få något för det.
Det blir klurigt.
2007-04-18
Oj, gjorde jag rätt?
Satt häromveckan i Örebro och tittade runt efter lägenheter i Umeå.
Inte för att jag är i akut behov av bostad, jag trivs i min korridor och i mitt rum med min säng och allt.
Men i alla fall, jag skickade några intresseanmälningar hit och någon dit. Fick till slut ett erbjudande på en lägenhet på Ålidhöjd. Ett rätt nybyggt hus nära universitetet, vägg i vägg med IKSU.. i princip.
Utan att ha synat lägenheten på plats tackade jag nyss ja eftersom svarsdagen är idag.
Är trea på lägenheten, så chansen är inte så stor att jag får den förmodar jag. Men jag börjar få mina tvivel, neurotisk som jag ibland är, kommer jag att kunna fixa folk att ha kollektivet med? Jag kommer ju bli så illa tvungen att dra igång ett kollektiv, en fyra på egen hand är jobbig även om man så skulle ha råd med det.
Någon intressent förresten?
Inte för att jag är i akut behov av bostad, jag trivs i min korridor och i mitt rum med min säng och allt.
Men i alla fall, jag skickade några intresseanmälningar hit och någon dit. Fick till slut ett erbjudande på en lägenhet på Ålidhöjd. Ett rätt nybyggt hus nära universitetet, vägg i vägg med IKSU.. i princip.
Utan att ha synat lägenheten på plats tackade jag nyss ja eftersom svarsdagen är idag.
Är trea på lägenheten, så chansen är inte så stor att jag får den förmodar jag. Men jag börjar få mina tvivel, neurotisk som jag ibland är, kommer jag att kunna fixa folk att ha kollektivet med? Jag kommer ju bli så illa tvungen att dra igång ett kollektiv, en fyra på egen hand är jobbig även om man så skulle ha råd med det.
Någon intressent förresten?
2007-04-16
Måndag
Aningen groggy efter en liten tupplur jag inte riktigt vill erkänna som tupplur ska jag nu skriva veckans första blogginlägg. Det har varit ganska dåligt med skriverier den senaste veckan, tog mig lite utav ett välbehövligt påsklov från skrivandet. Dessutom är det svårt att skriva blogg samtidigt som man klappar på hundarna. De amerikanska cocker-spanielarna som huserar i samma rum som mammas och pappas dator där jag också skriver mina bloggar under Örebrovistelserna är oemotståndligt söta och pockar på ens uppmärksamhet stup i ett.
Det här är inte ett inlägg om hundar dock.
Funderar lite på vad som är hem numera. Örebro är ju alltid den stad jag är uppvuxen i, det går inte att komma ifrån.
Samtidigt luktar det inte längre hem på samma sätt som förut att kliva in genom dörren i huset där mamma och pappa bor, samma hus som jag växte upp i.
Däremot luktade gamla goda korridoren när jag kom hem igårkväll, det luktade till och med lite gott. Det luktade hem.
Är det sånt här som man ska gå efter när man bedömer om vad som är hem?
Jag har ju mitt nya liv häruppe med, det känns kanske lite tråkigt att säga så, med tanke på alla vänner och sånt man har i Örebro.
Men det är i Umeå jag trivs bäst just nu. Jag har träffat mycket nytt folk, jag går en utbildning som är ganska stimulerande och förhoppningsvis leder till något vettigt lite senare.
Jag trivs med tempot på gatorna, folket i affären, springturerna runt i nejderna och torsdagsbion. Synd bara att det tar sin lilla tid att ta sig neråt i landet, eller tillbaka. Det verkar svårt att få hit besökare från Örebro dessutom.
Men i alla fall. Idag började skolan. En vecka i medicinsk psykologi. Jag tycker psykologi är skitkul. Det är dessutom grymt viktigt för mitt yrke, men det är för lite. För kompakt. Genomhastat.
Samma person som under inledningsveckorna i september tyckte att "det vore intressant att låta en homeopat föreläsa" tyckte det "vore intressant att låta en nynazist föreläsa".
Ja, det kanske vore intressant, men nu ska vi utbildas till läkare, vårat schema är ändå fullspäckat som det är. Saker och ting som säkert är viktigare, medicinsk psykologi till exempel, får redan för lite plats. Kanske är det bättre att ägna mer uppmärksamhet åt sånt som rör vårt gebit?
Men men, jag är inte den som är den. Bjud för all del in en evangelist, Mats Ronander (den gamle Örebroräven!) och en bilmekaniker när ni ändå är igång!
Ska inte klaga mer utan ställa mig och laga mat åt den kurrande magen.
Sa jag kurrande?
Det här är inte ett inlägg om hundar dock.
Funderar lite på vad som är hem numera. Örebro är ju alltid den stad jag är uppvuxen i, det går inte att komma ifrån.
Samtidigt luktar det inte längre hem på samma sätt som förut att kliva in genom dörren i huset där mamma och pappa bor, samma hus som jag växte upp i.
Däremot luktade gamla goda korridoren när jag kom hem igårkväll, det luktade till och med lite gott. Det luktade hem.
Är det sånt här som man ska gå efter när man bedömer om vad som är hem?
Jag har ju mitt nya liv häruppe med, det känns kanske lite tråkigt att säga så, med tanke på alla vänner och sånt man har i Örebro.
Men det är i Umeå jag trivs bäst just nu. Jag har träffat mycket nytt folk, jag går en utbildning som är ganska stimulerande och förhoppningsvis leder till något vettigt lite senare.
Jag trivs med tempot på gatorna, folket i affären, springturerna runt i nejderna och torsdagsbion. Synd bara att det tar sin lilla tid att ta sig neråt i landet, eller tillbaka. Det verkar svårt att få hit besökare från Örebro dessutom.
Men i alla fall. Idag började skolan. En vecka i medicinsk psykologi. Jag tycker psykologi är skitkul. Det är dessutom grymt viktigt för mitt yrke, men det är för lite. För kompakt. Genomhastat.
Samma person som under inledningsveckorna i september tyckte att "det vore intressant att låta en homeopat föreläsa" tyckte det "vore intressant att låta en nynazist föreläsa".
Ja, det kanske vore intressant, men nu ska vi utbildas till läkare, vårat schema är ändå fullspäckat som det är. Saker och ting som säkert är viktigare, medicinsk psykologi till exempel, får redan för lite plats. Kanske är det bättre att ägna mer uppmärksamhet åt sånt som rör vårt gebit?
Men men, jag är inte den som är den. Bjud för all del in en evangelist, Mats Ronander (den gamle Örebroräven!) och en bilmekaniker när ni ändå är igång!
Ska inte klaga mer utan ställa mig och laga mat åt den kurrande magen.
Sa jag kurrande?
2007-04-11
Anledning till grubblerier
Man vill ju inte lämna någon patient i sticket, man vill ju kunna lita på dem och så.
Antingen får man skit för att man inte sjukskriver eller så får man skit för att man de facto gör det.
Vad har jag gett mig in på egentligen?
Metro - Så lätt är det att få sjukintyg
Antingen får man skit för att man inte sjukskriver eller så får man skit för att man de facto gör det.
Vad har jag gett mig in på egentligen?
Metro - Så lätt är det att få sjukintyg
2007-04-10
Sommarjobb igen
I morgon ska jag ta mig en sväng till Stortorget i Örebro för att besöka Systembolaget där. Jag har inte tänkt handla någonting där utan är där i sommarjobbsärenden, jag har inte så höga förhoppningar där, men känner att jag ganska gärna skulle vilja jobba där så jag ska göra mitt bästa ändå.
Så ringe telefonen idag. Allmänpsyk hade fått manfall och ville prata med mig om eventuellt sommarjobb nu på torsdag.
Då blev jag glad, förlät psykiatrin och skrev ner på en post-it-lapp tid och plats för intervjun.
Yeah!
Så ringe telefonen idag. Allmänpsyk hade fått manfall och ville prata med mig om eventuellt sommarjobb nu på torsdag.
Då blev jag glad, förlät psykiatrin och skrev ner på en post-it-lapp tid och plats för intervjun.
Yeah!
2007-04-08
Påsk
Eftersom det är påsklov så blir det ingen sunday illness idag.
Det blir inte mycket utav något inlägg alls idag, inte nu i alla fall. Har grejer på gång.
Glad Påsk, i efterskott.
Det blir inte mycket utav något inlägg alls idag, inte nu i alla fall. Har grejer på gång.
Glad Påsk, i efterskott.
2007-04-05
Bland orakel och möbler
Nu är det lite högre mysfaktor i studentrummet. Bara en soffa till mig och kanske någon ljudanläggning till min lp-spelare fattas.Jag blev förresten spådd i handen igår. På busshållplatsen på vägen ner till fikat i stan mötte jag och Andreas Mariehemsoraklet tillsammans med sina två hantlangare. (Den ena någon gammal undersköterska, skör människa och den andra en marockan som lyssnade på Ozzy och utbildade sig till tolk).
Av lukten att döma så tror jag att öl har en viktig roll i ritualerna han utför för att komma in i stämning inför handläsningen.
Eftersom trion frågade vad jag studerade så sa jag läkare och när nu Mariehemsoraklet tog mig i hand och hälsade så gjorde han sin grej.
Han sa att han kände på mitt handslag, gjorde nåt kockobellotecken med fingret över tinningen och sa att jag skulle bli en sån läkare... som jobbar med sånna.
En sån där läkare som hjälper psykpersoner.
Och ja, jag är lite intresserad av psykiatri även om det är väl tidigt än att säga något om det.
Bye the way!
Sex bilder är underbar ibland:
Lov
Snart kommer mamma och pappa hit för första gången sedan jag flyttade. Pappa har varit här en gång innan, men mamma har klarat sig undan.
Nu kommer navelsträngen att kännas alldeles för kort igen och mor kommer gå och ha invändningar på min ordning och min städning.
Men jag är glad ändå, nu är det påsklov!
Hem och träffa folket i Örebro!
Kära Örebroare.
Sen ska det bli skönt att få en riktig säng till slut. 120.
Nu kommer navelsträngen att kännas alldeles för kort igen och mor kommer gå och ha invändningar på min ordning och min städning.
Men jag är glad ändå, nu är det påsklov!
Hem och träffa folket i Örebro!
Kära Örebroare.
Sen ska det bli skönt att få en riktig säng till slut. 120.
2007-04-03
Gode Jesus
Chokladjesus upprör religiösa på Manhattan och dessa religiösa dårar upprör mig som chokladälskare!
Okej, jag kan ha en viss förståelse för att en del blir upprörda. Men tar man inte sig själv på lite väl stort allvar om man håller på så här? Och inser man inte hur löjligt det ser ut?
Bye the way:
"Jesusskulptören skulle ha avtäckts i dag och visats under en timme varje dygn fram till och med påskdagen."
Okej, jag kan ha en viss förståelse för att en del blir upprörda. Men tar man inte sig själv på lite väl stort allvar om man håller på så här? Och inser man inte hur löjligt det ser ut?
Bye the way:
"Jesusskulptören skulle ha avtäckts i dag och visats under en timme varje dygn fram till och med påskdagen."
PU-rapport kirrad
Nu ska jag bara skicka iväg rapporten, den är klar för handledaren att läsa.
1716 ord lång njutning!
1716 ord lång njutning!
2007-04-02
iSåld
Jag är både sunt och osunt skeptisk till en del saker, har varit skeptisk till allt som heter i-Någonting hittills.
Men ajdå, nu hittade jag vad jag ska ha i födelsedagspresent, kanske: apple.com
Eller fan, det verkar som om man måste köpa nya skor, jag som just börjat trivas ordentligt i mina snart fem år gamla springskor (de är verkligen perfekt insprungna nu, det är säkert).
Men ajdå, nu hittade jag vad jag ska ha i födelsedagspresent, kanske: apple.com
Eller fan, det verkar som om man måste köpa nya skor, jag som just börjat trivas ordentligt i mina snart fem år gamla springskor (de är verkligen perfekt insprungna nu, det är säkert).
Ordblindhet
Satt och slappnade av lite i skrivande av PU-rapporten. Vad läser jag?! "Polisstudent tafsade på kollega - firas". Nåja, så roligt var det inte visade det sig: Polisstudent tafsade på kollega – frias.
Att han frias tycker jag är illa nog, men eftersom jag inte vet någonting om fallet och som vanligt är skeptisk mot vad Aftonbladet skriver så ska jag inte uttala mig om det skedda.
Att han frias tycker jag är illa nog, men eftersom jag inte vet någonting om fallet och som vanligt är skeptisk mot vad Aftonbladet skriver så ska jag inte uttala mig om det skedda.
2007-04-01
Sunday illness IV
Jag får börja planera mina sunday illnesses några dagar i förväg, för nu är det fanimej stiltje i huvudet.
Snackade förvisso med Filip igår om vilken sjukdom jag skulle välja, men jag vet inte. Kommer inte ihåg vilka vi snackade om var intressanta.
Men i alla fall: Stiff Person Syndrome.
Jag valde detta syndrom för att jag gillade namnet. Sen visade det sig att jag som typ 1-diabetiker löper större risk att få även denna sjukdom. Typiskt va? Den är inte särskilt vanlig, den är faktiskt riktigt ovanlig, ja säkert så ovanlig att om jag skulle få den så skulle mitt fall tas upp på storronden på sjukhuset, ja kanske skulle man skriva en liten artikel i någon medicinsk tidskrift till och med.
Sjukdomen beror på att enzymet GAD-65 (glutaminsyredekarboxylas) hämmas och det leder till att det bildas för lite av transmittorsubstansen GABA... vilket i sin tur leder till en rubbning av balansen mellan hämmande och stimulerande motoriska signaler. Detta leder till muskelkramper som kan vara väldigt allvarliga. Dessa kan skada muskulaturen och skelettet.
Det blev många leder till, men jag gillar GAD-65. Älskade trebokstavskombination-med-ett-nummer-efter(!).
Man får alltså muskelkramper, det är väl därför det heter stiff (stel) person syndrome.
Som behandling kan man köra plasmaferes för att få bort anti-GAD-65-autoantikroppar (antikropparna mot GAD-65) ur blodet.
Det finns mer man kan göra, ordinera muskelavslappnande och så vidare. Men nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer...
Och jag som skulle skriva en PU-rapport idag, hade jag tänkt.
Illa.
Snackade förvisso med Filip igår om vilken sjukdom jag skulle välja, men jag vet inte. Kommer inte ihåg vilka vi snackade om var intressanta.
Men i alla fall: Stiff Person Syndrome.
Jag valde detta syndrom för att jag gillade namnet. Sen visade det sig att jag som typ 1-diabetiker löper större risk att få även denna sjukdom. Typiskt va? Den är inte särskilt vanlig, den är faktiskt riktigt ovanlig, ja säkert så ovanlig att om jag skulle få den så skulle mitt fall tas upp på storronden på sjukhuset, ja kanske skulle man skriva en liten artikel i någon medicinsk tidskrift till och med.
Sjukdomen beror på att enzymet GAD-65 (glutaminsyredekarboxylas) hämmas och det leder till att det bildas för lite av transmittorsubstansen GABA... vilket i sin tur leder till en rubbning av balansen mellan hämmande och stimulerande motoriska signaler. Detta leder till muskelkramper som kan vara väldigt allvarliga. Dessa kan skada muskulaturen och skelettet.
Det blev många leder till, men jag gillar GAD-65. Älskade trebokstavskombination-med-ett-nummer-efter(!).
Man får alltså muskelkramper, det är väl därför det heter stiff (stel) person syndrome.
Som behandling kan man köra plasmaferes för att få bort anti-GAD-65-autoantikroppar (antikropparna mot GAD-65) ur blodet.
Det finns mer man kan göra, ordinera muskelavslappnande och så vidare. Men nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer...
Och jag som skulle skriva en PU-rapport idag, hade jag tänkt.
Illa.
1:a april
Dagen då alla luras med alla, paranoian blomstrar.
Saker på gång denna månad:
* PU-rapport in.
* Till Örebro. Långresa på långfredagen.
* 24 år.
Tack och lov för Stenmark
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
